Nu ska jag skriva något som
man
ju absolut inte får skriva.
Så håll i er för nu åker vi:
Jag. Är. Snygg.
Gud, vad provocerande.
Men. Jorå så är det. Jag är
skitsnygg helt enkelt.
Det är ju skitprovocerande.
Man får ju bara inte skriva sånt.
Men jag menar det. I dåtid.
Ni hänger inte med?
Nej, men då förklarar jag väl
dårå:
Alltså jag var skitsnygg. Då i mitt förra liv. När jag var ung.
Då var jag
skitsnygg. Men det fattade jag ju inte då.
Då hade jag bara en massa nojor.
Att jag var så gräsligt mycket
längre än alla andra.
Att jag var så fult mager om
bena.
Att jag hade pytteplatta vändstekta
små tuttägg.
Att jag hade tunt stripigt hår
som aldrig ville växa sig långt nog.
Att jag…ja, ni fattar.
Alla nojor man hade över sitt
utseende.
Då på den tiden när man var så
snygg så att killar
krockade med lyktstolpar (jo, det
är sant!), för att de
kollade på mig när jag svassade
fram på trottoaren.
Men ändå fattade jag inte att jag
var söt.
Det är ju samma sorgliga visa
idag.
Dessa fina, söta, vackra unga
flickor som passerar hemma hos oss.
De nojar ständigt över sitt
utseende. De sliter ut speglarna i sin jakt
på att förbättra det som redan är
perfekt.
Jag har lust att bara skrika åt
dem:
Ni duger. Ni är underbara. Njut
av det ni har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar