Ni Är Många:

Jo, det är lite så. 

Ni är sjukt många 

som läser min blogg. 

Jag får frågan ibland om jag marknadsför bloggen på något vis. Eh? Nä. 

Sånt avancerat tekniskt tjafs håller jag inte på med. Och det är bara för 

att jag inte klarar av det. Ibland får jag också frågan om jag inte borde ta 

in reklam och tjäna en hacka på bloggen. Men NEJ det vill jag inte heller. 

Jag tänker att då tröttnar ni som är vuxna på en massa skit och drit som 

kommer upp här, när ni ju egentligen bara vill läsa om mina galna eskapader. 

Jag kan ju ha fel när det gäller det. Men jag tror faktiskt inte det. 

Så reklam går fetbort.

Men såhär. 

Jag hade ställt väckarklockan på mobilen en alldeles för tidig morgon. 

Så ringer den, och jag är halvt medvetslös. Jag håller på och fibblar med 

den innan jag lyckas stänga av oljudet. Och av någon outgrundlig anledning 

råkar jag då komma åt besöksstatistiken till bloggen. Ja, jag vet det är ju märkligt 

hur nu det gick till. Men så var det i alla fall.

Och det är då jag ser det! 

Klockan 06.00 på morgonen har jag över 200 besökare. REDAN! 

Jag blir lite förskräckt. Och jisses liksom! Vilka är det som läser mina 

tramsiga bokstäver så tidigt?

Sen går klockan och så kan jag ju inte låta bli att kolla statistiken igen. 

Så vid 10-tiden kollar jag. Över 700 stycken som har varit inne!

Det är då jag ringer till min vän Anna-Karin och beklagar mig. 

Eller beklagar och beklagar, jag blir lite stressad över alla er

som läser. Vilka är ni? Vad är det ni gillar?

Efter klockan 10 vågar jag inte gå in och kolla statistiken igen. 
Så hur många ni var resten av den dagen, det vet jag inte. 

Anna-Karin skrattar åt mig när jag ringer och är lite wild&crazy:

- Men Carola, du är den enda jag känner 
  som INTE vill ha många läsare på din blogg!

Alltså, jag VILL ju ha många läsare, men jag fattar inte att ni är SÅ många. 

Vad är det som är så kul, eller intressant med mig? Eller är det att jag verkar 

vara helt utan spärrar som får er att liksom frusta och skratta och kanske förfasa 

er över mig och allt galet som jag gör och allt tokigt som händer mig.

Jag VILL ha er. 

Tro inget annat. 

Men jag blir ändå lite rädd för er. 

Jag vet – eller jag tror mig veta, vilka några av er är. 

Jag vet också att en hel del av er för att inte säga de 

allra flesta är vuxna människor. Och det är jag väldigt 

stolt och glad över. Att just grown ups gillar min blogg. 

Jag hade lagt ner bloggeriet för länge sedan om det visat sig 

att jag bara haft 20-åriga brudar med extensions, lösnaglar 

och köpetuttar. Fast jag har ju absolut INGET på min blogg 

som roar såna som dem. Så till er vuxna läsare vill jag verkligen 

rikta ett stort tack! Jag vet också att det är en del av anledningen 

till att jag har så få kommentarer. För en del av er är säkert som mig, 

ni tycker det är lite krångligt att kommentera. Och det ÄR krångligt om 

man gör det från mobilen. Men inte från datorn. Sen är det så att om/när 

ni kommenterar så är ni helt anonyma. Ni kan skriva och tycka vad ni vill. 

Det enda jag kan se är vilket land ni kommer ifrån.

Så bara för att bevisa att ni minsann VISST kan kommentera så GÖR det nu! 

Ett litet ord bara. En liten hälsning från er till mig för att jag (tydligen) förgyller 

er dag en liten stund. 

Det kan ni väl ge mig!