Ett Två Tre. På det Fjärde Ska Det Ske:

Jag bara gör det.

Ingen mer tvekan nu.

Det är NU eller ALDRIG.

Det är skakigt det här, och det är det mest skrämmande

jag någonsin har gjort. Och då har jag ändå gjort en hel del!

Jag ska ge mig själv våren och sommaren i tid.

Jag ska ge mig själv den tiden att skriva färdigt min bok.

Blir det sen ett big och fett rungade NEJ!

från förlaget då har jag i alla fall försökt.

Då får jag väl krypa in i mitt skal igen och slicka mina sår.

Ligga i fosterställning och yla över livets jävlighet, eller nåt.

Så alla ni fina bloggläsare, hjälp mig! Sparka mig framåt.

Hota mig. Pusha mig. Uppmuntra mig.  

Skriva kan jag göra själv.

Det är MOD jag behöver. MODET att våga.

MODET att sälja ut sig själv som en slabbig mellandagsrea.

MODET att fläka ut hela själen på alla sidorna som om jag

gick naken genom stan.

Om det fanns ett alternativ och ett val, då skulle jag utan att tveka välja att gå naken genom stan. Men det finns inget val. För jag MÅSTE skriva den här boken. Den ligger där och vill ut. Den pockar och trycker på. Det blir värre och värre ju längre tiden går.

Den är som en varböld, som en cancersvulst. Den dunkar och värker. Den måste ut.

Nästa vecka ska det ske. 

Jag ska printa ut mitt manus i pappersform. 

Sen ska jag ringa till min vän Calle Mikelsons 

på Österlen. Fråga om han tar emot en skör och 

bräcklig själ. Så ska jag sätta mig i bilen och köra 

ut till honom. Om han vill ha mig. 

Vill du det Calle? 

Säg att du vill ha mig, snälla!

Jag ska ge honom min dyrbaraste, sköraste och mest 

självutlämnande ägodel. Jag kommer inte att våga titta 

honom i ögonen när jag överlämnar mitt liv i hans händer.

Jag vill att han ska läsa.

Jag vill att han ska vara ärlig.

Jag kommer att vanka runt, runt tills han har läst färdigt. Om det så tar flera dagar eller veckor. Jag kommer att vänta på honom. På hans svar. Vänta på hans tungt vägande ord. Jag vet att han läser stora svenska författares manus innan de trycks. Han har erbjudit sig att läsa mitt. Det här är så skört, så skakigt, så otäckt och så hemskt. Men det måste göras. 

Åh, Herrejävlar! 

Varför kan jag inte vara normal? 

Varför utsätter jag mig för sånt här? 

Det gör för ont. Det är för jobbigt.

Och ändå kan jag inte sluta.