A B och C-kändisar:

Jag är nog den minst starstrucka person jag känner.

Jag fattar verkligen inte alls det här med vad som

är så himla speciellt med kändisar.

Jag har av olika anledningar kommit i kontakt med en

och annan kändis genom åren. Och ja, hur ska jag säga

det här. Den erfarenheten jag har är att en del kändisar är

ganska upptagna. Av sig själva.

Jag tänker, att om jag bara hade varit liiite mer

intresserad av att slicka upp och sparka ner så hade jag varit

på en annan bana i livet. Eller mer haft andra jobbuppdrag, kanske.

Men som sagt. De kändisar jag har träffat (inte alla dock), har varit

rätt upptagna. Av att vara just kändisar. 

Väldigt osexigt drag. Väldigt osympatiskt drag.

Sen fattar jag faktiskt inte det här med epitetet kändis.

Vadå kändis?! Vad betyder det egentligen?

Är inte alla människor kändisar.

Jag menar jag är en i alla fall.

Jag är en kändis för mina vänner. För min familj.

Jag är en kändis på barnens skolor och dagis. Säkert

är jag det inne på Ica också. Och ja, ni fattar.

Är det inte mer så att de som är ”riktiga” kändisar ibland 

lägger lite för stor vikt vid sig själva. Kanske. Sen finns det 

ju såklart supergulliga kändisar som inte alls är kändisar i 

sitt eget universum, om ni fattar vad jag menar.

Jag minns en oförglömlig kväll i Beijing för något år sedan. Jag delade en flaska halvdassigt kinesiskt rödtjut med Kicki Hultin. Ja, ni vet hon skjutjärnsjournalisten som jobbar på TV och är gift med Harald Treutiger. Vi tillbringade kvällen på hotellrummet. Jag satt kors i ben på dubbelsängen och Kicki i den ena av de två fåtöljerna. I den andra satt hennes väldigt rara dotter. Vi hade ett rör Pringleschips uthällda direkt på överkastet. Vinet dracks i tandborstglasen. Jag minns den kvällen än. Det var något magiskt över den. Hur trevligt vi hade. Hur slipad och snabb i skallen Kicki var. För mig är hon en riktig kändis. Med hög status. I alla fall i mitt universum. En person som har något att komma med, något att bidra med.

Jag är mer än skitless på sillisar, blont hår och löjligt småflicksfnitter. Inte var sak för sig, utan när de här tre attributen korsas med varandra. Det blir liksom too much. Kvinnor i 30-40-årsåldern som förnedrar sig själva genom att stoppa ett finger i munnen och pluta löjligt med läpparna och leka att de är nån slags fånig Lolitababe. Eller alla de här dokusåpakillarna och tjejerna. Hur står de ut med sig själva?

Jag bara undrar:

Exakt när stannade dessa kvinnor och män i utvecklingen?