Håll Dig Vaken:

När de stora flickorna var yngre, 

åkte jag ibland tåg till min gamla hemstad.

Det här var en söndag. Vi var på väg hem till Malmö.

Jag, barnen och två väskor knölades upp på tåget.   

Vi susar fram genom Sverige till ett sövande dunk.

Då händer det som absolut inte får hända när man reser med barn.

Jag somnar till på tåget. Jag vaknar med ett ryck av konduktörens utrop:

Nästa station…bla…bla…någonting…

Tåget stannar. Nämen här ska jag väl av. Pust. Stön. 

Jag kånkar ut barn, väskor och mig själv. Och så åker 

tåget vidare. 

Någonting känns inte helt rätt här, jag tittar mig omkring och tänker 

fundersamt; väldigt vad de byggt om här i Mjölby. Så går jag ut på 

andra sidan stationsbyggnaden, fortfarande väldigt konfunderad 

över att allt ser så annorlunda ut mot sist jag var här.

Där möts jag av en glad målad skylt:

”Välkommen till Motala!”

Nämen!? Det är inte möjligt!

Jag skulle ju av i Mjölby, för tågbyte!

Jag vet att det är rätt tajt med tiden vid bytet. 

Herregud, hur ska jag snabbast ta mig till Mjölby nudå?

Det är ju söndag också till råga på allt.

Söndag i en småstad betyder:

Någon-har-släppt-en-bomb-dött.

Ingen buss. Ingen taxi. Lite lätt stressad tar jag mitt lilla Taikonläger 

med mig till skylten med polis. Det är liksom det enda jag kan komma 

på i min desperation. Polisen är väl för Guds skull till för att hjälpa 

människor i nöd. Och det här ÄR nöd!

Jag föser motsträviga ungar framför mig med enda handen 

samtidigt som jag med den andra försöker bära två väskor.

Fram till polisstationen kommer vi i alla fall tillslut. Jag bökar in mig och hela mitt entourage genom entrén till stationen. Kanske vet de här konstaplarna hur man snabbast kommer till Mjölby med taxi eller nåt. Jag berättar lite skamset min historia för vakthavande i luckan, han tittar på mig och ler liksom lite hela tiden när jag berättar. Så börjar han skratta! Han liksom slår sig på knäna och hämtar kvickt en kollega som ju också vill ha lite kul på den dumme blondinens bekostnad. 

De har roligt åt mig en lång stund innan de bestämmer sig för att själva skjutsa oss till Mjölby. Poliserna verkar omåttligt roade hela resan. De vänder sig om mot baksätet flera gånger under färden och småskrattar och pratar med mig. Jag känner mig som en slags allmän driftkucku. Jaja, men det får jag väl bjuda på!

Hursomhelst, där kommer jag då inglidandes på perrongen i Mjölby så småningom. 

I polisens piketbil med två barn! Mina forna reskamrater – de som fortfarande sitter 

kvar på sina platser på tåget, de ser milt sagt häpna ut.

Sensmoralen är:

Sov Aldrig På Tåg.