Tatueringar:

Jag tänker inte ha några synpunkter på tatueringar. Jag har en själv. Eller hade en själv. Den håller jag på att ta bort med laser. Jag bokade tid hos FinaKliniken.

– Nej, nej. Den där grönsvarta färgen du har är den allra svåraste. Det krävs en speciell laser till det. Sånt gör inte vi här.

Nehej. Så jag letade vidare. Hittade till slut en liten skum klinik på en bakgata. Bokar tid. Åker dit. Sätter mig i det muggiga och pyttelilla väntrummet med andra lite kreti och pleti. Får komma in till tjejen som ska laserbehandla mig. Hon tuggar frenetiskt tuggummi (med öppen mun).

– Du vet att det gör mest ont första gången va, sen blir det bättre, upplyser hon mig på bredaste skånska.

Jaja. Hur ont kan det göra att lasra (heter det så?) en liten ynklig fågelskit på axeln, tänker jag.

– Vill du ha något att bita i när jag skjuter dig, undrar hon?

– Vaa??!! Nänä, det ordnar sig nog, säger jag med tunn röst.

Jag lägger mig ner på britsen och drar ner tröjan över axeln. På med specialglasögonen.

Helig Maria! Satan i Gatan! Detta är djävulens påfund. Det gör ont. Enda gången min kropp har gjort en perfekt yogaställning någonsin. Bara mina hälar och mitt huvud nuddar britsen. Resten av kroppen är som en perfekt spänd pilbåge. Rätt upp i taket. Jag vet inte, men jag tror att jag skriker och kanske till och med svär lite. Hon skjuter mig med en 800 graders laserstråle ett 30-tal gånger. Det luktar stekt bacon.

– Det är ju tur att den är så liten, då går det fort, säger tuggummit.

Liten?!

Fort?!

Jag får lust att slå till henne.

På darrande knän och med en dunkande och varande axel frågar jag hur många gånger hon tror jag måste komma dit.

– Svårt att säga, smaskar hon. Men det räcker nog med 8-10 gånger á 800 kr gången.

Det kan jag säga; våra flickor kommer ALDRIG få tatuera sig.

Nu har jag bara två gånger kvar av mitt egenskapade lilla helfvete. Lyckades pruta till 500 kr gången, så känns det lite bättre i alla fall.