Shoppinghelvetet:

Jag trodde liksom aldrig att det här

skulle hända. Men nu har det hänt.

Jag. Är. Så. Shoppingtrött.

Jag är så sjukt trött på att dra mitt plastkort.

Jag är så sjukt trött på att shoppa.

Jag är så sjukt trött på att leta efter den ”rätta” tingesten.

Ja, men hur är det möjligt din dåre, tänker väl du.

Och ja, jag håller med dig. Jag är nog en riktig dåre.

Men jag är trött på det. Det kan inte hjälpas.

Jag har också märkt att desto mer utrymme jag 

har för att shoppa desto ointressantare blir det. 

För att ta ett exempel:

Jag var på det nya Emporia i Malmö. Det som är Skandinaviens 

största och lyxigaste shoppingmecka. Ett fullkomligt paradis för 

alla med köptvångssyndrom. Jag gick runt där ett varv bland Ralph Lauren, 

Hollister, Molo, Nina Marcs, Royal Underwear och allt vad de nu heter de där 

butikerna på Emporia.

Jag tänkte lite på när jag gick runt där, att jag för det första visste att jag 

såg ut som en bättre uteliggare. Och att jag för det andra nog hade den 

fetaste plånkan av alla som strosade runt där. 

Tanken med det hela vara att uppfylla en dröm. Drömmen var att jag skulle 

shoppa allt som jag ville ha. Jag skulle absolut inte kolla prislappen. 

Ni vet, en sån där ouppnåelig fet och våt dröm för en shopaholic. 

Men något hände med mitt psyke därinne. Ett psykbryt kanske. 

Jag. Ville. Inte. Handla. 

Jag ville hem. 

På med mysbrallan. Koka en kopp the i vårat sunkkök. 

Sitta på polackmadrassen på golvet.

Jag gick ut därifrån med 1 (en!) ynka påse. 

I påsen låg tre par trosor. Från Twilfit (!). 

För att jag behövde rena trosor och allt 

ligger nerpackat. Ren självbevarelsedrift alltså.

Men fatta hur långt mitt shoppingtrötta huvud har sjunkit! 

Jag vill inte handla. Jag kräks på det. Jag har kommit på 

att jag verkligen gillar att slaska runt i mina gamla sunkbrallor 

och flina lite i smyg åt de fina expediterna i sina lyxbutiker. Det 

är sjukt intressant att se hur de liksom nästan ser ut att må fysiskt 

illa när de ser mig i deras fina butik. 

En studie i psykologi som heter duga liksom.

Ha! De fattar ju ändå ingenting, tänker jag när jag raskt drar vidare 

med mina sluskbrallor med väl ingått häng i. Det känns som jag vet 

något som de inte vet. Eller kanske är det tvärt om?