Tjafsa Inte:

 

Snälla. Fucka Inte Upp Mitt Liv I Onödan.

Vi hyr ju ut vår lilla lägenhet.

Veckovis till turister. Och det

går ju som smöret finfint.

Men ibland, och bara ibland så händer det att någon – nästan alltid kvinnan i sällskapet, vill ha ett skrivet kvitto. För att:

-         Det är mest bara för min egen skull, säger damen med ett ängsligt leende.

Men NEJ. NEJ. NEJ.

- Du vill inte ha något skrivet kvitto.

- Du vill inte ha något kvitto alls.

- Inte över huvudtaget. Varför förstår du inte det?

Sånt får man ju inte säga. Jag är ju inte dum. Jag vet ju det.

Men jag VILL säga till den där ängsliga kvinnan, tjejen eller tanten.

Hon som nervöst står och drar i sin tröja.

Jag vill inte ha några krångelpellar som ska ha en massa kvitton.

Vare sig de är skrivna eller oskrivna. Jag vill inte hålla på att deklarera

en massa inkomster och förklara och skicka in en massa papper till nån

himla pappersvändare. Kan inte turisterna för Guds skull bara hyra UTAN kvitto??

Jag har en väldig lust att surt säga:

-         Men hyr av nån revisor då, eller hyr av en rekorderlig paragrafryttare eller av skattemyndigheten direkt för Guds skull. Men hyr inte av MIG!

Ja, alltså allt det här säger jag ju inte. Jag bara står där och fånler.

Och säger såklart och precis. Och inga problem, kvitton det fixar jag.

Men jag TÄNKER ju att de är ena krångliga jäklar som håller på och

fuckar upp mitt liv med en massa onödigt pappersarbete.

Naked Pussy:

 

Brazilianskt i brallan?

Brazilianskt, jo det är 
alltså när man vaxar bort rubbet.

Sånt håller ju inte jag på med. 
Nänä. Jag är ju en fin person. 

Ja, faktiskt nästan lite prydd. 
Ja, för att inte säga att jag faktiskt 
drar lite åt det frireligiösa hållet. 
Jaja. 

Det här handlar då om en vän till mig. 
Såklart! INTE om mig.
Jamen, det TRODDE du väl ändå inte? Att JAG?! Hrmpf! 
Så fräckt av dig att ens tänka såna dirty tankar om mig.

Hon som gjorde det då, alltså min väninna, HON har 
gjort en braziliansk vaxning den skamlösa kvinnan.

Hon fick till och med välja frisyr?!
Alltså, vadå frisyr? 
Finns det olika? 
Isåfall vill jag ha page! Undrar 
om det finns på frisyrmenyn?   

Då fick hon iallafall ligga där och få instruktioner som:
- Håll upp vänster ben
- Håll upp höger ben
- Sära lite mer på sidan där
- Håll isär, hrm ja just det
- Vänd dig om
- Ställ dig på alla fyra (jo, det är sant!)
Ja, och allt det där gjorde hon utan underbyxorna på sig. 
Herre min skapare! Hon måste ju vara skvatt galen!
 
Allt hår vaxades visst bort.
Jävligt ont gjorde det visst också. 
Jävligt lent blev det visst efteråt med.
Jävligt galet påfund.
Folk är inte kloka!


Ps.
Känn nu inte att ni MÅSTE kommentera mina inlägg. Bara för att jag surade lite häromdagen. 
Ni får ju såklart gärna kommentera, men bara om ni vill!

SommarRuttnarUrPåEr:

Nu gör jag som Albert för en tid.

Visst var det väl Albert han hette, 
den där drängen i Emil i Lönneberga? 

Han som sa:

- Nä, det här tror jag vi tar och skiter i, 
  när pigan Lina ville att de skulle bli festfolk 
  och gå te körka och gå sta och gifta sig?

Jo, visst var det väl han.

Jaja. Hursomhelst, jag säger iallafall 
som drängen Albert sa jag också:

- Nä, det här tror jag vi tar och skiter i. 

Fast jag menar bloggeriet. 
Jag lägger INTE ut ett blogginlägg om dagen här nu.
 
Jag tröttnar lite på att ni så sällan kommenterar.
Ni är ofta långt över 100 st som går in här redan före frukost. 
Ja och sen tickar räkneverket på resten av dagen. Men är det 
nån som orkar, pallar, vill eller gillar att skriva nåt till mig?
Nä, just det!

Så nu lägger jag ut inlägg här när det passar mig istället. 
Kanske varannan dag, kanske en gång i veckan eller kanske... Ja inte vet jag.
 
Vi får väl se!

En Het Fet Potatis:

Varför vill man sina barn så illa?

Nu är det sommar.

Nu badar och leker barnen.

Nu är en del barn generade och ledsna.

Nu beter sig en del föräldrar helt oförlåtligt mot sina barn.

Jag VET att det här är känsligt.

Jag vet att jag tar i en het och himla känslig potatis nu. Men jag kan inte låta bli.

VAD är det en del föräldrar väljer att göra mot sina barn?

Och VARFÖR vill man sina barn så illa? Det verkar

dessutom bli vanligare och vanligare.

Vad jag pratar om?

Jo, jag pratar om feta ungar.

Och då menar jag inte barn som har lite runda kinder eller en liten rund putmage.

Inte heller om barn som har nåt extra kilo eller två. Sånt som man lätt springer bort

en sommar när man är mycket ute.

Nej, jag pratar om barn som tvingas stå över en massa roligt. Som missar den härliga känslan när kroppen spritter och benen är fulla med spring. Barn som inte utan besvär kan ta sig upp på bryggan. Barn som inte tar sig upp själva från poolkanten. Barn som inte kan springa ens några meter utan ansträngning. Barn som är så överviktiga så de har tuttar och hängmagar.

VARFÖR väljer, jo för det ÄR det man som förälder gör – man VÄLJER att låta sina barn missa allt det roliga. Man VÄLJER att låta ens barn vara med om förnedringen som det innebär att inte kunna hänga med på ens de enklaste aktiviteter. 

Jag tänker att det inte kan kallas för någonting annat än barnmisshandel.

Tror man på fullt allvar att man är snäll mot sina barn när man ger dem 

sunkiga matvanor och skjutsar dem överallt. 

Vad är det för allvarligt FEL på en del föräldrar?

Imorse Hände Det. IGEN:

 

Haha! Hämnden är ljuv. Så pass dig du!

Tomas kommer in till sin 

sovande fru i sovrummet. 

I svinottan dundrar han runt där och låter högt. 

Glad som en lärka och pigg som en mört är han. 

Jag ids inte ens svara när han babblar på. Jag bara 

vänder bakdelen till och grymtar något ohörbart och surt.

Sen då när Ers Majestät – jag alltså, har behagat glida ur sängen 

så går jag in till den där osunt pigga dåren som sitter på kontoret 

och ollar sig med sina papper.

-         Hur länge har vi varit gifta?!! frågar jag honom med surminen på.

-         Ja, serru i en herrans massa år. Typ 20, säger han glatt.

-         Ja JUST DET! svarar jag.

-         Och ändå, fortsätter jag gorma åt honom, ÄNDÅ har du inte fattat nåt. Att prata med din fru förre typ 16.00 på dagen är förenat med livsfara!

Han bara flinar lite åt mig och min morgonsura vildhet. 

Då blir jag ju liksom ännu surare!! 

När allt mitt morgonilskna inte har önskad effekt.

Men ikväll ni! 

Ikväll minsann!

Då ska ha få igen. 

När han ligger där på soffan och har betongkepsen på huvet.

KöpeTuttar:

Ett ärr tunt som ett streck, och helt platt också! Mycket bra jobb.

Jag skulle ju kunna skaffa mig såna

däringa köpetuttar om jag ville ha det.

Ni vet, såna som är så moderna nuförtiden.

Men jag vill inte det. Jag vill inte ha stora gungande bröst.

Jag tycker inte att det är snyggt.

Jag gillar små fina fasta saker.

Ja, nu låter det som om jag är gay. Det är jag inte.

Och folk får ha hur stora bröst de vill för mig.

Och det är fint på andra. Och andra kan inhandla

hur stora köpetuttar de vill. Men JAG vill inte.

Jag var till plastikkirurgen för en tid sedan.

Jag har ett ganska fult är på magen efter tre kejsarsnitt.

Jag tänkte att jag skulle fixa till det litegrann.

Så bokade jag tid för konsultation till en läkare.

Så tänkte jag att jag inte skulle säga vad mitt problem gällde innan.

Så när jag då kommer in till Dyra Doktorn som sitter på Dyra Kliniken

bakom Dyra Skrivbordet med sitt uppenbart tilltajtade och lasrade

ansikte så säger jag efter de sedvanliga välkomstfraserna till honom:

-         Jag har en korrigering jag skulle vilja göra, har du några förslag på vad?

-         Ja, absolut, svarar Dyra Doktorn lyckligt och räknar säkert redan pengar i huvet.

-         Åh, vad spännande, säger jag och spelar med i den här bimboleken, som han 

        säkert lekt många gånger med andra patienter.

-         Ja, det skulle bli jättesnyggt på dig som är så lång, med 375 ml fyllning i varje bröst.

Jamen VA FAAN!

Är han inte klok, den gamla gubben!

Det är ju för att HAN har det som SIN våta dröm!

Jag vill ta mig faan inte ha några bomber som är

så stora så att jag aldrig mer kan sova på mage.

Jag ÄLSKAR ju att sova på mage!

Det här sa jag såklart inte till Doktor Snusk.

Jag bara log vänligt och förklarade att jag var jättenöjd med mina små tuttar

och att jag aldrig skulle vilja byta bort dem mot några köpehistorier i plast.

Men att jag däremot hade ett missprydande ärr på magen som han gärna fick

hjälpa mig med. Jag log vänligt och bimbodumt mot honom när jag sa det.

Som för att ta udden av att jag just dissat hans så kallade plastikkunskaper (snuskiga gubbdrömmar mera).

Han såg spak ut. VÄLDIGT spak såg han ut. Det såg roligt ut.

Det var såå intressant att höra hur han sen började trassla in sig i den ena förklaringen efter den andra. Och till slut kom han fram till att han mycket gärna hjälpte mig med mitt lilla ärr. Och kunde jag dra ner byxorna och visa honom ärret så skulle vi tillsammans se vad som behövde fixas.

Jag kan säga att det var jädrigt lätt att pruta på priset sen. Han var såå medgörlig när jag föreslog att han väl kunde ta igen det han missade på mig, på nån av de där andra som hade klippkort på hans klinik. Han flinade lite åt mig och gav mig ett finfint pris.

Så – slutet gott allting gott!

Och ett fint och nästan helt osynligt ärr har jag också nuförtiden!

Tänk vad de kan de däringa snuskgubbarna ändå.

Snart Utan Körkort:

 

Men HUR kan det vara så roligt med en fånig BIL?

Men det ÄR roligt! Tjohoo, vad jag kör. Fort och galet!!

Im back!! 

Och det är ju nu ni blir så glada 

så ni blir alldeles prilliga i brallorna. 

Nähä, det blev ni inte. 

Men LITE glada blev ni väl att jag är tillbaka. 

Nu ska iallafall jag berätta VARFÖR 

det blev ett litet avbrott här:

 

Jag skulle ju köpa ny bil för ett tag sen.

Jamen ni kommer väl ihåg att jag

kollade på små söta miniCoopers.

Nähä, det minns ni inte. Nä, men

det gjorde jag i alla fall.

Men det gillade inte min man.

Han tyckte inte att jag skulle åka runt i nån sån liten tramsig bil.

Så ja, jag är ju en sån där som bara gör som jag blir tillsagd och

aldrig någonsin säger emot. Eller hur? Hrm. Ja, kanske inte riktigt.

Men ändå.

Nu blev det iallafall en liten 

två-flugor-i-en-smäll-historia av det här.

Vi bokade en enkel flygbiljett till Bologna häromdagen.

Därifrån tåg till Florens. Sen köpte vi oss en liten lyxig leksak där.

Och sen! Sen började galenskapen!

Vi körde nonstop till Sverige med vår

lilla leksak. Totalt 180 mil på 20 timmar!!

Ja jävlars i min lilla låda vilken resa!

Min tinnitus har nått nya och oanade höjder av att åka nercabbat genom hela Italien, hela Österrike och halva Tyskland. På autobahn i nästan 200 knycka utan tak. Med turbon dundrandes därbak. Jo, för motorn sitter bak på vår lilla leksak.

Min frisyr har också nått nya oanade höjder och fått en helt ny styling.

Så här är den! Min alldeles nya, fina och galet roliga leksak.

Mäh ä ho inte riktigt riktig!? 

Tänker du inte så nu, va.

VARFÖR slänger hon ut så galet

mycket pengar på en himlans bil?

Är hon inte riktigt KLOK!?

Nä, det är jag inte.

Har du inte FATTAT det än?

Bologna. Kanske Bil. Kanske Inte:

Den lilla weekendbagen. Som jag inte ens packat själv. Blir spännande att se vad DEN innehåller!

Klockan är 05.00.

En liten väska packad.
En liten oplanerad tripp på gång.
Flyget går om en stund.

Kanske bloggar jag eller kanske bloggar jag inte.
Annars ses vi om ett par dagar! Bye bye!

Ps.
Annars kan du följa mig på Instagram.
Joru, så modern och himla inne är JAG!

Inga Rötter Någonstans:

Jag föddes i Stockholm.
Jag bodde där i 11 år.
Sen Lindesberg 8 år.
Sen USA 1 år.
Sen Lindesberg 7 år.
Sen Oslo 2 år.
Sen Värmland 1 år.
Sen Lindesberg 7 mån.
Sen Spanien 3 mån.
Sen Malmö 1 år.
Sen Tygelsjö 6 år.
Sen Vellinge 6 år.
Sen Ystad - 

Det har gett mig rika erfarenheter.
Det har gett mig ovärderliga kontakter.
Det har gett mig härliga vänner.
Det har gett mig många minnen. 

Men I: 

Det har också gjort mig rotlös.
Det har också gjort att jag känt att jag aldrig hör hemma någonstans.
Det har också fått mig att känna mig utanför. 

Jag passar aldrig in.
Jag är alltid för mycket.
Jag är alltid fel.

Fast det är en skön känsla att känna att man kan bo var man vill.

Fast det är också en tung insikt att inse att man inte hör hemma någonstans.

Men II:

Nu bor vi här. För stunden.

Stockholm drar allt lite än.

Kanske vill den ha hem mig. 

 

Hur Svårt Kan Det Vara?:

Jag ger mig på allt. 

Med hull och hår och med en helt orädd 
känsla i kroppen kastar jag mig in i saker. 

Alltid med samma attityd:
- Hur svårt kan det vara? 

Ibland går det käpprätt åt skogen. 
Men förvånansvärt ofta så går det bättre än jag trott. 
Eller ja, i mina tankar så är ju allt skitenkelt och såklart 
helt löjligt simpelt genomförbart. 

Som när jag sökte jobb på en reklambyrå i Oslo. 
Jag hade aldrig i hela mitt liv satt min fot på en reklambyrå innan. 

Men:
- Hur svårt kan det vara?
 
Och häpp!
Jag fick jobbet och jag jobbade där i två år.  
Och det gick ju finfint!
 
Eller när jag tänkte att jag skulle ta lite inredningsreportage ensam. 
Herregud liksom, det är väl bara att lära sig trycka på några knappar 
och snurra på några rattar på kameran.

För:
-Hur svårt kan det vara?

Fast med just det så får jag erkänna att det var svårare 
än jag kunde föreställa mig. Fotografera kan alla, men 
fota snyggt är en annan sak. Sen är det ju så pisstråkigt 
att jobba själv också, så nä just det la jag ner.



Men ni fattar tänket, va?


Ibland hade det ju inte skadat om jag tänkte efter lite innan!
Ibland hade det ju inte skadat med lite självrannsakan heller!
Ibland hade det ju inte skadat med vanligt sunt bondförnuft!

Mama Mia!:

Söndagsmorgon.

Jaha ja. 

Och idag smakar det ju inte HELLER
hallon i munnen när man vaknar. 

Jag VILL ju gärna vara den där fräscha 
kalaspinglan som vaknar och lojt sträcker 
ut sin vältränade, nyvaxade och av dyyr 
kroppsolja insmorda kropp. 

Mellan krispigt nymanglade lakan ligger den där 
väpumpade 40-taggaren och är helt outstanding 
och snyggläcker där i sängen - och NEJ - det finns 
INTE några sura ungar, eller pissnödiga hundar eller 
odiskad disk från gårdagen med i just den här drömmen. 

Så ser det ut i vårt sovrum när jag ligger där. I mina drömmar! 

Men verkligheten!
MAMA MIA!

I verkligheten smakar det död i munnen, hon som 
ligger mellan de INTE manglade lakanen - alltså FINNS 
det ens manglar( heter det så?) kvar år 2013? 

Ja, iallafall hon den sunkiga och illaluktande hon har 
sovit i gårdagens t-shirt. Hon var på lite poolpartaj 
kvällen innan och det är ju ett rent Herrens Mirakel
att hon inte vaknar med bikinin på sig iallafall!

Dröm och verklighet 
passar sällan ihop. 

Fast jag vaknade ju iallafall i min egen säng. 
Och SÅNT ska man vara glad för!

Vad Smakar Det Om Dig?:

 

Inte så fräsch.

Om man vaknar en lördagmorgon.
Om det smakar begravning i munnen.
Då vet man.

Storleken Har Betydelse:

 

En litta lagom stor häst.

Jamen alltså ni får ursäkta mig, 

men storleken HAR betydelse!

Jag pratade men en gaykille som

inte höll med riktigt. Han tyckte att:

-         Storleken spelar ingen roll, det är

      mer how you swing it, som räknas.

Jaha.

Ok då.

Kanske det funkar så i gayvärlden.

Men alltså flickor, håll med mig nu:

I heterovärlden så HAR storleken

stor betydelse. Det bara ÄR så.

Kanske att de där som INTE är välhängda som bättre travhästar,

att de har andra fördelar. Som att de kanske är mer tekniskt fulländade,

eller nåt. Fast jag har då aldrig träffat på nån sån. 

Nä, jag gillar rekorderliga och bra travhästar.

Jag tycker att travhästar är fina och stabila.

Man vill ju verkligen ha den där rätta känslan. Eller hur!?

Jamen ni vet väl vad jag menar! Det MÅSTE verkligen kännas

lite som att ramla baklänges in i ett elstängsel. Det är ju lite den

känslan man vill åt. Eller hur flickor, håll med mig nu va?

Jag har väl haft en och annan T & G här och där (i mitt FÖRRA

liv såklart, har vi inte pratat om det här med mina gamla liv förut va!).

I alla fall, då när man kanske hade nån T & G – som för övrigt betyder

Töm & Glöm, så träffade man ju på en och annan INTE ramla in i elstängslet.

Då blir man inte lika nöjd! Juh! Det är inte roligt då. Eller skönt, eller kul, eller ja,

det är mer skit samma då. Då kan man ju lika gärna kissa och gå och lägga sig.

Har jag rätt eller har jag rätt?

FuckSkitPissDagar:

Nä, men det är väl så.
Att en olycka sällan kommer ensam.

Pissdagar.
Fuckdagar.
Olycksdagar.
Helvetesdagar.

Kärt barn har visst många namn!

Fuck 1: Mitt livs första refusering. Gjorde ONT.

Fuck 2: Mitt livs första p-bot. Eller inte.

Fuck 3: Mitt livs första rosafärgade vittvätt. Eller inte det heller!

Utan Vänner - Inget Liv:

En kärleksgåva!

Att ge potatis i present!
Att få potatis i present!

En sådan förhållandevis "billig" vara.
Men så glad jag blev. Över potatis liksom!

Denna omtänksamma potatis-
present fick jag av en vän igår.

Vilken härlig tröst efter gårdagens
alla skithaverier.

Jag är verkligen rik som har
så kärleksfulla fina vänner.

Tack! Tack! Tack!

Jag Dög Inte:

Först tänkte jag inte skriva

ut det här, så att ni fick läsa.

Men sen tänkte jag att det kommer

kanske märkas att jag inte är så jävla

happy happy just nu.

Så därför skriver jag det ändå.

Jag är dödligt sårad.

Va fan är det för fel på mig?

Varför varför varför gör jag såhär mot mig själv?

Är det någon slags sado-masochistiskt läggning jag har, att skada mig själv?

Du fattar ingenting!??

Nä vem fan gör det!

Jag fick svar från det där sketna Piratförlaget.

De tackade nej till mitt manus!

Fy fan som det gör ont!

Ända långt därinne gör det ont.

Slå mig, piska mig, skjut mig. Det går bra.

Det gör ju bara ont på utsidan ändå.

Men ingen jävel kan ge sig på mitt manus utan att… att… att ja inte fan vet jag. Men jag är så dödligt besviken eller mer dödligt arg just nu.

Har de ens LÄST mitt manus de där jävlarna på det där jävla Piratfuckingförlaget? Eller har de bara skickat nåt jävla autosvar med ett tack för visat intresse, men nej tack vi är inte intresserade. VA?

Anfall är bästa försvar och just nu skulle jag kunna gå till rasande attack på… på… på ja inte vet jag. Men mest är jag nog ändå sårad och jävligt ledsen just nu. När någon sårar mina barn eller rackar ner på mitt sätt att hantera bokstäver. Ja då jävlar. Då gör det ont. Det gör ont längst där inne. Det når mig så in i helsike. Jag är som ett öppet sår just nu. Fan. Fan. Fan. Tårarna nästan stänker ner i tangentbordet.

Någonstans längst inne hade jag ju ändå drömt en massa fåniga drömmar om att förlagen skulle höra av sig. De skulle ju såklart göra vågen av lycka, de skulle kyssa mina fötter, de skulle applådera av lycka och ja, ni fattar hur barnsliga tankar jag har haft. Jag har haft en hel del högtflygande drömmar om hur bra och hur enkelt det här skulle gå. Men jävlar i min lilla låda vad jag har landat hårt i verkligheten.

Undrar om jag ens ska skicka in mitt manus igen. 

Alla de där jävla sidorna, kanske duger de bara 

att torka sig i häcken med ändå.

Kanske får jag hålla mig till bloggeriet ändå. 

Kanske är det allt jag förmår. 

Kanske är jag inte tillräckligt skicklig med bokstäverna. 

Kanske hade jag för stort ego som trodde att jag skulle kunna göra det här. 

Kanske är jag dum i hela huvet på riktigt.

HUR ska jag kunna lappa och laga ihop mig själv NU? 

Och VAR i hela helvetet köper man sig lite nytt självförtroende? 

Så att man orkar resa sig och plocka ur diskmaskinshelvetet eller 

ens släpa sig in i fucking skitduschen.

Hur kan folk orka vara riktiga författare?

Fy fan vilket jävla äckligt eländigt skitjobb. 

Loppis Till You Droppis:

Vi är på gång AK och jag! Med cashen brännande i brallorna!

Det fanns möbler, mattor, vintagekläder, smycken och ja precis ALLT!

Visst är hon fin! Vår stora duktiga tjej som följde med på loppis!

Igår var det en gigantisk loppis på Österlen. 
Där var jag. Tillsammans med Anna Karin på 
CanCan Interiör och en 15-årig Bianca. 

Och JA jag HAR fått tillstånd att lägga ut en bild på 15-åringen. 
Och JA 15-åringen HAR godkänt bilden, så puh och pust!

Det här med att handla 
på loppis är ju fantastiskt.

Visst jag SKULLE ju kunna åka runt på FinaGatan i 
DyraButiken och shoppa så Visakortet nästan smälte. 

MEN, och det är ett stort MEN: 
Det hemmet som enbart är inrett med nyköpta prylar 
blir så totalt blekt, ointressant och helt ocharmigt. 
Det bara MÅSTE till lite gamla saker med härlig patina 
och en fin vintagefinish!

Jag Är Väl Ändå Bäst:

Mäh!? Hur duktig ÄR jag egentligen?

Igår hade vi gäster. 
Igår gjorde jag egna Mojitos.

Jag kokade sockerlag, 
muddlade myntablad 
pressade lime och grejade.

Jag tänkte att kanske blir det inte gott.
Jag tänkte fel. Det blev gott.
Satan i gatan vad gott det blev!

Det här är inte bra. 
Det är inte bra att kunna göra egna Mojitos. 
De var så himla goda så det slår de flesta av 
dem jag druckit ute på krogen överallt. 
Och jag lovar dig, jag har slaskat mig 
igenom en och annan.
 
Jag blir lite orolig för mig själv nu.
Stegen mellan nykteristen till sällandrickaren 
till storkonsumenten och sen jätteklivet över 
till missbrukaren och all the way till parkbänken, 
de stegen kan vara hårfina och jädrigt korta. 

Och med såna här nyfunna drinkkunskaper 
så lever jag kanske lite farligt. 


Det är ju inte klokt vad jag kan om man tänker efter!
Egna Mojitos och allt. Jag menar VEM behöver kunna
baka nån tramsig jävla kaka när man kan göra sina 
alldeles egna och satan-i-gatan-goda Mojitos!!

En Deal Är En Deal:

Ni vet hur det fungerar i ett äktenskap.

Det är lite tagande och det är lite givande.

Som igår.

När det INTE funkade det här tagandet 

och givandet. Då blir man lite trött.

Jag åker på E65:an med en blinkande lampa på instrumentpanelen.

Den upplyser mig om att jag har exakt 0 km till tom tank.

Jamen det är ju finfint! Jag hade ju över två mil hem!

Hur tänkte han då? Han som tankar bilen?

Jag hatar nämligen att tanka.Det är liksom inte mitt jobb.

Eller hur!?

Jag tycker att det är så totalt bortkastade pengar.

Jisses i min bil kostar det över 800 spänn att tanka fullt.

Jag gillar inte att lägga pengar på sånt onödigt skit.

Det ska bara finnas bensin i tanken och därmed basta!

Så då har vi en tyst överenskommelse Tomas och jag.

Tomas tankar min bil. Alltid gör han det. Jag gör andra saker åt honom.

Saker som han gillar att jag gör med honom. Alltid gör jag det.

Men nu har han ju inte tankat min bil.

Så vad TROR han egentligen?

Att JAG ska utföra en massa tjänster GRATIS till honom?

Alltså allvarligt talat, har men en deal så har man en deal.

Även om vi inte just har BESTÄMT att det här är en deal.

Så ÄR det en deal! En deal som JAG har bestämt att vi har.

Alla Är Oskyldiga. Alltid:

Vet du vad det här är?! Jo, det är den ena av våra nya soffor!

Vet du vad det HÄR är då?

Eller det HÄR?

Vi har nya Howardsoffor. 
Två stycken. Rena. Fina. Fräscha.

Vi har barn. 
Tre stycken.
Såna barn som aldrig gör något.
Som att till exempel äta CHOKLAD
i nya sofforna. Eller dricka O´BOY
i nya sofforna. Eller torka CHIPSIGA
fingrar i nya sofforna.

Idag var jag och två av 
flickorna på en liten utflykt.
Till kemtvätten.
Det tyckte dom INTE var roligt.

Men du kan väl vända på dynorna, kanske du tänker. 
Men serru det har jag redan GJORT!!!
Men det finns bara TVÅ sidor på kuddarna!!!

Öhh?:

Astrid och jag ligger i sängen

och mysar oss med varandra.

Och det är ju helt ljuvligt.

-         Du är min bästa mamma.

-         Och du är min bästa flicka.

-         Vet du varför jag tycker så mycket om dig mamma?

-         Nej, hjärtat. Berätta.

-         För du har så lent och fint hår. Och så har du så platta fina tuttar!

Astrid och jag mysar oss med de...

...platta!?