Må Fan Ta Mig:

Ja, jag vet! Jag är till och med så pervers att jag för någon slags 

sjuk statistik över hur många tangentnedslag jag klämmer ur mig 

varje dag. Vilken normal människa håller på med sånt överhuvudtaget?!

Så här är det:

En skapligt normal bok innehåller 

någonstans mellan 200 000 – 800 000 tangentnedslag. 

Om den har uppåt 800 000 nedslag så är det 

en tegelsten (en tungläst jävel med andra ord!).

På bara några ynka dagar har jag 

nu skrivit 88 000 tangentnedslag! 

Ja, jag vet! Det bara brinner i huvudet på mig! Det måste ut. Nu och på en gång. 

Som om jag inte har nog med huvudbry med det förra. Det som är…ja, det kan 

jag ju inte skriva om. Men ja, jag skulle ju för fasiken kunna lugna ner mig innan 

jag fullkomligt kastar mig ner med huvudet i spyhinken och kräker ur mig ett nytt. 

Men tror ni att jag gör det? 

Nä, just det! Och fattar ni hur 

ont det gör att spy ur sig detta nya.

Som om jag hade ett öppet sår rakt in i magen. 

Det är varigt och blodigt. Där ska min hand in 

och gräva och peta i allt det onda. Ibland kommer 

jag åt något inre organ med mina fingrar och det 

gör så in i helvete ont så jag tänker att det på allvar 

hade gjort mindre ont om det där hålet i magen faktiskt 

hade funnits där på riktigt, och om jag faktiskt kunde ha 

stoppat in min hand där och petat där istället för på det 

här onda som jag nästan inte ens orkar tänka på. 

Och så är det precis det jag gör. Petar och gräver i det här onda. 

Jag tänker på det onda hela tiden. Jag somnar med det och jag 

vaknar med det. Vi äter frukost ihop och vi duschar tillsammans. 

Fy fan, det är som att umgås med sin värsta fiende dygnet runt!

Det lever med mig nu, dag som natt. 

Precis som det förra gjorde, och då när jag äntligen hade slagit ner det sista 

tangentnedslaget på det förra och kände att jag kanske kunde luta mig tillbaka 

och tänka att nu är det över. Och vara lite nöjd med det jag åstadkommit. 

Det är jag aldrig. 

Jag är fan ta mig aldrig nöjd 

med något som jag åstadkommer. 

Ständigt denna undran: 

Duger det…? 

Duger jag…? 

Varför skulle någon vilja…? 

Men inte kan väl jag…?

Det är så jävla jobbigt så om det fanns någon annan 

väg att gå så hade jag slirat in på den utan att blinka.

Det är inte det här som jag vill. Jag vill inte skriva något mer sånt här. 

Det bara kommer. Det bara brinner i huvudet och det måste ut. 

Fingrarna lever ett eget liv och de dansar ner med nästan 2 000 tangentnedslag i minuten – och det är ju en vansinnig takt att skriva i, och hårt slår jag ner på tangentbordet också. 

Arg är jag, och jävligt ledsen och fan och jävlar står det i var och varannan mening. 

Och inget tar jag bort nu i första skedet. Det får komma sen. När jag är färdig med 

allt mitt kräkande. Då måste jag lugna ner mig. Gå tillbaka i texten och stryka alla fan 

och alla jävlar i meningarna. För sånt kan man inte ha med, men det måste med nu 

när jag skriver för jag är ju så jävla upprörd och det går inte att skriva om jag ska hålla 

på och censurera mig, för då stannar hela processen upp.

Och när jag går därifrån för dagen så är jag helt slut. Som om jag sprungit något jävla maraton. Eller avverkat milen på under timmen. Det har jag förövrigt bara gjort några få gånger. Det är faktiskt en bedrift att springa milen på under timmen. Och det klarar jag av. Så snabbare än så tänker jag inte försöka. Men just det hör ju inte hit överhuvudtaget. Glöm att du läste det. Dessutom var det ett tag sedan jag gjorde en mil.

Jag blir bara så jädra trött på den där personen som är jag. 

Hon som aldrig vet vad ordet lagom är. 

Jag ska skriva en jävla lapp åt henne. 

Den ska jag sätta upp på hennes kylskåp. 

Och där ska det stå:

”Lugna ner dig. För annars må tusen flatlöss 

hemsöka ditt sköte, din vilda galning”. 

Typ.