Jag Säger Upp Mig:

- Hur mycket ska man orka?

- Hur mycket är det meningen att man ska stå ut med?

- Är det bara jag som känner att tonårsbarn tar för stor plats i en familj?

När jag och Tomas träffades för många år sedan var jag en ung och väldigt naiv 23-åring. 

Vi var galet förälskade i varandra. Vi är fortfarande galet förälskade i varandra. Vi lyckades efter många sorger och bedrövelser få tre underbara flickor. Och ja, vi var lyckliga över våra fina barn. 

Men nu. 

Jag är så trött. 

Jag är så sliten. 

Jag är så urbota less på 

tonåringar som inte beter sig snällt.

Är det bara jag som blir så ledsen att jag gråter över deras beteende.

Är det bara jag som tänker desperata tankar.

Är det bara jag som känner att jag vill ut från det här. Att jag inte vill och orkar mer. Är det bara jag verkligen. Eller är det bara jag som vågar säga det som ni andra ibland tänker.

Jag är ganska sliten mentalt. Och ja, säkert har det att göra med att Tomas och jag har varit ensamma om att ta hand om våra barn i 15 år. Och då menar jag verkligen ensamma. Aldrig har vi fått spontan barnvakt. Aldrig någon som kommer och avlastar oss. Det har hänt (jag har dock slutat beklaga mig eftersom det inte får önskad effekt) det har hänt, att jag sagt något till någon som jag trodde stod mig nära. Att jag har sagt att jag är så sliten. Svaret?:

 – Men ni som har det så bra, och som har så gott ställt och allt!

Det handlar för Guds skull inte om pengar!!

Det handlar om allt annat än just pengar!!

Jag har slutat säga något. 

Något dog inuti mig av svaret jag fick.

Jag menar inte att klaga. Och jag älskar våra barn. Tro inget annat.

Det är ju vårt val, det är ju våra barn. Men att det kunde bli så här jobbigt.

Att mötas av sura blickar. Av snäsiga svar. Av ständiga påhopp om alla fel vi gör. Att väldigt, väldigt sällan få någon som helst uppskattning. Att bråka, skrika, gråta, argumentera och tjafsa om allt från busstider, till när man ska vara hemma, till skola, kompisar, hur man beter sig mot andra i en familj, hur man behandlar en 6-åring, hur man tar hänsyn och visar uppskattning.

Att inte få uppskattning när man kör 15 mil för att hämta tonåringar. När man hämtar från skolan för att det regnar. När man låter barnen ha det avgörande svaret om vart vi ska flytta. Och sen får man det slängt i ansiktet att det inte är deras fel att de kommer hem på tok försent eftersom alla kompisar bor i Malmö. Att Ystad suger. Att allt är fel, när det var de själva som fick vara med och besluta. Jag vill inte, och jag orkar inte vara nån slags mental spypåse längre. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Och det har inte räckt till. Ingen kan göra mer än sitt bästa ändå.

Kanske är det vårt eget fel. Kanske har vi missat något i deras uppfostran. Vi missade kanske det här med hänsyn, vänlighet, omtänksamhet och snällhet. Snällhet är underskattat.

Hur man är snäll. Att vara snäll verkar inte vara så himla vanligt längre.

Jag vill inte mer.

Jag orkar inte mer.

Jag tänker ibland – och det har jag sagt till Tomas,

-         Du, vi skiljer oss. Så skaffar vi en lägenhet som vi kan växelbo i.

Så får vi bägge lite semester från bitchblickar, från elaka kommentarer, från ständiga bråk, från allt. Så kan vi träffas på sidan om du och jag. Som allt var när vi träffades. När vi var galna i varandra.

Jag har tänkt på det här.

Jag tänker att jag ska säga upp mig. Jag ska säga upp mig

som projektledare för det här omöjliga uppdraget.

Tjänsten som projektledare, piga, städerska, kassako, 

chaufför, kokerska och mental spottkopp är härmed ledig.

Vill du söka tjänsten?

Glömde jag säga att det är obetalt arbete.

Glömde jag säga att det är ideell verksamhet?

Glömde jag säga att du kommer få slita arslet av dig?