Ingen Vet Att Du Är Du:

Schh. Säg inte allt du vet. Tro inte allt du hör.

Nu när jag vet är det svårare att vara spontan med orden.

Nu när jag vet borde jag skärpa mig, inte kräka ur mig vilken rappakalja som helst här.

Nu när jag vet att du som är ”den store elefanten” faktiskt läser min blogg.

För du sa det till mig när du pratade med mig.

Och det skrämmer mig.

Och det gör mig glad.

Och det är smickrande.

Och jag blir lite rädd för dig också.

Allt på samma gång.

Vi träffades du och jag på en bensinmack på Österlen i fredagskväll. Jag hade mer eller mindre tjatat mig till att få träffa dig. Och du gick med på det tillslut. Och mötet var helt surrealistiskt för mig. Jag stod där på den ganska övergivna parkeringen och väntade på dig. Du hade sagt en tid. Sen ringer du mig och säger att du blir 10 minuter sen och hoppas att jag vill vänta. 

Snälla fina du, jag hade stått kvar där hela 

natten och väntat även om du inte hade ringt.

Sån respekt har jag för dig, det fattar du väl!

Så kommer du då, i någon stor auktoritetsingivande bil – såklart att bilen också ska inge samma respekt som dess ägare. Så hoppar du vigt och kvickt ur bilen, du omfamnar mig och du är idel leende. Jag blir helt tagen av dig. Vi pratar i några minuter innan du utan vidare funderingar bjuder med mig hem till dig.

Hur vågade du?

Såg du inte att jag var skvatt galen?

Såg du inte att jag inte har alla hönsen hemma?

Så modig du är.

Jag kunde ju ha varit en stalker, eller en av de där 

knäppisarna du berättade om, som strök runt dit hus. 

Tack för att du litade på mig. Du kan lita på mig.

En kort biltur genom Österlens landskap färdades vi. På vindlande och hemliga 

småvägar åkte vi. Du först i den stora bilen och jag efter i min lilla porrbil.

Du bjuder på äppelmust från egna frukter och 

du bor gudomligt vackert med utsikt över havet.

Vi sitter länge, länge och pratar vid ditt köksbord. Och du är klok och snäll, djup och lättsam. Allt på en gång. Jag hade kunnat sitta där och prata med dig hela natten. Men jag insåg också efter ett par timmar att det ju faktiskt var fredagskväll. Du hade säkert både viktigare och roligare saker för dig än att spendera tid med en nybörjarvinglig skrivar-wannabe som mig. Med en Bambi på hal is som jag är i den världen.

Men att du tog dig tid med mig.

Att du bjöd med mig hem. Att du uppenbarligen inte tyckte att jag var helt galen eftersom du lät mig se en del av ditt privatliv. Du berättade saker. Jag berättade saker. Vi pratade. Jag fick råd och tips. Du lovade att läsa mitt manus fast jag ju såg med egna ögon hur du var överhopad av arbete.

Jag vill tacka dig ur djupet av mitt hjärta för att du behandlade mig;

– en dum blondin med skrivarambitioner, med den respekt du gjorde.

Ingen vet att det är du som är du.

Ingen kan lista ut att det är dig jag skriver om här.

Ingen kommer få veta det heller.

Jag är en jävel på att behålla hemligheter.

Jag är en jävel på att inte berätta det som inte får berättas.

Jag är en jävel på att passa mig noga.

Du gav mig råg i ryggen att fortsätta.

Du gav mig massor av ny energi.

Du gav mig en ny syn på mycket.

Minnet av den kvällen

sitter för alltid inristat i mig.

Tack.