Jag ger mig på allt.
Med hull och hår och med en helt orädd
känsla i kroppen kastar jag mig in i saker.
Alltid med samma attityd:
- Hur svårt kan det vara?
Ibland går det käpprätt åt skogen.
Men förvånansvärt ofta så går det
bättre än jag trott.
Eller ja, i mina tankar så är ju allt skitenkelt
och såklart
helt löjligt simpelt genomförbart.
Som när jag sökte jobb på
en reklambyrå i Oslo.
Jag hade aldrig i hela mitt liv satt min fot på
en reklambyrå innan.
Men:
- Hur svårt kan det vara?
Och häpp!
Jag fick jobbet och jag jobbade där i två år.
Och det gick ju finfint!
Eller när jag tänkte att jag skulle ta lite inredningsreportage ensam.
Herregud liksom, det är väl bara att lära sig trycka på några knappar
och snurra på några rattar på kameran.
För:
-Hur svårt kan det vara?
Fast med just det så får jag erkänna att det var svårare
än jag kunde
föreställa mig. Fotografera kan alla, men
fota snyggt är en annan sak.
Sen är det ju så pisstråkigt
att jobba själv också, så nä just det la
jag ner.
Men ni fattar tänket, va?
Ibland hade det ju inte skadat om jag tänkte efter lite innan!
Ibland hade det ju inte skadat med lite självrannsakan heller!
Ibland hade det ju inte skadat med vanligt sunt bondförnuft!
Äsch... kör på med stilen "hur svårt kan det vara" om du inte vet hur svårt det kan vara kommer du att fundera ihjäl dig om du hade klarat det eller ej :)
SvaraRaderaKram AnkiPe
PRECIS så tänker jag!!
SvaraRaderaHärlig kommentar Anki!