Den Stora Sköra Hemligheten:

En bombastisk tegelsten.

I min dator, längst in och mycket väl

undangömt för allas ögon ligger den.

Min stora sköra Hemlighet.

Ett bombastiskt tegelstensverk som jag har skrivit och hamrat på länge nu.

Trettiotre fullsmetade kapitel hittills. Trettiotre kapitel med hela min själ

alldeles utfläkt och alldeles naken på alla de där sidorna.

Långt över 300 000 tusen väl valda tangentnedslag.

Sidor som fullkomligt vibrerar av sådant man kanske inte borde skriva om.

Men det bara måste ut ur mig. Innan det äter upp mig. Jag skriver på nätterna

när ingen ser och hör.

Jag vågar dock inte skicka in denna tegelsten

till allmän beskådan hos något förlag. Tänk om

den inte blir antagen. Det mesta som skickas in

till förlagen blir ju inte antaget. Jag vet ju det.

Tänk om jag får nåt helt gruvligt på pälsen av de

däringa fina förlagen. Det kanske kommer ett refuseringsbrev

med posten som börjar med ett förminskande:

–       Men lilla vän, hur kunde du få för dig

      att skicka in sån här dynga till oss.

Jag skulle ju inte orka med en sådan käftsmäll.

Min själ skulle ju gå sönder.

Ibland när jag läser något kapitel i min bombastiska Hemlighet

så tycker jag att; - Ja, men det är ju riktigt bra. Kanske skulle jag

ändå skicka iväg den. Men precis när jag ska trycka på printknappen

och få hela Hemligheten i pappersform i min hand så fegar jag ur.

Så kommer det andra dagar när självkänslan är ännu mindre på topp

då jag istället tänker, men Herregud människa vem tror du att du är?

Skulle du kunna skriva en hel bok? Nu får du väl ändå skärpa dig.

Ja, så ligger den då kvar där längst in i min dator.

Min stora sköra Hemlighet.

Ibland skäms den för sig, och kryper lite förskrämt ihop i något hörn.

Ibland blåser den lite stolt upp sig, och slår sig lite försiktigt på bröstet.

Den är ännu helt oläst

av andras ögon än mina.

Jag bara vågar inte.