Psykolog vs Rivjärn:

När jag var yngre så var min högsta 

dröm alltid att plugga till psykolog. 

Nu räckte inte mina halvdassiga medelmåttsbetyg 

till att komma in på just psykologprogrammet på universitetet. 

Så det fick bli mitt second choice när jag valde utbildning istället. 

Men jag läste i alla fall så många poäng man bara kunde ta utan 

att gå själva psykologprogrammet. Jag tror faktiskt att jag har läst 

alla fristående högskolekurser som finns inom just det ämnet. 

Det är ju ett så himla skitkul och intressant ämne. 

Att gräva ner sig i hur och varför folk – och jag själv också för den delen, 

uppträder och beter oss som vi gör. Riktigt djuplodande navelskåderi. 

Det är smaskens det!

Men det jag tänkte komma till var, att det var nog en jädrans tur 

att jag inte blev psykolog ”på riktigt”. Stackars mina patienter om 

de hade fått mig som doktor. Jag märker att jag är alldeles för 

resultatinriktad för sånt stillsamt lull-lull. 

Nej, jag är nog mera Pang På Rödbetantypen.

En sådan här nedanstående quickfix är kanske 

inte vad man vill höra när man mår dåligt:

- Nämen för Guds skull människa, nu får du väl ta dig i kragen.

Eller den här korta och käcka: 

-         Jamen Herregud, skärp dig.

Eller varför inte den helt opsykologiska: 

-         Äsch, glöm den där gamla skiten nu så gör vi något kul istället.

Mina hemmasnickrade finfina råd fungerar ju 

inte sådär jättebra i verkligheten. Jag skulle bli 

väldigt ledsen själv om någon kastade såna 

heldumma och idiotkorkade floskler på mig. 

Om jag hade tagit mod till mig och berättat 

om något som slet och rev i min själ.