God Jul & Gott Nytt År!

Skrik o Panik:

Oh no! Hur kunde det HÄR hända? Svullo över en natt liksom.

Alltså, om det är skrik & panik FÖRE jul 
så kommer ju det inte vara någonting mot 
vilken skrik & panik det kommer vara EFTER jul! 

Man kanske borde förebyggsbanta. 
Jamen, typ gå ner några kilo före jul. 

Så kan man äta gott och bli fet och fin sen
lagom till nyår och så börja om igen.
Typ banta i januari, eller kanske i februari. 
Eller då kan man ju faktiskt lika gärna vänta till 
beach 2014. Eller ha riktigt god framförhållning 
och ligga i startgroparna för beach 2020!

Vad tror ni? 
Bra idé? 
Dålig idé?

Eller - suck - kanske bara helt enkelt ge upp.

I Min Mun:

 

Galning med bitchblick? Eller faktiskt ganska klok? Och ganska snäll?

Det flyger stekta sparvar in i munnen!

Jamen, det uttrycket känner ni väl till?

Det gör ni inte nä. Ja, det betyder i alla

fall typ att saker kommer serverandes till

en på silverfat.

I alla fall. Jag har just fått en stekt sparv i min mun.

Den flaxar runt där, tar sig en tur ner i magen och flaxar

runt lite där också. Och det känns som en liten fjäril i min mage.

Vad jag pratar om?

Jo, såhär. Jag har kontakt med en person som har – utan min vetskap, kollat in mig. Hur jag verkar. Hur jag beter mig. Hur jag tänker. För att den här personen letade efter en samarbetspartner. Det har ju inte jag haft en aning om. Jag har ju betett mig som den halvgalning jag ju oftast är. Utan att tänka på några som helst konsekvenser.

Jag har ju skrivit lika ocensurerat och galet som jag brukar här på bloggen. Jag har sagt saker utan att tänka på följderna. Och ja, jag har varit som jag brukar. Lite spontan.

Men tydligen har jag visat andra sidor också. Och jo, jag vet ju att jag kan och är kapabel att driva mitt företag. Jag kan leverera texter som är vettiga, grammatiskt riktiga och med tillräckligt intressant innehåll för att jag ska kunna sälja dem. Men ändå. Att det ena liksom leder till det andra. Det har ju hänt ibland när jag inte har jobb på en tid att jag har tänkt att jag måste skärpa mig. Skaffa mig ett riktigt jobb. Ett vanligt jobb. Ett sånt som dödar kreativiteten. Typ sitta i kassan på Konsum. Jaja, förlåt om nu just du jobbar där, men min insida skulle skrumpna ihop och dööö en långsam och utdragen döööd om jag hade ett sådant jobb.

Så träffades vi häromdagen.

Personen ifråga ställde en del frågor till mig.

Frågor som krävde raka svar. Frågor som krävde

att jag verkligen tänkte efter. Jag tänkte.

Och jag svarade. Jag svarade rakt ur hjärtat.

- Vad är viktigt för dig om vi går in i det här samarbetet?

- Vad sätter du som dina tre högsta prioriteringar?

- Vad vill du få ut av det?

Det kanske är nu som jag skiljer mig från andra. Men jag svarade inte som man kanske skulle förvänta sig. Jamen, typ att det är viktigt att man kan hålla många bollar i luften (vilken jävla skitfloskel att säga!), eller att jag är en energisk person med en drivande personlighet. Att jag vill ha en konkurrenskraftig lön och att jag presterar det jag lovar. Att jag kan leverera som avtalat.

Inget av det sa jag. För det är inte jag. Jag tänker inte så.

Viktigt för mig är:

1. Att arbeta med något som jag brinner för. Där jobbet och den brinnande lågan flyter samman.
2. Att ha roligt.
3. Att inte behöva arbeta heltid om jag inte vill. Att ha en frihet att arbeta när och hur jag vill. Att kunna ta med mig hela verksamheten och flytta vart jag vill. Att kunna säga att just nu har vi säte i Ystad eller i Stockholm eller i London eller kanske ett år på Palma.

Allt det sa jag. Ärligt. För om man säger det som förväntas av en, men inte det man egentligen vill och tänker. Då kommer det att gå snett så småningom.

Och att tjäna pengar? Jo, men det är ju just det som ÄR de stekta sparvarna!

Om man gör det man brinner för.

Om man har roligt under tiden.

Om man inte behöver slita arslet av sig.

Om man har samarbetspartners som är lite lika i huvudet som en själv.

Då KOMMER de stekta sparvarna flygandes. Rätt in i munnen på dig.

Men om man börjar med att tänka på hur fasiken man ska tjäna pengar

och bli rik. Ja, då kan man ge sig fasiken på att det inte klirrar till en endaste

krona i penningpungen. SÅ tänker JAG. Och det ska jag tala om, att det tänket fungerar bra. Det fungerar jävligt bra. Sen kände jag att jag ändå måste säga något om den här bloggen som jag har. Jag talade om att jag ju måste framstå som en komplett galning för den som läser den. Men att jag faktiskt inte är fullt så galen som man skulle kunna tro. Det hade dock personen redan listat ut genom att läsa mellan raderna. Jag tycker om sådana personer. Sådana som fattar sånt som inte står skrivet. Det gjorde den här personen. Jag tror mig veta att du läser det här. Och du: Jag tycker om dig. Du är en riktig människa. Och sådana finns det färre av än man kan tro.

Jaja, så kräkte jag då ur mig alla mina ord till personen vid bordet.

Personen mitt emot log stort mot mig och sa:

-         Vi tänker precis likadant. Jag har exakt samma tankar!

Och mer än så tänker jag inte säga om det här.

Vi får se vad som händer. Nu ska det här få landa

i skallen i lugn och ro. Så får vi se vart den här

resan och den här bekantskapen och det här nya för

med sig.

Spännande va!

Jamen, ni känner ju mig vid det här laget.

Varför säga NEJ, när man kan säga JA!

Ytlighet och Shopping:

 

En lampskärm som är skitsnygg. Och jo den ÄR vit. 
Men någonting har hänt med bilden vid överföring. 
Så ni får helt enkelt använda er fantasi. 

En supersnygg lååång tunika i sammet och siden.
Som jag blev övertalad att köpa. Och jo,
CanCan och VackraVeran nu ÄLSKAR jag den!

En tunn genomskinlig (Tomas blev jätteglad över just det!),
inhandlades också. Och det fina halsbandet från VackraVeran som
driver Unica of Sweden.

En liten hög med nya fina kuddar. Det behöver man ju ALLTID!

En stor maffig ljusstake fick också hänga med hem.

Jisses. Pust och stön. 

I helgen har seriös 
shopping ägt rum här: 

Pälsplädar, ljusstakar, klänningar, blusar, kuddar, 
halsband, lampskärmar, örhängen och lite annat 
rassel o blingbling. 

Asså, man fattar ju att de där 
Hollywoodfruarna inte orkar arbeta. 
Det är ju ett heltidsgöra det här. 

Dra plastkortet. Dra plastkortet. Dra plastkortet.

Ska aldrig bli en sån fru!

Man skulle ju kunna tro att jag är lite av en shoppinggalning. 
Men så är det faktiskt inte. Jag är inte speciellt road av att handla 
eller göra av med pengar överhuvudtaget. Jag vet inte riktigt varför. 
Men jag tycker mest att det är tråkigt, meningslöst och allmänt trist. 

Så tänker jag på vad som egentligen roar mig. 
Och ja, jag kan bara komma på en enda sak: 

BOKSTÄVER!

Jag är besatt, hänförd och helt upptagen av det här med bokstäver och ord. 
Hur 28 krumelurer som ju är alfabetet kan varieras i det oändliga. Hur de kan 
bli till magiska historier, fasansfulla berättelser eller noveller som vibrerar av 
känslor (ja, eller av sex!). 

Visst är det magi! 
Visst är det fantastiskt!
Visst är det underbart! 

DET är jag road av!

Det Finns SlappFisor Överallt:

 

Är de dina?

Det ligger ett paket cigaretter

uppe på duschväggen i vår dusch.

Jag röker inte.

Tomas röker inte.

Exakt VEM har lagt dem där?!

Jag kan lova, att det inte är JAG i alla fall.

Kanske är det någon som är här när jag inte

är det. Jo, så måste det ju såklart vara. Hrm.

Och då blir jag ju så förbannad! 

Så jäkla dålig stil! Jag kokar av vrede över sånt uppförande. 

Va?! Att hålla på att glömma en massa äckelprylar när man är här.

Kan inte den där rökerskan ha den dåliga

smaken att ta med sig sitt skit när hon går härifrån.

Låna duschen och blöta ner handdukar och sånt det

kan jag väl kanske stå ut med. Eller om det kanske är

något mer som är mitt som hon lånar. Men alltså att

glömma äckelpäckelciggpaket! Exakt DÄR går min gräns!

Jag ska prata allvar med henne om jag någon gång råkar stöta på henne. 

Eller kanske ska jag skriva en arg lapp. Typ som de som står i allmänna 

tvättstugor om att ta bort luddet i torktumlaren. Ja, jävlars! Det ska jag göra. 

En lappjävel ska hon få om att hålla rent efter sig. Bah! Hålla på att drälla 

med äckliga gamla ciggpaket! I MIN dusch liksom.

Cigarettpaketet har legat där sen i somras nu. 

Jag vägrar ta bort det.Tänker inte befatta mig med sånt skit.

Tomas hävdar att han inte har en aning. Ja, eller hur va!

Men jag vet nog jag minsann. 

It takes one to know one liksom.

Så om du kommer till oss och lånar vår toa. 

Och så ser du det där onämnbara paketet. 

Och så höjer du på ögonbrynen och undrar.

Du: 

Fråga INGENTING 

om NÅGONTING då!

Det blir en så annorlunda stämning av sådana frågor.

Tramsiga DoftLjus:

 

Men är de inte som små smycken...

...de små ljuvliga doftsakerna!

Att jag skulle gå igång på sånt här trams. Ja, ibland överraskar man sig själv liksom!

Alltså sånt här med doftljus och sånt. 
Det är ingenting för mig. Tills nu!

Jag har köpt Voluspas doftljus. 
Ja, jag vet att de är skitdyra. Faktiskt löjligt dyra. 
Vilken vettig människa köper larviga doftljus för 
749 kr? Va, är folk inte kloka!

Nä, men jag röker ju inte. 
Det är min stående ursäkt till ALLT jag köper och som 
jag ju då förstås har råd att unna mig utan det minsta 
dåliga samvetet. Det är mycket man kan göra när man 
inte röker. Väldigt mycket. Tänk på det ni era usla rökare!

Iallafall, doftljusen från Voluspa (och NEJ jag är inte sponsrad) 
de är helt makalösa. Ett endaste ljus räcker för att fylla 300 kvm 
hus med den ljuvligaste av aromer. Just nu är det Mandarino Cannela 
som får oss alla lyckliga. (Ja, kanske inte just att Tomas märker så mycket). 

- Men ska du önska dig något i julklapp?
- Eller ska du köpa något till den där människan som redan har allt?

Köp Voluspa. 
Jag hade blivit glad för vilken som helst av deras produkter!

Platta Tuttar:

Vi var på lokal Tomas och jag.

När jag liksom har en känsla av

att jag glömt något eller missat något.

Jamen ni vet hur man liksom har en

gnagande oroskänsla av att något är fel.

Så kommer jag på det:

Men gode Gud jag har ju glömt bh:n hemma!

Jamen är det inte så jädra typiskt mig!

Så säger jag det till Tomas i en teaterviskning:
- Shit, jag har ingen bh på mig!

Han tittar likgiltigt på mig och viskar tillbaka:
- Det syns ingen skillnad, svarar han iskallt.
 
What!!?? Asså här behövs mer push up 

och mer fyllning och lite skumgummi och 

nån hoprullad tubsocka och lite ja, va fasiken. 

Ingen skillnad?!

Ordbajseri Is Da Shit:

 

En sekvens ur boken: ”Är det inte trots allt så att rättighetsetikern 

i långa loppet tror att individens autonomi är det enda som ger 

godtagbara konsekvenser?....

”….Och hamnar därmed ohjälpligt i konsekvensetik, 

en form av regelutilitarism?” 

Ja, inte vet jag. Men man kanske helt enkelt inte VILL bli läst 

när man väljer att använda ett språk som exkluderar en stor 

del läsare. Hur många har koll på vad en utilitarist är liksom?

Igår köpte jag Augustprisvinnarens bok.

Jo, för jag är ju en väldigt fiin

och en väldigt kulturell människa.

Visste ni inte det?!

Nähä. Det visste ni inte.

Men nu vet ni.

Så gick jag in på fina Akademibokhandeln i Malmö och köpte det allra sista exemplaret av boken. Jag kände mig som en väldigt viktig person som köper väldigt fiina och väldigt kulturella böcker som många litteraturkritiker och andra förståsigpåare har höjt till skyarna. Nu skulle minsann jag också få lite högkultur inbankat i min arma skalle.

Jag fick fråga efter boken för jag hittade den inte på de vanliga hyllorna. Den var ju såklart nästan helt slut. Så dumt av mig. Att komma så sent som 24 timmar efter att priset redan delats ut. De som är nominerade blir ju också sålda innan det avgörs. För att de nästan är på gång att vinna något pris. Att jag inte någonsin kan fatta såna enkla saker.

Jaja. Nu hade jag ju tur som en tokig.

Jag fick ett undanlagt ex som inte hade hämtats ut. Det sista då. Det är ju en eftertraktad bok. Av en Augustprisvinnare liksom. Så böjer expediten sig fram och tar fram den hett efterlängtade boken från sin lite gömda plats. Så lägger han fram den på disken åt mig. Jag stirrar helt stumt ner på det som ligger där. Jag blir helt paff. Vänta lite här nu! Det måste ha blivit något fel här lilla expeditmannen, tänker jag. Den där lilla, lilla klena tingesten är inte vad jag frågade efter.

-         Jag skulle ju ha Augustprisvinnaren, säger jag med ynklig röst.

-         Ja, men det är den här, säger expeditmannen vänligt.

-         Jaha, men borde den inte vara mer… tjockare? Mer som en riktig B-O-K? Jag fortsätter med en dåres envishet visa upp min dumhet i all sin glans. Jag kan liksom inte hejda mig. Jag är mäkta förvånad och mäkta besviken. Jag tänkte att fiina nominerade och till och med Augustprisvinnarböcker ska vara som mastodonter. Det ska vara praktfulla och pompösa V-E-R-K. Det här är ju mer ett häfte eller något slags mellanting mellan riktig bok och tjockare häfte. Det säger jag högt till mannen.

-         Jo, jag håller med dig, säger mannen, man blir lite förvånad.

-         Jaha, säger jag snopet.

Jaja, hursomhelst så hivar jag väl upp de 269 riksdalerna som den dyrbara och tunna pappershögen kostar.

Så är jag ju ändå så nyfiken på hur bra det här förstås måste vara. En Augustprisvinnare liksom. Varje mening måste ju vibrera av … av … ja inte vet jag. Men av häpnadsväckande och makalöst ihopsatta bokstäver och meningar. Åh, det ska bli så spännande. Jag är nästan lite prillig i brallan. Ja, jag vet vad du tänker. Är hon inte riktigt klok? Gå igång på ett torrt bokskrälle. Ja, jag vet. Jag är besatt av det här med ord och bokstäver. Jag älskar det. Det är som en drog. Att ta del av hur andra hanterar ord är för mig som att tjuvkika på någon som är naken. Fattar du hur jag menar? Sånt som du kanske blir prillig i brallan av.

Så går jag ut på en bänk efter att jag har haft ett möte. Jag är nästan lite darrig av förväntan över det här stora. Såklart är den extra fantastisk och att den är tunn har ju såklart ingen betydelse och storleken har ju såklart ingen betydelse heller. Gud så dum jag är. Nu ska jag läsa den helt förutsättningslöst och jag ska inte vara kritisk. Jag ska bara njuta. Som den fiina kulturmänniska jag nu är. En som köper Augustprisvinnare och allt.

Och det är någonstans efter sidan 50 som det händer. Jag tänker – och kanske är jag bara bitter och besviken för att det inte går så bra med mitt eget manus. Säkert är det så. Men jag kan inte låta bli att tänka lite snopet:

Jaha. Var det inte bättre än såhär?

En liten ynklig bok, som knappt är en bok och som har fått pris och som är både utsåld och slutsåld överallt. Jag antar att jag är på tok för okulturell för att begripa bättre. Att det är på grund av min egen dumhet som jag inte fattar storheten. Men det gör jag verkligen inte.

269 spänn till ingen nytta.

Så kommer det lite smygandes. Jag kan inte hjälpa det. Bitterheten. Varför i hela helvete kan hennes bok få ett fint Augustpris när min inte ens kan bli ANTAGEN?

Jag antar att jag har missat något i den fiina bok- och förlagsvärlden. Att det är något som jag inte kan se. Att det såklart är därför mitt manus ratas. Jag fattar bara inte VAD det är jag missar.

Ps.

Orkar du höra en förklaring?

Utilitarism (ja, alltså nu råkar jag veta vad det är, för jag har pluggat filosofi, men det har ju inte alla) men skit samma, en utilitarist är kan man säga en person eller mer en slags teori som säger att det rätta agerandet är det som maximerar nyttan. Det vill säga: maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande.

Så, nu när du också vet vad en utilitarist är så kan man ju säga att vem är INTE en utilitarist? Vill inte ALLA ha maximal utdelning till minimal insats? Så skulle man ju kunna skriva om man ville göra det lite enklare för sina läsare. Då hade många fler kunnat ta till sig boken. Man behöver ju inte drämma till med svåra ord som man ganska säkert vet att inte alla hänger med på. Bara för att göra sig märkvärdig. Kanske har författaren ett stort behov av just det. Tänker jag.

Eller kanske är jag bara jävligt bitter över mina 

egna tillkortakommanden. Utilitarist my ass, liksom.

Facebook-Äckel-Lycka:

Ni vet hur det är på Facebook.

Där är alla lyckliga nästan jämt.

Och jävlars vad det bakas där.

Och jävlars vad det plockas svamp där.

Och jävlars vad det är lyckliga förhållanden där.

Och jävlars vad…ja men ni fattar.

Varför håller folk på så?

Varför ska allt vara så fint och så snällt. JÄMT.

Och man älskar varandra till höger och vänster där på Facebook.

Det skickas cyberkramar och det skickas cyberhjärtan hit och dit.

Jag kan inte göra cyberhjärtan och kanske är jag bara bitter och 

avundsjuk på dem som kan. Fast kom inte och försök lär mig sånt 

trams. Jag hatar cyberhjärtan.

Men allt är väldigt fint där. 

Och bra. 

Och lyckligt. 

Och happy. 

Och man är såklart en underbart lyckad individ också.

För att man ju är en så jädra snäll människa.

För att man ju är en så jädra fin människa.

För att man ju älskar allt och alla och vill allt och alla väl.

Och det är ju bra. Att man tänker så, menar jag. 

Om man nu verkligen tänker så. Och inte gör all 

den här teatern för att måla upp en bild av en 

verklighet som sällan finns.

Men nu ska jag tala om en sanning för dig som älskar allt och alla.

Och för dig som ALLTID har superhappyhappy statusuppdateringar:

– Du är så jäkla taskig mot dina vänner!!

– Lägg ner den här teatern du håller på med!!

Det är inte snällt att måla upp en totalt sprickfri fasad för sina vänner.

Det är inte snällt att låta påskina att ni har det fantastiskt i er familj jämt.

Det är inte snällt att bara och alltid lägga ut de mest fantastiska bilder

(gärna i motljus) på allt du gör, där du själv alltid ser perfekt ut också.

Ta och tagga ner.

Var SNÄLL mot dina vänner på RIKTIGT istället.

Lägg ut den bistra sanningen. Om du vill berätta och

dela med dig av ditt liv till dina vänner så är ju det bra.

Men var då för Guds skull ärlig!

Låt dina vänner som du skickar så mycket kramar 

(eller kanske skickar du till och med Kramizar) och 

hjärtan till dina vänner, låt dem få andas ut.

Låt dem få tänka att: 

- Åh Herregud, vad skönt det är inte bara 

jag som har ett miserabelt liv emellanåt.

DET är riktig kärlek till sina vänner och

DET är riktig omtanke om sina vänner.

Tycker jag.

Så sänk garden.

Så sluta putsa på fasaden.

Så slappna av lite.

Att Våga Släppa Taget:

Vi höll varandra i händerna och hoppade!

Vi gjorde det tillsammans! Jag älskar min familj.

Om man är modig nog att våga släppa allt. Som vi gjorde.

Vi sålde vårt förra hem. Det vet ni säkert redan.

Vi sålde det tillsammans med alla våra minnen.

Vi sålde precis alla våra saker som fanns i hela huset.

Den fina tavlan som våra vänner gjort till oss. Alla plantorna som jag grävde ner i trädgårdslandet. Alla våra möbler. Alla våra tallrikar som vi dukat med till alla fester och till alla måndagsmiddagar. Alla mina blommor och de fina krukorna som jag ropat in på auktion. De sköna gamla träfåtöljerna med sniderier i ryggarna. Den charmiga stora skänken från järnaffären i min gamla hemstad. Allt fick stanna kvar.

Om man vågar göra en sådan sak.

Om man vågar släppa relingen som vi gjorde med våra barn.

Vi höll varandra hårt i händerna alla fem.

Så tog vi sats. Och så hoppade vi tillsammans.
Då är man modig. Då är man galen. Då är man orädd.

Jag kommer aldrig mer vara rädd. Jag känner mig fri.

Jag bryr mig inte om saker. Det är bara saker. Jag är modig.

Vi är fem stycken modiga tillsammans.

Jag älskar mina flickor. Jag älskar min man.

Tillsammans kan vi göra vad som helst!

Vi är nästan helt oslagbara!

Inredning Till Er:

Några bilder från vårt sovrum! Att alltid hålla en enhetlig färgskala kan...

...låta trist. Men det skapar en harmonisk känsla och en skön hotellfeeling. Me like sånt!

Ska du satsa på något i inredning, så lägg pengar
på många och dyra kuddar. Det kan rädda mycket!

Lite smådetaljer i samma färgskala är också...

...ett enkelt sätt att hålla ihop en inredning.

Din Äckliga Tjockis:

När jag var liten fanns det någon i min

närhet som påpekade att jag var äckeltjock. 

Det missades aldrig ett tillfälle att 

klämma till den lilla feta mesproppen.

 

Jag var en FetStina. 

En ÄckelUnge. Jag borde ju inte 

ens få äta så äcklig som jag var.

Det lustiga med det – eller det är ju inte lustigt alls, det är tragiskt och hemskt. 

Men det jag skulle komma till var att alla orden sitter kvar! Jag är än idag, om 

inte besatt så i alla fall osunt intresserad av vad vågen visar. Alltid.

Jag tänker mycket på det här. Jag smeker på Astrid och säger till henne hur fin hon är. 

Hur söt liten mage hon har. Hur underbar hon är. Som för att försöka ändra på historien. 

Ni vet, hur barn som växer upp med alkoholister inte sällan själva väljer en alkoholist till partner. För att få till ett annat slut på sin egen historia. Det är lite vanlig psykologi.

Men ändå. Det här med hur tjock och äcklig jag var.

Alla tjockisorden sitter kvar. Jag vet ju med sunda förnuftet 

att jag inte är tjock. Och jag har aldrig varit speciellt tjock heller. 

Jag var bara en helt vanlig unge när jag var liten. 

Varken tjock eller smal. Jag såg ut som vilken unge som helst.

Det var bara under något år när jag var liten som jag hade lite för mycket 

av mig själv runt midjan. Sådär så att mamma fick sy om alla mina byxor och 

lägga till tyg i sidorna för att min mage skulle få plats. Och kanske var jag lite 

rundare än vad ungar brukade vara på 70-talet. Men när jag ser bilder på den 

lilla tjejen idag, när jag bläddrar i fotoalbum så ser hon helt vanlig ut. Knappen 

är uppknäppt i mina jeans på något gammalt foto. Och jag minns att det skar in 

i det mjuka i magen.

Så tänker jag på alla dem som blir mobbade i skolan. 

Från tidig ålder får de höra att det är något fel på dem. 

Någon löjlig ”defekt” som att man har tandställning, eller 

fult hår eller sneda tänder eller vilken löjlig skitsak som helst. 

Så tänker jag på att jag som inte blev mobbad eller så, men 

ändå sitter det en liten äcklig tjockis kvar långt därinne hos mig, 

som fortfarande efter alla dessa år inte helt har kommit över alla orden. 

Hur ska det då inte vara för dem som har det såhär varje dag. 

Kanske år efter år. Kanske går de sönder för alltid.

KonsekvensPedagogik:

Vilken respons på gårdagens inlägg!
Besöksräknaren slog alla rekord igår.  

Många har hört av sig till mig på olika sätt. 
I mejl, personliga meddelanden, telefonsamtal 
och på annat sätt. Det här berör uppenbarligen!

Jag var rädd för att ni skulle vara 

upprörda för att jag skrev om det förbjudna: 

Att man blir jävligt trött på sina ohängda ungar. 

Men vet ni vad?:

Alla, alla, alla säger samma sak.

Våra ungar har tagit över våra liv. 

Och nu är det NOG!

De flesta knyter handen i byxfickan och tror att det bara är dem själva 

som har det såhär. Att jag är modig. Att jag satte ord på deras egna tankar. 

Jag fick en del alldeles extra bra tips som jag delar med mig av här. 

Jag vill att ni ska läsa en mejlkonversation jag 

hade sent igår kväll med en mycket god vän till mig.

Jag har tagit mig friheten att ändra lite i texten så att du

som skrev inte ska bli igenkänd. Men det här är konkreta 

råd från en mycket klok kvinna. Jag kan lova er att hemma 

hos oss är det nya regler. Jävligt nya regler. Jag ska skaffa 

mig hård hud och extra bra öronproppar. För det kommer bli 

protester. Men gissa om jag är redo för en rejäl fight.
Det här är konversationen. Min förhoppning är att fler tar dessa ord till sig.

Brevskrivaren: 
Hej! 
Jag tycker du ska ta tillbaka kontrollen som vuxen. De är barn och du är vuxen. De behöver lära sig att det är ni vuxna som ordnar tak över huvudet åt dem och ger dem alla fördelar de faktiskt har. En vuxen får jobba rätt hårt för att få sin lön varje månad! Jag skulle omgående dra in barnbidrag, bankkort, fickpengar mm. Resor till Malmö är ingen mänsklig rättighet även om föräldrarna har flyttat!            
När de sen förstått budskapet, låt dem då böla och gapa och skrika. Men ekonomiskt bidrag och att köpa kläder och smink mm, det är det slut på tills du ser ett ändrat beteende. Den dagen de visar respekt och hänsyn mot dig och resten av familjen, kan reglerna se annorlunda ut.  
Jag lovar dig att ekonomin gör underverk att dra in. Börjar de då med hot om att dra, så säg bara:

- Varsågod,  jag ringer polisen så kör de hem dig igen, eller de kör dig till ett fosterhem om du tror det är roligare! Ta kommandot Carola! Du gör dem ingen tjänst genom att du bölar och blir svag! Ta i med hårdhandskarna genom ekonomin till att börja med!

Carola:

Jag är så slut så jag gråter lite när jag läser dina ord. Allt är så självklart när jag ser vad du tycker. Jag skulle önska att jag fick en sådan här verbal spark i baken oftare. Tack! Tomas och jag har läst det bägge två.

Vi har till och med kollat in olika internatskolor som alternativ. Lundsberg med deras metoder skulle vara bra. Har även kollat Grenna Riksinternat. Vi är sugna. Men du, verkligen TACK för dina ord! Jag tar gärna en sådan här verbal spark i baken med jämna mellanrum! När man är så slutkörd är det svårt att se allt klart.

TACK TACK TACK.

Brevskrivaren:

Ja jag hoppas du inte tar illa upp, för det är bara av välvilja och för att du ska må bra! Ens älskade ungar måste lära sig "veta hut" ibland! Och tro mig, det som svider mest är pengar. Så dra i handbromsen, du bestämmer reglerna så länge de förväntar sig att bo kvar hemma.

Carola:

Skulle ALDRIG ta illa upp. Du säger sanningen. Det du skrev är så självklart. Vi har bara varit blinda. Men nu!

Brevskrivaren:

Ja jag tror det är bra för alla parter (alla klarar inte ärlighet, men det är en stor mognad att klara det).

Konsekvenspedagogik funkar på de flesta. Det är tydligt, det gäller bara att ni inte ger er när ni bestämt något, då kommer ni snart att vara chef över era liv igen.

Jag Säger Upp Mig:

- Hur mycket ska man orka?

- Hur mycket är det meningen att man ska stå ut med?

- Är det bara jag som känner att tonårsbarn tar för stor plats i en familj?

När jag och Tomas träffades för många år sedan var jag en ung och väldigt naiv 23-åring. 

Vi var galet förälskade i varandra. Vi är fortfarande galet förälskade i varandra. Vi lyckades efter många sorger och bedrövelser få tre underbara flickor. Och ja, vi var lyckliga över våra fina barn. 

Men nu. 

Jag är så trött. 

Jag är så sliten. 

Jag är så urbota less på 

tonåringar som inte beter sig snällt.

Är det bara jag som blir så ledsen att jag gråter över deras beteende.

Är det bara jag som tänker desperata tankar.

Är det bara jag som känner att jag vill ut från det här. Att jag inte vill och orkar mer. Är det bara jag verkligen. Eller är det bara jag som vågar säga det som ni andra ibland tänker.

Jag är ganska sliten mentalt. Och ja, säkert har det att göra med att Tomas och jag har varit ensamma om att ta hand om våra barn i 15 år. Och då menar jag verkligen ensamma. Aldrig har vi fått spontan barnvakt. Aldrig någon som kommer och avlastar oss. Det har hänt (jag har dock slutat beklaga mig eftersom det inte får önskad effekt) det har hänt, att jag sagt något till någon som jag trodde stod mig nära. Att jag har sagt att jag är så sliten. Svaret?:

 – Men ni som har det så bra, och som har så gott ställt och allt!

Det handlar för Guds skull inte om pengar!!

Det handlar om allt annat än just pengar!!

Jag har slutat säga något. 

Något dog inuti mig av svaret jag fick.

Jag menar inte att klaga. Och jag älskar våra barn. Tro inget annat.

Det är ju vårt val, det är ju våra barn. Men att det kunde bli så här jobbigt.

Att mötas av sura blickar. Av snäsiga svar. Av ständiga påhopp om alla fel vi gör. Att väldigt, väldigt sällan få någon som helst uppskattning. Att bråka, skrika, gråta, argumentera och tjafsa om allt från busstider, till när man ska vara hemma, till skola, kompisar, hur man beter sig mot andra i en familj, hur man behandlar en 6-åring, hur man tar hänsyn och visar uppskattning.

Att inte få uppskattning när man kör 15 mil för att hämta tonåringar. När man hämtar från skolan för att det regnar. När man låter barnen ha det avgörande svaret om vart vi ska flytta. Och sen får man det slängt i ansiktet att det inte är deras fel att de kommer hem på tok försent eftersom alla kompisar bor i Malmö. Att Ystad suger. Att allt är fel, när det var de själva som fick vara med och besluta. Jag vill inte, och jag orkar inte vara nån slags mental spypåse längre. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Och det har inte räckt till. Ingen kan göra mer än sitt bästa ändå.

Kanske är det vårt eget fel. Kanske har vi missat något i deras uppfostran. Vi missade kanske det här med hänsyn, vänlighet, omtänksamhet och snällhet. Snällhet är underskattat.

Hur man är snäll. Att vara snäll verkar inte vara så himla vanligt längre.

Jag vill inte mer.

Jag orkar inte mer.

Jag tänker ibland – och det har jag sagt till Tomas,

-         Du, vi skiljer oss. Så skaffar vi en lägenhet som vi kan växelbo i.

Så får vi bägge lite semester från bitchblickar, från elaka kommentarer, från ständiga bråk, från allt. Så kan vi träffas på sidan om du och jag. Som allt var när vi träffades. När vi var galna i varandra.

Jag har tänkt på det här.

Jag tänker att jag ska säga upp mig. Jag ska säga upp mig

som projektledare för det här omöjliga uppdraget.

Tjänsten som projektledare, piga, städerska, kassako, 

chaufför, kokerska och mental spottkopp är härmed ledig.

Vill du söka tjänsten?

Glömde jag säga att det är obetalt arbete.

Glömde jag säga att det är ideell verksamhet?

Glömde jag säga att du kommer få slita arslet av dig?