Nu Lugnar Du Ner Dig!:

En häst?

Ni vet hur det ser ut när

galopphästar kallas till start.

Gonggongen plingar, eller nåt.

- Alla hästar in i startfållan, vrålar nån upphetsad speaker.

Så står de där och frustar och trampar.

Med flåsande uppspärrade näsborrar och

ångande pälsar. Manarna fladdrar och man

kan se deras vilda ögonvitor. Deras hovar skrapar

hårt och otåligt i gruset. De är ivriga att komma iväg.

Precis så känner jag mig nu!

Jag är den frustande galopphästen.

Jag står redo med hovarna otåligt skrapandes i gruset.

Nu! Nu! Nu! Måste något hända.

Jag vill göra något nytt. Jag är otålig.

Jag tröttnar på allt. Så himla fort. Varför

kan jag inte bara göra som de flesta andra.

Sitta still och vara nöjd.

Jag tänker att jag ska prata allvar med mig själv:

- Sitt för Guds skull still i båten din otåliga människa!

- Varför är du aldrig nöjd!

- Vad i hela friden är det du jagar efter hela tiden!

- Nu lugnar du ner dig!

Allt det där VILL jag säga till mig själv.

Och allt det där SÄGER jag till mig själv också.

Men det hjälper inte. Hon som det sägs till, hon lyssnar inte.

Undrar om hon HÖR dåligt!

Jag kommer snart spränga startfållan och som en galen

galopphäst skena ut på banan. Jag vet egentligen exakt

vad jag vill. Jag har bara inte fnulat ut hur jag ska komma dit.

Åh, Gud hjälpe mig.

När ska kroppen lugna ner sig så att sinnet får lite frid.

Eller kanske är det så tråkigt då om jag lugnar ner mig, så jag

liksom ramlar baklänges och självdör litegrann. Av ren och skär

tristess så skrumpnar jag ihop som ett gammalt äppelkart.

Jag är nog en jädra pina att leva med.

Vem orkar leva med en skenande häst liksom.

Fast kanske hellre det än ett trött gammalt ök.