 |
| Foto: Yvonne Rambring/Exhibibild. Hon fotar galet fina bilder! |
Så kommer den. Kvällningen.
En efterlängtad mysstund och
en liten varm kropp bredvid min.
En liten människa som jag får njuta av, gosa med,
krama på och läsa Alfons för. Det är en sällsam lycka
och en nåd att stilla bedja om. Att få lov att vara med
en liten ljuvlig unge.
Vad mer kan man önska sig.
Är det inte helt fantastiskt.
Att få vara med om det här
med att ha barn.
För mig är det ett verkligt under,
ett himlans mirakel faktiskt.
Att vi tillslut faktiskt fick barn.
Efter många, många års väntan.
Efter många, många tårar och en evighetslång längtan.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser.
Och tre stycken dessutom. Så rika vi är.
En hel liten människa ligger bredvid mig på kvällningen.
En liten en som funderar på om regnbågen egentligen är
en färgad hästsvans som slår efter flugor på himlen.
Eller om mormor kommer dö för att hon ju redan är över
hundra år gammal (det är hon nu inte). Och att det ju inte
gör
så mycket om mormor dör, eftersom den lilla ljuvliga kommer
träffa mormor i himlen sen. Och att mormor självklart väntar
där tills den lilla ljuvliga flyttar dit. Och att mormor och
den
lilla ljuvliga då alldeles självklart ska steka plättar och baka
Lejonkaka tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar