Mamma - en Slapp Spädgris:

Här är dom...

...spädgrisen och...

...pigga Ljuvelen!

Ibland har livet bra dagar och

ibland vill man bara självdö.

Eller nåt.

Det finns dagar där man önskar att man vore

medlem i någon zigernarsläkt. Tänk så många

extra händer det alltid skulle finnas då.Tänker jag.

Eller kollektiv!

Kollektiv is nog da shit ändå.

Det är ju nästan same same.

Alltid någon som har en utsträckt hand där, inbillar jag mig.

Här var det en sådan där själv-dö-dag igår.

Eller egentligen en sån där själv-dö-vecka nu.

En flicka har väldigt hög feber här, ont i halsen

och dundrande huvudvärk. Lika med influensa,

tänker jag då. Hemma från skolan bara sover.

Mamman är i Malmö. Pappan är i Malmö.

Nästa flicka ringer med ynklig röst. Hon har spytt.

Hon går hem genom stan från skolan. Hon ringer

och säger att hon sitter på en trapp ute och vilar på

vägen hem. Som det skär i mitt hjärta när jag ser

henne framför mig. Sjuk och ensam genom stan.

Hon har spytt på trottoaren också.

Det borde finnas RUT-avdrag och nåt ställe man

kunde ringa där jourhavande medmänniska kunde

rycka ut akut. Möta liten flicka. Hålla handen och

hjälpa liten flicka hem. Jag vet inte numret till nåt

sånt ställe.

Mamman åker hem fort. Pappan åker hem fort.

En liten en är på dagis och måste snart hämtas. 

I huset håller hantverkarna på för fullt. Vårt kök är 

halvt användbart. Slipdammet ligger fortfarande tungt 

över kartongerna.

Det är såna dagar man önskar att… Nej, vänta här nu.

Nu ska jag inte skriva att jag önskar mig lite extra hjälp. 

Då blir en del människor så arga.

Inte heller får jag skriva att det hade varit så skönt med lite

avlastning. Och jag får ju absolut inte skriva att jag hade

velat att det fanns några extra händer som kunde badda

febervarma pannor. Trösta sjuka barn. Trösta ledsna barn.

Hämta på dagis. Köpa glass till onda halsar. Läsa en extra saga.

Besvara några frågor från byggkillarna. Besvara några mejl.

Gå på informationsmöte på nya skolan. Gå på kvartsamtal.

Gå på föräldramöte. Allt på samma korta tid. Lite extra hjälp.

Se till att alla får lite mat i hungriga magar också.

Så jag skriver inte att jag önskar mig det där oskrivbara:

- Några fler händer.

- Lite mer energi.

- Fler vuxna som orkar.

Nej, sånt önskar jag mig ju såklart inte.

Nähädå tok heller. Det går Så Bra, Så Bra att göra allting själv.

Bara jag och min man.

VuxenTrösten för mamman kommer på kvällen när

Trötta Mamman får sjunka ner som en slapp spädgris 

i soffan med en pigg liten ljuvel bredvid sig.

Ps. Ja, jag veet att jag borde uppdatera 

min telefon för att den tar så taskiga bilder. 

MEN JAG KAN JU INTE. JUH!