Ibland gör man saker man ångrar.
Och ibland gör man inte saker
som man ångrar att man inte gjorde.
Eller, ja hur jag nu ska förklara det.
Man är liksom bara en feg och passiv åskådare.
Man ser ett felaktigt beteende. Men man väljer
att inte agera.
För att man är:
En ynklig skit.
En liten fegis.
En stackars krake.
Jag kände en gång en mamma som inte behandlade sina barn ok.
Jag ångrar fortfarande att jag inte gjorde mer. Att jag inte sa ifrån
på
skarpen. Att jag inte gjorde mer för att stå på de här barnens sida.
Jag skäms
över min flathet. Över min feghet. Över att jag själv var rädd
för de
konsekvenser som en fråga som:
” - Varför väljer du att behandla dina fina barn på det här
sättet?” skulle skapa.
Konsekvenser för MIG. Jag, min fega, ynkliga mespropp.
För det är ju just så som det är.
- Man är konflikträdd.
- Man vill inte stöta sig.
- Man vill inte lägga sig i.
- Man tycker inte att det är ens ansvar.
Fast det är precis och just det som det var. Det var visst
mitt ansvar!
Om pappor och mammor - i det här fallet mammor – inte har
förstånd
att behandla sina barn på ett respektfullt och kärleksfullt sätt så
måste
andra vuxna våga vara just vuxna och våga ställa sig på barnets sida
och
säga ifrån.
Jag ångrar mig.
Jag borde inte ha varit en sådan jädra mespropp.
Jag såg det
här tråkiga beteendet under lång, lång tid.
Innan jag tog mig från kontakten.
Förstår att du ångrar dej...fast vad hade du att förlora? En vännina som behandla sina barn oschysst? Kanske kunde dina ord få henne att tänka efter.
SvaraRaderaFast nån mespropp tycker jag inte att du är! För det är inte så himlans lätt att alltid göra rätt!
Kram Jenny
Hej Jenny!
RaderaDu har helt rätt, vad hade jag att förlora. Det är därför jag ångrar mig. Det är så himla lätt att vara efterklok. Jag borde verkligen ha gjort mer, men jag vågade inte. Men det är som du säger också, inte så himlans lätt att göra rätt jämt.
Hej Hopp o Ha det fint!