Handen som gungar vaggan:

Handen som INTE gungar symaskinen.

Handen som gungar vaggan…eller mer 

handen som inte gungar symaskinen.

Ibland gör man obegripliga saker.

Eller, ibland gör jag obegripliga saker.

Jag köpte en symaskin. En splitter ny såklart.

Så att den skulle hålla länge, för jag skulle ju

såklart sy så mycket. Det här var för ett år sedan.

Gissa hur många gånger jag har sytt sen dess?

Just det: 0 gånger.

Gissa hur många gånger jag har tagit fram maskinen och åtminstone trätt i tråden?

Just det: 0 gånger.

Gissa hur många gånger jag har saknat en splitter ny symaskin det här året?

Just det: 0 gånger.

- Varför köper man en symaskin när man inte roas av att sy?

- Varför köper man en symaskin när man vet att man hatar att sy?

- Varför köper man en symaskin när man vet att man inte är 

  utrustad med det tålamod som krävs. Tålamod till trassel 

  med nålar och trådar och himlans tygbitar som inte ser ut 

  som man vill när man har sytt en massa i dem. Det blir helt 

  obegripliga tingestar av mina sygrejer.

- Varför gör man sånt överhuvudtaget?

  

När det finns fina duktiga underbara sytanter i små 

butiker lite här och var. Där kan man ju för Guds skull 

lämna in det man vill ha sytt. Istället för att trassla med 

skiten själv, liksom.

Varför gör jag sånt här?

Jo, svaret är att jag tänker att sånt måste man ju göra 

när man är en riktig fru och en riktig mamma. Sånt gör 

väl alla riktiga mammor och såna där rekorderliga fruntimmer. 

Tydligen är nu inte jag ett sånt där rekorderligt fruntimmer.

Jag är mer:

Sippa på ett glas champagne-fruntimmer.

Äta lyxig choklad-fruntimmer.

Bläddra i inredningsmagasin-fruntimmer.

Köpa tjänster av andra-fruntimmer.

Fika med väninnor-fruntimmer.

Nån måste ju göra så att RUT-avdraget hålls igång också.

Och sånt gör jag. Håller igång RUT och ROT. Med andras sykunskaper.