Ett Liv Utan Calle:

Man träffar högst en handfull 

sådana som Calle genom livet. 

Fler är de inte. 

 

Och en del av oss, sådana som väljer att aldrig bjuda in 

nya människor i sina liv, sådana som aldrig vågar utsätta 

sig för det okända, de träffar aldrig en sådan pärla, en sådan 

Ljuvlig Ljuvel som Calle var. Men vi andra, vi som vågar öppna 

upp, vi får den stora ynnesten att vara en liten del av en sådan 

människas liv för en liten stund.

Han var allt det man själv ville vara. 

Han hade ett djup som få vågar ha och ännu färre vågar visa. 

Han hade humor som aldrig var billig eller plump. Han var en 

sådan person så om jag trodde att det på allvar hade fungerat 

så hade jag gjort det som jag sa till honom en gång. Den gången 

när han skrattande sa att han var lyckligt gift med Rolf. 

Men att han tackade för komplimangen. 

Mina något udda ord till honom var: 

 - Jag skiljer mig och byter kön för din skull Calle!

Han skrattade högt och tyckte 

att det var en fin komplimang.

Det var sådant man kunde säga till honom. 

Och ja, jag var förälskad i denne man. 

Jag var förälskad i hans själ och i hans hjärna.

Jag skriver inte det här för att Calle är död, eller för att 

det är sådant man kanske ska skriva om någon som nyss 

gått bort. Jag skriver det för att det är alldeles och på riktigt sant.

De av oss som hade den stora lyckan att få känna Calle, 

få vara lite nära honom, få fika ihop, få gapskratta åt hans 

dräpande kommentarer, få klia sig i huvudet åt hans underfundiga 

funderingar, vi som fått sitta med honom i långa, långa Olof Viktorsfikningar 

vi vet att det inte kommer finnas en till som denne man i våra liv.

Aldrig kommer en sådan man komma i min väg igen.

När jag tänker på det suger det till i magen av sorg och saknad.

Vi hade kilometerlånga brev som vi skrev till varandra. 

Inte sällan på sena nätter. När det kändes som om det 

bara fanns han och jag i hela universum. När jag skrev 

om saker som gjort ont, när han svarade mig med sin klokskap. 

Kungen av ord. 

Det hände att jag grät över gamla sorger när vi träffades, 

han lät mig alltid blir klar, han försökte aldrig trösta. För vad 

fanns det att säga när själen hade ont. Han var den klokaste 

av de kloka. Han förstod att bara sitta tyst och hålla hand. 

Tack snälla du, för att du lånade mig din hörsel 

och din hand när jag behövde det som mest.

Vi avhandlade mitt manus i långa, långa haranger av skrivna ord. 

Han puttade mig framåt, han bromsade mig när jag var för ivrig, 

han kritiserade mig när jag behövde det. 

Hur ska det gå nu? 

Hur ska jag vilja och orka och kunna 

fortsätta på Bokstavsvägen alldeles för mig själv.

Hur kunde du bara gå och dö? Jag behövde ju dig.

Tack för allt du älskade Calle.

Så här vill jag minnas honom. Glad och frisk. Eller kanske...

...iklädd solglasögon när vi kör min Porrbil. Och han är skrattande glad...

...eller kanske när han hjälper mig i timslånga sittningar med alla orden. Tack för allt.