Jag Och Pinsamheter:

Här kommer ytterligare ett 
önskemål från er om en text i repris:


Jag Och Pinsamheter:
Det här hände för några år sedan.

Vi bodde inne i Malmö. På fel sida stan.

Då menar jag verkligen helt fel sida stan.

Vi var rätt nyinflyttade och fattade absolut inget om rätt och fel adress.

Jag knatade därför genom hela stan med dubbelvagn varje

morgon. Till rätt sida stan. Till Kulans Öppna Förskola.

Där var en mamma som gillade mig och bjöd hem mig

och flickorna på lunch. Jag frågade efter adressen. Erikslustvägen 5.

Ni som bor här vet ju att där bor de Rich and Famous. Men eftersom

vi var nyinflyttade så fattade inte jag det. Så sagt och gjort. Jag knatar dit.

Med dubbelvagn, ryggsäck, pådragsbrallor och rejäla vinterkängor.

Så kommer jag fram till adressen svettig och tufsig.

Jaha, liksom.

Är det lägenheter i det här fina huset?

Jag fattar fortfarande inte att bara en familj kan bo där.

Jag knackar på. Dörren öppnas av hembiträdet.

Nu börjar det gå upp ett ljus. Jisses. In stånkar

jag med skötväskor, overallungar och snoriga näsor.

Då händer det!

Nerför trappan seglar en tjusig uppenbarelse i skyhöga klackar 

och med nån slinkig 10 000 kronors trasa runt benen. Tada! 

En vanlig vardag. Kontrasten är total mellan henne och mig!

Sen har de så himla varmt hemma hos sig. Så tillslut finns det liksom ingen återvändo. 

Jag bara MÅSTE ta av mig de där pådragsbrallorna som jag så praktiskt och FrökenDuktigPräktigt drog på mig på morgonen.

Och det är då som förnedringen inträffar! Jag knäpper upp mina pådragsbrallor, trampar ur dem i en hög på deras svindyra italienska kalkstensgolv. De ligger där i en liten hög och ser pinsamma och fula ut. Och sen händer då själva förnedringen. För undertill har jag:

Herregud håll i er nu:

LÅNGKALSONGER!

Modell:

OBESKRIVBAR!

Jag lovar, sånt här händer BARA mig! Alltid händer sånt här BARA mig!

Vi har i alla fall himla trevligt och jag vägrar skämmas över min benklädnad. Pinsamhetsbrallorna är precis lagom hängiga i arslet och lite knän har de visst också fått. Och ta mig sjutton om de faktiskt inte är en maska på ena låret.

Jaja, det är ju försent att göra något nu liksom.

Vi sitter i matsalen och alla barnen sitter

med den fransktalande pigan (såklart) i köket.

Det är helt surrealistiskt alltihop. Dessutom serveras det rödtjut.

Till lunch! Mitt i veckan! Ja, jag veet, jag är uppväxt på

vischan och vi var nyinflyttade då.

På den tiden var jag mer av en präktighetsminister än vad jag är idag (tack o lov), så jag tänker direkt när vinet hälls upp i glaset: Åh, shit! Hur ska jag nu kunna åka och storhandla på Coop ikväll, eller vingla hem över stan med barnvagn!

Allt är som att medverka i en film och jag känner att det bara är:

Go-with-the-flow som gäller här.

Fast jag tror att hon gillade mig, vi umgicks ända tills hon flyttade till Stockholm med sin diplomatfamilj. Eller så var jag kanske bara ett pittoreskt inslag i hennes vardag. Vad vet jag.

Men jag tänker på henne ibland, och jag undrar om hon är lycklig.

Jag undrar det. Med den mannen. Man kunde frysa is på hans arsle.

Så kul var han.