Oändligt. Eller Ändligt:

Vet ni vad, en insikt har landat 

i mitt huvud den senaste tiden.

 

Den här insikten skrämmer 

nästan skiten ur mig.

Det är ju snart slut. 

Fattar ni!

Eller om man har tur så har 

halva gått och man har hälften kvar.

Av vad då, tänker du.

Jo, av LIVET såklart!

Alltså såhär:

När jag var i 20-årsåldern så var livet oändligt. 

Jag skulle ju leva för alltid. Såklart. Något annat 

alternativ fanns ju inte. Men nu. Nu inser jag att 

det är precis tvärt om. Shit, shit, shit, livet är ju ÄNDLIGT!

Varför har jag inte fattat det förut? 

Jag KOMMER ju inte att leva för evigt. 

Jag har, om jag har tur hälften kvar. 

Och då infinner sig en massa djupa tankar.

Ja, jag vet att jag är en djup jävel, en sån som tänker djupa tankar. 

Men läs inte dårå om det blir för mycket för just din hjärna. Det går 

skitbra att sluta läsa mina djupa navelskådartankar och ägna sig åt 

verkligt viktiga frågeställningar som:

-         Men Gud, jag har ju ingenting att ta pååå mig!!

-         Åh, min nagelteknolog (vilken jädra yrkestitel) har inga tider förrän EFTER helgen!!

-         Jag bara mååste boka tid för fransförlängning den här veckan, innan jag döör!!

Eller något annat livsavgörande.

Men ni som har lite hjärna ni förstår ju precis vad jag menar. 

Det kanske är lite ångest att man ska dö. Att vi alla ska dö. 

Och att man har bara det här livet. 

Det är liksom ingen repetition eller ens smygpremiär vi håller på med. 

Nä, det är ju för Guds skull URPREMIÄR varje dag. Fattar du! 

Du har BARA det här livet. 

Det kommer inget mer. Livet 

som fladdrar förbi varje dag, 

det kommer inte igen.

Jag vill vara snäll mot andra, mest för min egen skull egentligen. 

Jag vill inte såra andra så att jag ska ha dåligt samvete.

Jag vill inte heller säga nej till en massa saker för att jag inte vågade. 

Vad i hela friden är jag rädd för om jag säger nej. 

Vad är det värsta som kan hända? 

Ofta är det värsta som kan hända att ingenting händer. 

Snopet va?

Jag känner människor som säger nej till mycket. 

Som inte vågar. Som hittar på ursäkter för att slippa 

hänga på när det erbjuds roligheter. 

Jag sållar sakta bort sådana personer. 

Jag vill inte umgås med ängsliga nej-sägare. 

Såna försiktiga majorer som ängsligt drar i tröjan 

och skruvar på sig av allt det obekväma. 

Jag vill omge mig med ja-sägare!

Såna som tackar ja till det mesta. 

Som inte ska tänka över allt i evigheters evigheter. 

Som bara hoppar utan livlinor. Såna roliga, djupa, 

modiga och vilda människor. Såna vill jag ha runt mig. 

Såna vill jag känna. Såna vill jag ha allvarligt-talat-snack 

med klockan 03.00 på natten. Såna finns, jag lovar. 

Om man bara törs leta utanför sin safetyzon så finns de där. 

Guldkornen av människor.