Jag Saknar Dig:

In Memorian. Calle Mikelsons.

Jag vill gärna slå ditt nummer. 

Fast jag vet att du inte svarar. 

Men jag får ändå lyssna på din röst. 

Du pratar med din glada stämma i mobilsvaret i mitt öra. 

Jag hör att du säger att du har telefontid fram till klockan tolv. 

Jag vet det sen förut, det här med dina telefontider. För sen 

ska du minsann vandra vid havet, och det är såklart viktigt.

Jag ringer aldrig och lyssnar på din röst. Jag tror inte jag orkar det. 

Jag vet att du aldrig mer kommer svara mig på riktigt i alla fall. Jag 

vet inte ens om ditt mobilsvar fortfarande går att lyssna på. Jag vågar 

inte heller, för jag vet inte hur jag skulle reagera om jag fick höra din 

röst igen. Kanske skulle jag inte kunna sluta ringa om jag gjorde det 

en gång, kanske skulle jag vilja höra din röst igen och igen. 

Jag har dig kvar i mina kontakter. Jag förmår inte radera dig.

Jag saknar dig så det värker i bröstet. Ibland blir jag lite arg på dig. 

Hur vågade du? Gå och dö och lämna mig utan att allt var klart. Vi 

hade ju mitt arbete och vi hade ju ditt arbete, det som aldrig kommer 

färdigställas nu. Hur långt hade du kommit? Det vet jag inte riktigt. 

Jag skulle ju hjälpa dig. Jag hade ju krattat manegen till dig med allt jobb 

jag lagt ner så du bara kunde gå rakt fram sen när du var färdig med alla 

dina underfundiga bokstäver. Jag skulle ju ge dig mina kontakter som jag 

lyckats skapa.

Nu är det många som aldrig får ta del av dina historier, om småstäders 
förbannelse, den som vi delade du och jag. Den som vi pratade om. 
Om ångesten att inte passa in. Att aldrig vara lagom. 
Hur kunde du bara lämna mig?

Så många gånger jag har tänkt, att jag ska ringa till dig och fråga 

vad du tycker om olika saker. Jag behöver någon som var så klok som du. 

Alla goda råd jag inte får nu. En tiondels sekund tänker jag tanken och jag 

tar nästan upp mobilen, innan jag kommer ihåg. Det suger till i magen av saknad. 

Jag saknar dig, min vän. 

Jag behöver dig. 

Jag vill ringa till dig. 

Jag vill höra din röst. 

Jag vill se ditt namn på min display. 

Jag är usel att svara i telefon när andra ringer, jag vet det. 

Jag kan medvetet låta bli att svara. Men aldrig när du ringde 

gjorde jag det. Jag kastade mig över mobilen om jag såg att 

det var du. Som om jag vore förälskad i dig. Det var jag.

Ibland när du skickade meddelanden eller mejl till mig, så läste jag dem inte på en gång. 

Jag sparade dem medvetet tills vi var själva du och jag. Jag kokade en kopp te, jag tog en liten bit mörk choklad och så när jag var helt ensam med dig så öppnade jag dina magiska brev till mig. Det var som den maffigaste ordporren du gav mig i alla dina brev. Jag har sparat dem såklart. Jag har läst en del igen. Men det gör ont. Jag sparar dem till framtiden när det mest akuta har lagt sig.

Jag vill sms:a dig och få svar direkt. 

Gärna när det bara var du och jag mitt i natten och vi skrev till varandra. 

Som om vi vore älskande och otrogna. Jag ångrar så att jag inte berättade 

hur jag njöt av dina meddelanden till mig. Varför talade jag aldrig om hur mycket 

du betydde för mig? Jag visste ju att du var sjuk. Och ändå kunde jag inte föreställa 

mig att du skulle vara borta en dag. 

Men jag berättar det för dig nu. 

Hur mycket du betydde. Tack.