Jag Måste Banta:

En bit av äckleriet som liksom hänger över kanten måste bort. Så jag kommer i...

...den här lilla rackaren!

Det är skönt att skylla ifrån sig.

Som nu. 

Jag tänker att jag måste banta. 

Igen. 

Fy fasiken vad jag är trött på att varje år prova

kläderna från förra säsongen och inse att

klänningsjäveln fortfarande sitter för tajt.

De fina tunna spagettibanden på min dyrklänning som i min

fantasi skulle gå så snyggt omlott på min solbrända rygg, de  

jädra banden de FÖRSVINNER in i ryggen när jag provar!

Va!? Hur är det möjligt. Vart tar de vägen?

Så nu ska jag banta.

Typ 5 kilo.

Jag menar hur svårt kan det vara.

På Biggest Loser bantar de ju bort

15 kilo på en eftermiddag.

Och det är DÅ det här med

banteriet blir alla ANDRAS fel.

Så här:

Jag började banta i måndags. Gick som en dans.

Bara proteiner hela fucking dagen. Tisdagen börjar precis lika bra.

Men det här var ju ingen match. Varför är folk tjocka när det är såhär

himla lätt att banta?

Men sen händer det!

Att ANDRA kommer och

förstör för mig och min klänning.

Min vän Calle kommer på besök. Mitt på tisdagen står han

där utanför min dörr. I handen håller han en fin vit kartong

med ett fint vitt snöre runt.

OCH I KARTONGEN FINNS PRINSESSTÅRTA!!

Va? Har ni hört på maken, siken fräckhet.

Och jag som älskar den gröna fiberbefriade saken.

Så ja, jag åt upp en stor fet bit. Han behövde inte ens be mig.

Inte ens truga faktiskt.

Ja, och så var den dagen körd. Och då var det ju ändå

redan tisdag och då är det nästan lika bra att ta och skita

i det här med banteriet för den här veckan.

Sen kom onsdag och två dagar är redan pajade, och 

så blev det torsdag bara sådär. Då ÄR det ju verkligen 

för sent. Eller hur. Och idag ska jag på långlunch med 

CanCan Interiör och DÅ kan jag ju inte banta. Jag kan 

ju inte sitta där och suga på ett salladsblad.

Så det här med banteriet:

Det tror jag att jag tar och skiter i.