tisdag 30 oktober 2012

Affektionsvärde på prylar:





Vissa saker kan man bara inte sälja. 
Eller lämna. Det gör för ont i hjärtat. 
Astrids lekstuga är en sådan sak. 
Hon älskar sin fina lekstuga. 
Flickorna har till och med sovit där. 

De däringa rika knösarna som har 
köpt vårt hus kan minsann fixa sin 
egen lekstuga till sina ungar. 
Det har dom råd med. Minsann. 

Tomas håller på med alla möjliga ursäkter 
för att slippa dra rep runt lekstugan, lyfta upp 
den på en lastbil och köra den till Ystad. 
Där ska den över muren ner från en liten trång bakgata. 
Där ska den sen hissas ner på sin nya plats. 

Om det går? Hur det ska gå till? 
Har inte den blekaste aning. 
Det är liksom inte mitt jobb. 
Jag pekar bara med hela handen hur allt ska vara. 
De andra petitteserna får väl nån annan sköta. 
Jag gör ju det jag är bäst på. Peka och bestämma. 
Herregud, jag ska väl inte behöva göra allt?

1 kommentar:

  1. Nä, så sant...tror det är därför förrådet är lite för fullt ;-) Eller så kan det vara (fullt) för att DEN SVENSKA SOMMAREN aldrig visade sig så gårdsloppisen blev aldrig av. Tror mest på det sistnämnda :-)

    Kram kram Lina

    SvaraRadera