För Att Jag Måste:

Hej på er!

Har ni saknat mig lite?
Det har ni va?
Men det är ju inte MITT fel!
Jag har haft datahaveri här sen i fredags typ. 

Jävla skitTelia, eller ComHem eller Televerket (som inte ens finns längre) 
eller nån gammal parabol eller ja, inte fasiken vet jag vems fel det är att 
datorhelvetet inte fungerar! Men det är i alla fall inte MITT fel. 
Det är sällan något som är mitt fel. 
Väldigt sällan. Faktiskt aldrig.

Men jag har funderat på en sak. Det här med min blogg. 
Om jag nu bloggar en stund till så vill jag gärna veta lite 
mer vad ni vill ha. Jag ställde frågan för en tid sedan. Och 
fick svar som att det var bra med blandningen och att kör 
som du har gjort och sånt.

Men jag vill faktiskt veta mer exakt vad ni vill ha! 
Vill ni ha seriösa hur-tänkte-hon-nu-funderingar? 

Alltså jag ÄR ju inte fullt så galen och fullt så blond 
som jag ibland kanske framstår här. Vill jag tro.

Jag ÄR ju eller jag vill tro att jag faktiskt är skapligt vettig. 
Att jag faktiskt har skapligt sunda åsikter. 
Att min hjärna faktiskt är skapligt användbar.
Att jag faktiskt kan tänka.

Du kanske undrar VARFÖR 
jag bloggar överhuvudtaget?:

Jo, serru. Såhär:

Jag skriver ju på det här mastodontprojektet. Det vet ni säkert vid det här laget. Varje dag skriver jag på det. Det är känslomässigt tungt. Det är väldigt tungt. Det gör ont. Det gör väldigt ont. Det skaver och det sliter i min själ. 

Jag håller statistik (ja jag vet, aptrist!) på alla mina bokstäver i mitt manusprojekt. Jag vet därför att jag aldrig skriver under 3 000 st ord om dagen. Det är ändå ganska mycket. Det är heavy stuff jag skriver. Det är inte så mycket som är som min blogg. I bloggen är det mycket slang, trams, svordomar och ja, allmänt lättsmält rappakalja. För att jag behöver en motvikt mot det här andra. För att orka.

Men då kanske din följdfråga blir:
Men varför skriver du på det andra 
om det nu är så himla jobbigt för dig?
Bra fråga!

Svaret är:
För att jag måste.