På Slak Lina Genom Livet:

Visst ser jag väl rätt normal ut?

Ni vet det här med att det

finns olika typer av människor.

Det finns de som alltid lever med

både hängslen och livrem. Boring People.

Och så finns det dem som lever helt utan alla säkerhetsanordningar.

Som bara kastar sig rätt ut i vansinnet. Utan någon som helst livlina. Crazy People.

En sån är jag.

Jag bränner ut mig själv. I bägge ändar tänder jag på utan att tänka. 

Utan att ens fundera på hur lågan flammar och hur jag själv nästan 

brinner upp på kuppen.

Jag fungerar bäst under press. Och då menar jag inte lite vanlig press. 

Nej, jag menar nästan omänskligt lidande. Jaja, eller i alla fall något åt 

det hållet. Vi sålde vår förra gård. Nästan samtidigt som pappren skrevs 

på så bara reste jag mig ur soffan därhemma på vårt förra ställe, där som 

hon nu sitter med sin beniga rumpa i min gamla soffa, därifrån reste jag mig 

upp och jag viskade för mig själv:

- Nej, nu jävlar!

Efter alla dessa år.

Nu skulle det ut.

Nu var det rätt tid.

Sen gick jag med bestämda steg in på kontoret. 

Jag satte mig vid datorn och jag började skriva. 

Jag skrev och jag skrev. I ett rasande tempo. Jag var så arg, så arg. 

Bokstäverna och hela berättelsen rann som dundrande vulkanisk lava 

ur fingrarna på mig. Jag hamrade med besinningslöst våld på tangentbordet. 

Jag grät och jag snorade medan jag skrev. Jag hade ett papper och torkade 

snoret med bredvid mig. Ja, jag vet, det är ju skitäckligt. Men det var så det var. 

Gråten var så intensiv.

Medan jag skrev så såldes huset. 

Medan jag skrev så satt vi i timslånga 

förhandlingar om hur företag skulle byta ägare, 

hur utlandssvenskar skulle få äga fastigheter i Sverige.

Jag var på plats bland advokater, jurister, mäklare och andra viktiga förståsigpåare. 

Men jag var inte där. Inte egentligen. Jag skiter väl i deras avtalstrams och annat oviktigt. 

Jag var i mitt manus hela tiden. Se till att bli färdig med den här försäljningsskiten för jag 

vill hem till mina älskade bokstäver. Jag tänkte på Tjuren Ferdinand och hans korkek mitt under förhandlingarna. 

Jag fnissade lite för mig själv. Han som skrev på och köpte på andra 

sidan bordet tittade leende på mig, med en något undrande blick. 

Jag log inte tillbaka. Jag skiter väl i dig, tänkte jag. Jag vill hem till 

bokstäverna. Jag var en Ferdinand och jag ville hem till min korkek.

Vi köpte nytt hus. Vi renoverade. Vi flyttade på tonårsbarn. 

Vi hade en liten skruttfia som började 0:an. Jag påbörjade 

ett projekt med en kollega. Jag gjorde hemma-hos-reportage. 

Jag skrev texter om böljande linnegardiner som silade det vackra 

morgonljuset, till glassiga inredningsmagasin. 

Allt det här gjorde jag SAMTIDIGT som jag skrev en hel bok. 

Ja, jag vet, det är ju inte riktigt klokt. Ingen normal människa 

utsätter sig för allt sånt tungt på samma gång. Det är bara jag 

som gör såna dåraktigheter. Jag vet det.

Jag var inte heller närvarande därhemma. Jag var i mitt manus. Hela tiden. 

Jag var inte där för familjen. Jo, alltså jag lagade mat och jag var där med min kropp. 

Men min själ var med den andra. Med den hemlige älskaren. För det var så jag såg 

på mitt manus när jag började. Jag vägrade berätta för min stackars make vad jag smusslade med på nätterna. Han är en tålmodig man. Han lät mig hållas. Jag tror att 

han en tid verkligen trodde att jag hade en annan man. Rent fysiskt. Jag är inte klok. 

Jag inser det. Jag riskerade allt genom att inte förklara. Men det går inte att berätta. 

Jag förmår inte öppna munnen och säga allt det hemliga.

Jag SA ju till er att jag är en sån som bränner ut mig i bägge 

ändar, en sån som riskerar allt. Helt crazy och utan livlinor.

Jag skrev mitt bokmanus på det där året.

Jag var så arg under ett helt år. Jag skrev, jag grät och jag snorade. 

Jag var så galet förbannad. Jag var så galet ledsen. Nu har jag brunnit ett helt år. 

Och nu är lågan snart släckt. Jag har baddat brännskadorna på min kropp med 

svala, våta omslag. Jag har lindrat det onda. Jag har lagat och sytt ihop min insida.

Jag är fan ta mig

inte riktigt riktig.

Det sägs att kreativa människor balanserar

på randen till galenskap. Så är det nog.

Men jag döljer min galenskap noga. Den syns inte på utsidan.

Du skulle inte ana något om du såg mig In Real Life.

För visst tycker du väl att jag ser rätt normal ut?