Som Mowgli i Djungelboken…

…reser jag mig igen. På vingliga ben.

Borstar av mig den värsta ledsamheten.

Drar ut de vassaste taggarna ur skinnet.

Jag ska försöka ge det här

med bloggeriet en chans till.

Jag hukar lite förskrämt när jag skriver. Stannar upp

mitt i ett tangentnedslag och tvekar. Det här kommer 

inte att fungera. Juh.

Att jag ska sitta här och väga allt på 

känslovåg innan jag törs skriva ner det.

Säkert kommer någon att välja – för det är ju just det man

gör när man läser något – man väljer hur man vill tolka det. 

Kanske händer det igen.

Att någon väljer att läsa min blogg som Fan läser Bibeln.

Att någon väljer att läsa in saker som inte har stått där.

Jag brukar ju med lätthet spotta ur mig en hel hög med sidor på 

bara några minuter. Jag klämmer utan problem ur mig 1 000 

tangentnedslag i minuten. Nästan alltid utan att stava ett enda 

ord fel heller. Ja, jag är helt enkelt en jäkel på att skriva rätt och 

att stava snabbt, eller hur det nu var.

Och nu är det väl någon lättkränkt jäkel igen, som tycker att jag är 

skrytsam och att jag inte ska vara så himla dryg. Men shit, jag skriver 

ju vad JAG vill. I MIN blogg. Om du inte fattar det, du som läser, så tycker 

jag att det är en skitbra idé att just du slutar att läsa min blogg.

Nu kommer jag igång här, märker jag. Håller liksom på att elda upp mig. 

Över Dårfinkar och Tokpellar. Över Feltolkare och Lättsårade.

Fingrarna börjar leva sitt eget liv. Sakta börjar jag skriva först och 

tänka sen… eller ja, mer att jag bara skriver utan att tänka på alla 

de där feltolkarna, de där lättkränkta, de där lättsårade.

 

Jag tänker lite såhär:

VARFÖR blir man så sårad av det jag skriver?

KAN det faktiskt vara som så att jag har skrivit

något som har träffat en öm tå? Något som har

råkat komma åt ett dåligt samvete? Kanske är det

faktiskt som så, att jag utan att mena det, har nuddat

vid någons ömma och dåliga samvete?

Hm. Intressant tanke, eller hur.

Jag har ju pluggat en del psykologi och lärt mig lite om hur människor

projicerar sig på andra. Hur människor kan regrediera. (Hänger du

inte med så bara skicka iväg en fråga om det, så lovar jag att svara!).

Projicering och att regrediera är helt enkelt en massa

djuplodande psykologi om vårt psyke, lite enkelt uttryckt.

Så jag väljer att läsa in människors reaktioner på min blogg med

den kunskap som jag har pluggat mig till. Som det här med att jag

har träffat en öm tå. Så om just du har surat och kräkt ur dig en massa

elakheter till mig, så har jag eventuellt tillräckliga kunskaper i psykologi

för att kunna dra det ett snäpp till.

Just du blir liksom tagen med brallorna nere.

Om du fattar vad jag menar.

Du avslöjar dig utan att fatta det.

Ridå, liksom.

Men nog pratat om det här tråkiga tjafset nu. Från och med nu kommer det komma ett stycke inlägg här varje dag. Ja, alltså ända tills nån lättkränkt jäkel golvar och knockar mig igen! Men den dagen - Den sorgen!