Hjälp Mig. Snälla!:

Jag står inte ut längre!

Ni måste hjälpa mig!

Jag våndas, jag lider, jag trampar runt.

Jag orkar snart inte med det här mer.

Igår gav jag mitt bokmanus till Calle.

Han ska läsa det i Italien över helgen.

På söndag kommer han hem.

Då har han läst. Då får jag min första dom.

Men jag står inte ut. Det är för långt till söndag.

Jag bara måste få era ”vanliga” läsares åsikter.

Snälla du, orka läs detta första kapitel i min bok.

Och du, LOVA mig en sak:

skriv en kommentar till mig!

Säg om det är skit! Säg om det är det sämsta dynga du läst!

DIN åsikt är livsviktig för mig! 

Så snälla du, ge mig en kommentar.

Nu kommer jag trycka på publicera-knappen och låta det gå ut till er.

Jag kommer ångra mig direkt. Jag kommer känna mig sjuk av oro

till den första kommentaren från er kommer. 

Åh, fy fan för mig själv, jag orkar inte med det här.

 

Lillis och jag

      Lillis är sju år och har bärnstensfärgat hår, säger mamma.

Jag är sju år och har blont stripigt hår, säger mamma.

Vi går i samma klass på Gärdeskolan.

Vi har trädgårdar som gränsar till varandra.

Vi har gjort ett hål i häcken mellan våra trädgårdar.

Vi kryper till varandra genom hålet.

Vi bor utanför Stockholm.

Två flickor. Ett villakvarter.

Lummiga trädgårdar. Snirkliga grusvägar.

Idylliska trähus. Lyckliga familjer.

Lillis och mitt liv är olika. Våra liv är oidylliska.

Lillis och jag har varandra. Hon är min bästa vän.

Piss i slasken

Lians piss rann med ett ljudligt kluckande rätt ner i köksvaskens avlopp. Det stack i näsan av den kväljande doften från den kroppsvarma vätskan. Stanken studsade mellan väggarna i kökets kvava och sommarvarma middagsluft. Det killades lite i näsan av den fräna doften.

Lian hade stoppat bägge händerna under låren när hon satt på diskbänken och släppte ut sitt piss. Urinen stänkte runt bland kantstötta kaffekoppar, urdruckna ölburkar och allt det andra odiskade som trängdes på köksbänken. Lian gillade nog inte att bli kall om låren när hon pissade, det var nog därför hon hade kört in sina händer under benen.

Utanför köksfönstret sommarregnade det stilla. Regnvattnet bildade långa snirklande rännilar som sakta letade sig nedför fönsterrutan. Vattnet samlades i små oregelbundna pölar på den avskavda fönsterskärmen utanför glaset.

Om man tittade ut genom Lillis köksfönster kunde man se gaveln på vårt hus. Vårt hus var en enplansvilla byggd i sten. Vårt hus var målat i en diarrébeige färg. Det såg smutsigt och fult ut. Jag blev inte glad i magen. Jag blev inte alls glad i magen av vårt bajsfärgade fulhus som låg på andra sidan fönstret.

Därinne som inte bara mamma och jag bodde.

Regnet fortsatte oavbrutet att strila utanför fönstret. Här inne hos Lian i köket var det varmt och tryggt. Allt var som vanligt och det kändes skönt. Det var mysigt att sitta inne i värmen i köket och bara vara med Lillis och Lian. Det var någonting med stämningen hemma hos Lillis som fick kroppen att sakta komma till ro. Sådär skönt inuti sig. Nästan som om hjärtat slog lite långsammare och blodet rann stillsammare i ådrorna. Jag brukade fantisera om att både blodet och jag fick lugna ner oss lite när vi var hos hemma Lillis.

Det var ett ljummet och skönt sommarregn som stilla och oavbrutet pågick utanför fönstret. Ett regn som det ändå var härligt att vara i. Man blev lite lagom blöt och man kunde vara ute länge innan det våta hade trängt helt igenom alla ens kläder. Och inte ens då när kroppen blir helt genomvåt så fryser den. Det är bara skinnet som knottrar sig lite.

Vid köksbordet satt jag och min bästa kompis Lillis och åt mellis. Vi hade precis kommit hem från skolan och vi hade bägge två rejält med kurr innanför skinnet på våra magar. Vi var våtrufsiga i håret och vi var regnblöta om våra tunna tröjor efter den korta språngmarschen hem från skolan.

Dagens mellis bestod av ett halvt paket Mariekex som vi sköt fram och tillbaka mellan oss över bordet. Vi drack kylskåpskall fetmjölk rätt ur Tetrapacket till melliskexen. Vi drack varannan gång ur paketet. De runda och gyllengula Mariekexen bredde vi margarin på genom att dra dem runt, runt direkt i margarinpaketet.

Det var skönt att vara hos Lillis. Hemma hos mig, inne i det diarrébruna huset på andra sidan häcken hade vi aldrig fått för oss att kladda med några Mariekex direkt i paketet. Men här var det ingen vuxen som sa något. Eller ens märkte något. Lillis mamma verkade på något märkligt sätt inte se när vi gjorde något som vi visste inte var så bra att göra. Vi visste att vi borde använda smörkniv och vi visste att vi borde ta fram var sitt glas och hälla upp mjölk i, och absolut inte dricka direkt ur tetran. Men det var något som var skönt och avslappnat med att inte göra det man borde göra. Att bara våga dricka mjölk direkt ur tetrapaketet och det när en vuxen såg på, det var så härligt busigt och det var så härligt avslappnat att göra det. Här uppförde vi oss lite som vi själva tyckte passade bra att uppföra sig när man var två sjuåriga flickor. Jag kände mig trygg i magen och varm i kroppen av allt det lugna.

Lillis mamma hade pissat färdigt och tog sats med båda händerna mot den buckliga diskbänkskanten och hoppade med ett vant knix ner från vasken. Jag såg från min plats vid köksfönstret hur några kissdroppar hängde kvar i det blonda könshåret mellan hennes ben. Det såg nästan ut som äppeljuicedroppar som hängde där och glänste. Lian brydde sig aldrig om att torka sig när hon hade pissat. Det visste jag sen förut.

Jag kände också igen det där med att strunta i att torka sig när man hade kissat. Kisset torkades ändå av mot trosorna. Det var bara onödigt arbete, liksom.

Lian spolade i kökskranen tills kisset hade runnit undan ur avloppet och lukten var borta.

Jag tog under tiden ett nytt Mariekex och körde ner det i margarinpaketet. Jag snurrade det noggrant runt, runt i den allt kladdigare sörjan på botten. Jag tog upp kexkladdet och inspekterade att det var ordentligt insmort med margarin överallt.

Jag tittade bort mot Lian och såg hur en ensam droppe av Lians kiss sakta plöjde sig nedåt på den avskavda köksluckan under vasken. Lian följde mig med blicken och så såg hon kissrinnet hon också. Hon drog raskt till med sitt ben mot köksluckan och torkade bort kissdroppen med framsidan av låret. Nu var den förrymda kissdroppen på hennes slitna jeans istället, som en mörkare kissprick i tyget.

-         Jaha, tjejer, sa Lian glatt medan hon drog in sin skinntorra, platta mage och knäppte sina tajta jeans samtidigt, vad ska två sådana här söta flickor hitta på idag då?

Lian tog ett litet extrasteg på köksgolvet med sina nakna fötter samtidigt som hon pratade med oss. Det var nästan som om hon tappade balansen lite. Så tittade hon på oss med ljusblå, gladsnälla och lite simmiga ögon. Hon brukade ta sådana där lustiga små dans- och sidosteg ganska ofta. Det såg roligt ut.

-         Vi ska ut och leka Burken i Elverkets trummor, sa vi glatt i kör.

Vi grabbade åt oss en handfull av kexen som var kvar, och så sprang vi glatt ut i hallen. Som på ett tyst kommando hoppade vi samtidigt i våra likadana blommiga träskor. Träskorna hade mamma köpt åt mig och Lillis på matvaruaffären i Sollentuna Centrum en gång när det var rea där. De hade legat massor av träskor i en stor hög på golvet i affären. Vi hade fått välja varsitt par och vilken färg vi ville. Det fanns både orange med blommor och vita med blommor. Vi valde likadana orangefärgade med vita blommor på. Det kändes höra-ihop-bra att ha likadana träskor på sig. Jag valde samma storlek som Lillis också, fast den storleken egentligen var för liten för mig. Jag krökte på tårna så mycket jag bara kunde så att mamma inte skulle märka att jag egentligen behövde ett par storlekar större. Nu var våra likadana träskor på våra fötter när vi stod i Lillis hall, fast mina hälar hängde lite utanför därbak men det gjorde inte så mycket.

Den lite rangliga ytterdörren hemma hos Lillis slog igen med en smäll bakom våra ryggar när vi hade försvunnit ut genom dörren. Glasrutan i dörren skallrade till en aning av vår omilda behandling innan den hoppade tillbaka på sin vanliga tilltänkta plats igen.

Ute hade det nästan slutat regna, och luften kändes skönt fuktig att andas in. Jag stannade till en sekund på översta trappsteget. Alldeles stilla stod jag och drog in den regnfuktiga luften. Långt in i näsborrarna och ända djupt ner i botten på magen lät jag regnluften landa. Det kändes rent. Som att bli rengjord och tvättad på insidan av fuktigt regn. Undrar om man kunde kalla nyregnad luft som man andades in för att man blev duschad på insidan. Det kändes i alla fall som en insidesdusch på min insida. Jag var glad i magen nu.

Lillis mamma hette Lian, eller kanske hette hon något annat. Något riktigt namn, men alla kallade henne Lian, så då gjorde vi det också. Lian var alltid vacker som en ängel, tyckte jag. Hon hade långt blont hår som liksom rann ner på ryggen på henne. Jag tyckte att hon var obeskrivligt ung och vacker, mycket yngre än min egen mamma.

Min mamma hade fyllt trettio år för en tid sedan och då var man ju ganska gammal ändå. Hur gammal Lian var visste jag inte riktigt, men att hon var yngre än min egen mamma det tänkte jag att hon måste vara. Det var nog bara unga mammor som dansade för gubbar hemma i sina vardagsrum. Och det var nog säkert bara unga mammor som tog snedsteg sådär lustigt och roligt som Lian gjorde hemma hos dem också.

Lian var nästan alltid glad och hon skojade nästan alltid med oss och det gjorde väl inga gamlingar ändå. Hon brukade ganska ofta ta sina roliga snedsteg och då passade hon på att sjunga lite för oss också.