Lilla Juvelen:

Jag älskar våra tre flickor lika högt och lika mycket. Såklart.

Men när de två stora tjejerna var små, så gick så mycket onödig energi åt att göra allt rätt och riktigt.

Det var ingen som sa:

- Äsch, gör lite som du vill, det blir säkert jättebra.

Ingen som sa:

- Bara njut av dessa små liv.

Det var tider hit och rutiner dit, sådant som jag trodde var dödsviktigt att följa. Äta si och sova så.

Som det här med nattningen. Varje kväll samma visa.

Såklart måste barnen somna och vakna i sina egna sängar och med samma rutiner varje kväll. Annars – aja baja – blir de ängsliga vuxna som åker in och ut på psyket eller kanske farliga huliganer som rånar pensionärer. 

Varje kväll således:

Bada kropp. Borsta tand. Nattsärk på. Saga läs. Ner i säng. På rätt tid. I rätt säng.

Men med denna sista lilla juvel är det lite mer: Hej vad det går!

Det händer att hon somnar med någon balettklänning på sig. Sen sover hon ibland i sin säng, ibland hos de stora flickorna bara för att det är så spännande, och ibland hos oss. Vi har till och med bäddat i glashuset och sovit där till regnets smatter. Allting är liksom lite fel men ändå så rätt.  

Det här blev ju helt obegripligt. Men ja, jag känner bara att det inte är så himla noga med rutiner och ordning. Vi njuter av detta lilla mirakel som kom till oss sådär i sista minuten. När vi trodde att alla tåg hade gått.