Utan Körkort Får Man Åka Buss:

 

Mäh. Har de inget vettigare för sig?

Det här har jag kanske redan berättat för er.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg. Men ni kanske

inte heller minns om ni har läst det.

Och om ni har läst det så får det ju vara så.

Jag blev av med körkortet förut. 

Du är inte förvånad.

Nä, det är ju inte jag heller. 

Men sättet jag blev av med det på, 

det förvånar till och med mig!

Det var fredag. Solen sken och livet var härligt.

Jag hade haft en diger och tuff vecka som då var

avklarad och jag var så själaglad och lättad.

Så in i bilen. På med stereon och på med solglasögonen.

Så kör jag. Jag skulle från Kristianstad och till Malmö.

Det är väl en sträcka på lite mer än 10 mil.

Livet leker ju. Musiken är asbra och solen skiner.

PANG!

Invinkad av en poliskontroll.

Shit jag kände direkt att jag kört för fort.

Ganska mycket för fort också.

-         Jaha, ja. Det gick lite fort det här, säger konstapel Viktig.

-         Ja, jag vet. Förlåt, svarar jag ångerfull. Väl medveten om mitt misstag.

-         Du körde 147 km/h.

-         Oj, Herregud!

-         Du vet att det är 90 här.

-         Ja, jag vet, svarar jag ynkligt.

-         Får jag se ditt körkort?

Jag plockar lydigt och lite darrigt

fram min rosa lilla plastbricka.

-         Du, jag tänker behålla det här, säger konstapel Viktig och ser myndig ut.

-         VA? Men det kan du väl inte… jag måste ju…

Han avbryter mig bryskt.

-         Du får det här pappret som visar att du får köra i 48 timmar till.

Så räcker han över ett tunt sladdrigt papperstjafs till mig.

Tillsammans med en fet och äcklig fortkörningsbot.

-         Kör nu försiktigt hem, förmanar han mig.

-         Ja, jag lovar, piper jag ynkligt.

Så sätter jag lydigt på mig bältet.

Och åker lätt darrande därifrån. Ingen musik.

Inga solglasögon och jag är noga med att hålla hastigheten.

Så åker jag i sakta mak (typ 90).

Jag åker max ett par tre kilometer

på samma jädra väg. Så blir jag invinkad igen!

JAMEN FÖR GUDS SKULL!

Nu får de väl ändå ge sig.

Jag kör ju laglydigt.

Jag saktar in och vevar ner rutan.

Så tänker jag att anfall är bästa försvar.

Så jag säger direkt:

-         Jaha, och vad ska ni göra med mig den här gången då? 

       Ska ni ta ut mig och piska mig eller?

-         Har du redan blivit stoppad, säger den nye polisen med ett leende.

-         Ja, dina kollegor stoppade mig och tog mitt körkort alldeles nyss.

-         Jaha, ojdå. Men det gick lite fort det här med, ler denne nye viktigpetter.

Men nu flyger fan i mig.

För jag vet att det gjorde det inte alls!

-         Nähä det gjorde det inte alls! Jag körde i EXAKT 90 kilometer i timmen, svarar jag kaxigt.

-         Ja, jag har klockat dig på 88 km/h.

-         Haha! Ja, där ser du!

-         Jo, men det är 70 km/h här, säger han.

Och nu kan han inte hålla sig

längre. Han skrattar rakt ut!

-         Åh, Herre min Gud! Förlåt, förlåt. Min skam vet liksom inga gränser.

Efter det fick jag åka buss i tre lååånga månader.

Och jag blev många tusenlappar fattigare på den

där jädra fortkörningsböteslappen som han promt

skulle sälja på mig också.

Asså, man kan ju för Guds skull tycka att man skulle

fån nån slags rabatt. Och slippa böter när man nu ger

dem sitt körkort.

Inte båda grejerna.

Det blir ju liksom för mycket!