Din Äckliga Tjockis:

När jag var liten fanns det någon i min

närhet som påpekade att jag var äckeltjock. 

Det missades aldrig ett tillfälle att 

klämma till den lilla feta mesproppen.

 

Jag var en FetStina. 

En ÄckelUnge. Jag borde ju inte 

ens få äta så äcklig som jag var.

Det lustiga med det – eller det är ju inte lustigt alls, det är tragiskt och hemskt. 

Men det jag skulle komma till var att alla orden sitter kvar! Jag är än idag, om 

inte besatt så i alla fall osunt intresserad av vad vågen visar. Alltid.

Jag tänker mycket på det här. Jag smeker på Astrid och säger till henne hur fin hon är. 

Hur söt liten mage hon har. Hur underbar hon är. Som för att försöka ändra på historien. 

Ni vet, hur barn som växer upp med alkoholister inte sällan själva väljer en alkoholist till partner. För att få till ett annat slut på sin egen historia. Det är lite vanlig psykologi.

Men ändå. Det här med hur tjock och äcklig jag var.

Alla tjockisorden sitter kvar. Jag vet ju med sunda förnuftet 

att jag inte är tjock. Och jag har aldrig varit speciellt tjock heller. 

Jag var bara en helt vanlig unge när jag var liten. 

Varken tjock eller smal. Jag såg ut som vilken unge som helst.

Det var bara under något år när jag var liten som jag hade lite för mycket 

av mig själv runt midjan. Sådär så att mamma fick sy om alla mina byxor och 

lägga till tyg i sidorna för att min mage skulle få plats. Och kanske var jag lite 

rundare än vad ungar brukade vara på 70-talet. Men när jag ser bilder på den 

lilla tjejen idag, när jag bläddrar i fotoalbum så ser hon helt vanlig ut. Knappen 

är uppknäppt i mina jeans på något gammalt foto. Och jag minns att det skar in 

i det mjuka i magen.

Så tänker jag på alla dem som blir mobbade i skolan. 

Från tidig ålder får de höra att det är något fel på dem. 

Någon löjlig ”defekt” som att man har tandställning, eller 

fult hår eller sneda tänder eller vilken löjlig skitsak som helst. 

Så tänker jag på att jag som inte blev mobbad eller så, men 

ändå sitter det en liten äcklig tjockis kvar långt därinne hos mig, 

som fortfarande efter alla dessa år inte helt har kommit över alla orden. 

Hur ska det då inte vara för dem som har det såhär varje dag. 

Kanske år efter år. Kanske går de sönder för alltid.