Jag Kan Inte Mer:

Jag tror att jag måste lägga

den här bloggen på is en tid.

Och om jag kunde berätta så skulle jag göra det.

Men jag är en jävel på att inte berätta det som inte får berättas.

Och ni som känner mig, ni vet ju att jag är att lita på. Så jag håller

tand för tunga. I alla väder.

För även om jag verkar både vild och galen här på bloggen – och det är jag ju också privat ibland, så har jag en helt annan sida också. En som är både djup, seriös och djupt mänsklig. En som inte backar när livet är i otakt, eller när det skakar till i själen. En som faktiskt driver företag, skriver på heavy stuff och som kan tänka fast hon är blond.

Ni som hänger med här varje dag ni känner kanske mig lite, lite vid det här laget.

Och jag ….eller mitt liv ….eller ja, jag vet inte hur jag ska säga det här UTAN att säga det här.

Men jag måste nog lägga det här bloggeriet på is ändå.

Utan vidare förklaringar till er.

Jag är ledsen om jag gör er lite besvikna.

Men vi ses igen, fast jag kan inte säga exakt när bara.

Jag för ofta höra att många av er ”börjar dagen” med

att läsa mitt blogginlägg för dagen. Och jag blir väldigt

glad och tacksam för det. Och lite rörd också. När ni faktiskt

kommer fram till mig på stan, vilt främmande människor och

berättar att ni följer mig varje dag här. Jag vet att ni kommer bli

lite ledsna på mig nu. Men jag kommer tillbaka om en tid.

Jag lovar er det!

Sen om den tiden blir kort eller

om den tiden blir lång, det vet jag inte.

Det är ju också såhär att jag ”utnyttjat” er lite. Förlåt mig för det.

Jag har försökt känna av marknaden och hur många läsare jag har per dag.

Jag har gjort det av en enda anledning:

Den här bloggen skulle vara min väg ut för att kunna släppa bokmanus. Och då har ni varit den ”testen” jag behövde för att se om någon ville läsa mina bokstäver. Och det har ni velat! Jag har fått privata mejl från vuxna män som skriver att jag fått dem att fälla en tår. Jag har fått telefonsamtal om känslostormar som rivits upp av mina ord. Jag har fått skratt och ryggdunkningar i massor av alla tokerier ni har fått läsa om som jag har gått igenom.

Men jag har ALDRIG hängt ut någon (hoppas jag), eller gjort min blogg till någon slags personlig vendetta mot gamla antagonister.

Jag ville helt enkelt bara ha bloggen som en dörröppnare in i förlagsvärlden. Jag vill väldigt gärna kunna skriva på heltid. Och ok, jag kan sitta och skriva på heltid nu rent ekonomiskt. MEN jag vill bli utgiven också. Inte bara som nu, då jag skriver och skriver, ibland tiotusentals tangentnedslag på sena nätter till ingen nytta. Jag vill NÅ UT!

Ge ut mig!

Jag är bra!

Ta mig!

Allt sånt vill jag ropa ut till hela den där tunga förlags- och bokvärlden. Men det fungerar inte så. Jag vet det. Man måste ha tålamod, energi och en obotlig tro på sig själv. Och jag har de två sista, men det där TÅLAMODET. Jag vet inte ens vad det är. Vad betyder det ordet?

Så om det går som jag hoppas så kanske det blir något av mina drömmar. Och om det inte går som jag hoppas så kommer jag antagligen ligga i fosterställning under täcket och yla en tid. Men jag kommer ju resa mig igen. För vad är alternativet? Att INTE resa sig igen?

Men just nu är som sagt delar av livet i lite otakt. Och…ja, jag hade

önskat mig mer av det där ordet som jag inte vet vad det betyder.

Men vi ses om en tid igen. 

När livet slutar gunga. 

Då skriver jag till er igen.

...och till dess, ha det så fint!

Kram Carola