Nudda Botten:

Händer det inte dig också? 

Att du nån gång ligger i fosterställning och kvider.

Med täcket över huvudet. Och bara orkar inte mer.

Nehej inte det, inte. 

Det händer aldrig dig, säger du.

Nähäru!

Antingen ljuger du nu, eller så 

är du inte helt normalt funtad.

Take a pick liksom.

Såna nudda-botten-känslor har alla som har ett normalt känsloliv,

ett normalt förstånd och normala relationer. Ibland blir det bara för

mycket. Det är fullt normalt. Det är allt annat som inte är normalt.

Men jag har ett skitbra botemedel.

När det blir för mycket. 

När det blir overload, liksom.

Ett botemedel som alltid fungerar.

Här kommer det:

Våga säga som det är till någon du litar på.

Shit, är vi inte alla människor. Har vi inte alla

gått igenom separationer, dödsfall, svåra sjukdomar,

eller trassliga relationer. Sånt som river och sliter i en.

Det är ju bara rädda fegisar, mycket små människor

och människor som inte är på riktigt som aldrig pratar

om just sånt viktigt med andra.

Hugaligen för dem.

Såna personer skulle jag aldrig någonsin

vilja ha i min närhet. Såna som låtsas att 

livet är toppen jämt.

Min första tanke blir alltid när jag möter såna:

Jaha du, och vad ljuger du mer om?

Har jag rätt eller har jag rätt.