När jag var liten fanns det någon i min
närhet som påpekade
att jag var äckeltjock.
Det missades aldrig ett tillfälle att
klämma till den
lilla feta mesproppen.
Jag var en FetStina.
En ÄckelUnge. Jag borde ju inte
ens få äta så äcklig som jag var.
Det lustiga med det – eller det är ju inte lustigt alls, det
är tragiskt och hemskt.
Men det jag skulle komma till var att alla orden sitter
kvar! Jag är än idag, om
inte besatt så i alla fall osunt intresserad av vad
vågen visar. Alltid.
Jag tänker mycket på det här. Jag smeker på Astrid och säger
till henne hur fin hon är.
Hur söt liten mage hon har. Hur underbar hon är. Som
för att försöka ändra på historien.
Ni vet, hur barn som växer upp med alkoholister
inte sällan själva väljer en alkoholist till partner. För att få till ett annat
slut på sin egen historia. Det är lite vanlig psykologi.
Men ändå. Det här med hur tjock och äcklig jag var.
Alla tjockisorden sitter kvar. Jag vet ju med sunda
förnuftet
att jag inte är tjock. Och jag har aldrig varit speciellt tjock
heller.
Jag var bara en helt vanlig unge när jag var liten.
Varken tjock eller
smal. Jag såg ut som vilken unge som helst.
Det var bara under något år när jag var liten som jag hade lite
för mycket
av mig själv runt midjan. Sådär så att mamma fick sy om alla mina
byxor och
lägga till tyg i sidorna för att min mage skulle få plats. Och kanske
var jag lite
rundare än vad ungar brukade vara på 70-talet. Men när jag ser
bilder på den
lilla tjejen idag, när jag bläddrar i fotoalbum så ser hon helt
vanlig ut. Knappen
är uppknäppt i mina jeans på något gammalt foto. Och jag
minns att det skar in
i det mjuka i magen.
Så tänker jag på alla dem som blir mobbade i skolan.
Från tidig
ålder får de höra att det är något fel på dem.
Någon löjlig ”defekt” som att
man har tandställning, eller
fult hår eller sneda tänder eller vilken löjlig skitsak
som helst.
Så tänker jag på att jag som inte blev mobbad eller så, men
ändå
sitter det en liten äcklig tjockis kvar långt därinne hos mig,
som fortfarande
efter alla dessa år inte helt har kommit över alla orden.
Hur ska det då inte
vara för dem som har det såhär varje dag.
Kanske år efter år. Kanske går de
sönder för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar