Carola & Polisen:

I förrgår hände det.

Igen. Jag blev tagen av polisen. Men jädrans vad just det verkar hända just mig.

Jag ger mig sjutton på att de där som jobbar i blåljussvängen har wanted-bilder

på just mig i sina radiobilar. Så himla fort kör jag nu faktiskt inte.

Och inte gör jag det så ofta heller. Tycker jag. 

Nä, det är nog mer att jag kör mycket bil. 

Då ökar ju liksom risken att bli tagen. Eller?

Jaja, nu åkte jag på 2000 spänn. Men det jag ska berätta nu hände en annan gång.

En annan gång då jag faktiskt råkade bli av med körkortet. Jag har berättat det förut.

Men tydligen är det så himla roande för andra. Så jag drar den storyn igen.

Bara för att roa er liksom.

Det var såhär:

Fredag eftermiddag. Jag hade klarat en svinsvår tenta i psykologi.

Facklitteraturen var på engelska. Svårt i början. Men i alla fall.

Jag hade klarat tentan. Det var fredag. Solen sken och jag skulle hem. In i bilen. 

På med stereon. Och full gas hemåt. Glad som en lärka är jag. Då pang bom!

Blir invinkad av konstapeln. Jag vet att jag har kört väldigt mycket för fort.

-         Det gick lite för fort det här, säger han myndigt.

-         Ja, förlåt. Jag vet att jag körde lite fort, svarar jag med skam i rösten.

-         Får jag se körkortet?

-         Absolut, svarar jag lika spak som jag känner mig.

-         Du, jag tänker behålla det här.

-         Vaa!?!! Men det kan du ju inte…alltså jag behöver ju..

-         Du körde väldigt mycket för fort och jag tänker behålla ditt körkort, avbryter polisen med myndig röst.

-         Du får det här intyget som visar att du får köra i 48 timmar från nu.

-         Jaha. Tack då, piper jag. Eller vad säger man.

Helt plötsligt är det inget kul alls att lyssna på hög musik eller att glädjas åt tentaresultatet eller ens att det är fredag. Jag åker vidare. Med bälte på. Utan musik. Jag är väldigt noga med att hålla hastigheten nu. Kör exakt enligt regelboken. Kör så vidare i max ett par kilometer.

Då står nästa poliskonstapel och vinkar in mig. Men alltså, nu får dom väl ändå ge sig! 

Jag HAR ju inte kört för fort nu. Dessutom har jag ju inget körkort de kan ta ifrån mig längre. Men jodå, invinkad blir jag allt.

Jag tänker lite att anfall är nog bästa försvar här. 

Så jag vevar ner rutan och säger med ett lite uppgivet småskratt.

- Jaha, vad ska ni göra den här gången då? Ska ni ta ut mig och piska mig kanske?

- Har du redan blivit stoppad, frågar herr polis.

- Ja dina kollegor stoppade mig för tio minuter sedan och tog mitt körkort, svarar jag med en suck. Så lämnar jag fram mitt provisoriska rosa papper.

Han synar pappret och småskrattar lite.

-         Ja du, det gick ju lite för fort det här också, säger han.

-         Nä, serru, det gjorde det INTE säger jag triumferande. Jag vet ju att jag hållit hastigheten, så jag fortsätter kaxigt:

-         Jag körde exakt i 90 km i timmen, svarar jag styv i korken.

-         Ja, jag har klockat dig på 88 km/tim.

-         Ha! Ja, där ser du, jublar jag triumferande.

-         Jo, men det är sjuttio här, skrattar han. Han skrattar så han nästan inte får fram orden.

-         Åh, Herregud, tjuter jag. Förlåt! Förlåt! Jag är ju inte klok, ylar jag.

Han har omåttligt roligt på min bekostnad nu.

Men så lyckas han pressa ur sig tillslut:

-         Men du, hahaha, du har ju fått ditt för idag, hahaha! Så det blir inga böter av mig. Men kör nu försiktigt hem.

Ja, jag vet! Det är liksom bara jag som lyckas med sådana här bravader. Och det värsta med hela den här historien är ju att vartenda ord är sant också. Jag är verkligen inte klok. Vilken vettig människa får för sig att kaxa sig mot polisen liksom. Och VEM mer än jag lyckas bli ertappad med att köra för fort TVÅ gånger inom en timme. Men vad är det för FEL på mig?