Jag håller ju på med
ett nytt bokmanus.
Vill ni hjälpa mig med det?
Läsa ett kapitel åt mig?
De flesta av er vet ju att jag håller på med bokmanus nr 2. Och jag skulle bli så glad och så tacksam om ni ville läsa ett kapitel ur det. Det är långt ifrån färdigt. Kanske har jag kommit till knappt hälften. Men OM ni läser...så snälla, snälla SKRIV EN KOMMENTAR! Det betyder så otroligt mycket att få höra era åsikter. Så jag vet om jag ska fortsätta. Hur många ni är som vill läsa. Så ju fler av er som kommenterar ju starkare blir lusten och drivkraften för mig att sitta alla eviga timmar i min ensamhet och skriva...jaja, och gråta lite som jag också gör. Det är hårt och skoningslöst. Och det är inte helt smärtfritt.
Och det viktigaste av allt: SKRIV ERA KOMMENTARER HÄR PÅ BLOGGEN!!
Här kommer nu ett kapitel.
Och jag kommer vara kissnödig
av skräck inför era åsikter.
Men vad ni än gör:
Var INTE snäll mot mig! Var ÄRLIG!
Titel:
Fyllskallens fru sover ofta på soffan
Han är i Las Vegas.
Det vet hon inte när hon ringer
till polisen och efterlyser honom tillslut. Han har varit borta i 6 dagar när
Sigrid inte står ut med ovissheten längre. När hon bara har polisens nummer
kvar att ringa till. Hon har ringt slut på alla numren till alla sina vänner,
hon har ringt till hans vänner också, hon har till och med ringt till en av
hans före detta flickvänner i sin desperation och i sitt letande efter honom.
På den sjätte natten när han inte
kommer hem till henne, då när ångesten finns där men inte sömnen, då ringde hon
tillslut till jourhavande präst mitt i natten. Hon grät i luren för den unge
prästkillen. Och hon som inte ens är troende. Sex dygn är en livstid av straff
för den som inte får ro.
På de sex dygnen har hon nästan
kollapsat av oron, av ångesten och av ilskan som sliter och river i hennes sköra
insida. Hon har tappat räkningen på vilken gång i ordningen Olof inte kommer
hem till henne. På vilken gång i ordningen hans begär efter det som betyder mer
än hon är större än hans begär efter henne är. Det är hon som är den andra
kvinnan. Den här kärleksrivalen är svårhanterlig. Alltid ligger hon steget
efter sin kombattant. Motståndaren finns överallt. Den finns hemma och borta,
hos grannar och vänner, hos kompisar och tillfälliga ligg.
När hon som är Sigrid – när hon vandrar
osaligt från rum till rum i eviga nattpromenader för att genomlida alla timmar,
när hon då tänker på Olof under sina vandringar, då ser hon honom tydligt
framför sig. Hon frammanar bilder av honom på näthinnan. Han är lite längre än
henne, och han är väldigt smal. Han är senig i kroppen och hans halvblonda hår
är mjukt och nästan rakt, men bara nästan, för lite, lite böjer sig topparna i
nacken på ett bångstyrigt vis åt alla håll. Hon vet hur det känns att dra med
sina fingrar genom hans täta kalufs och hur det känns när fingrarna når det
bångstyriga. Hon vet hur hans solbrända platta mage känns mot insidan av hennes
hand också. Hur minns hur hans intensivt blå ögon ser djupt in i hennes och hur
det känns som en oas och en egen värld av bara deras samhörighet när deras
blickar nästan fastnar i varandra. Hon tycker om nästan allt hos det som är
Olof. Men bara nästan allt. Hon har lärt sig att han har egenskaper hon inte
tycker om. Egenskaper hon avskyr. Hon vill att han ska sluta med de dragen.
Fila bort dem från sin personlighet. Det är egentligen bara ett drag hon inte
gillar, som hon bara inte kan stå ut med Det är också och bara den enda saken hon
ber honom om.
Snälla Olof för min skull, hennes
röst är bedjande, förnedrande och i beroendeställning när hon tjatar på honom.
Snälla Olof sluta.
Han älskar henne, och han gör allt
för henne. Men bara nästan. För just det som är det enda hon vill, just det gör
han inte för henne. Inte det inte. Det gör han inte för henne någonsin.
Unga, oerfarna och naiva Sigrid
ligger efter och i bakvattnet med sina böner och förhoppningar.
Äldre, rutinerade och mogna Olof
ligger före, han lurar henne och han bedrar henne.
Det är en tyst jakt dem emellan,
en jakt som ingen av dem pratar om men som de bägge två vet är ständigt och
alltid pågående. Vem ska hinna börja? Vem ska hinna stoppa? Sigrid förlorar
jakten, hon hinner inte stoppa. Hon ligger steget efter.
Känslan som kommer i Sigrid när
hon ligger efter är samma känsla som hon tänker att det skulle vara om hon
skulle trampa runt i kvicksand. Hur mycket hennes ben och fötter än kämpar med
sanden kommer hon inte ikapp det som Olof väljer att göra. Sanden glider ner mellan
hennes tår, den dränker obönhörligt hennes fötter, och den begraver hennes
smalben. Om hon inte passar sig är snart hela hon – hela Sigrids kropp begravd under
sandens förlamande täcke.
Om det händer, att hon tillslut
bara har huvudet ovanför sandens grepp, då är hon för alltid förlorad. Så
tänker hon att det skulle vara. När hon tänker att hon kommer vara förlorad, då
kommer den – den hisnande känslan av vanmakt, den suger till i hennes mage av
en skräck som är så verklig som om hon drömde en hemsk mardröm fast hon är
vaken. Känslan är så påtaglig att den i sin kraft påminner tydligt om den känsla
man får när man sitter i berg-och-dalbanan och precis när vagnen som man sitter
i släpper på nerför det första stupet på åkturen. Då när man oftast inte kan
låta bli att skrika till för åkturen är så härligt och hisnande läskig.
Sigrid vill aldrig skrika när hon
får samma känsla av det Olof gör mot henne. Det händer istället att känslan av
att vilja kräkas kommer hos henne. Det vänder sig fysiskt i magen, och ibland
har hon blivit tvungen att kasta upp på riktigt, när kroppen inte förmår hålla
inne ångesten och rädslan av det Olof gör med henne. Den vakna mardrömmen som
kvicksanden ger henne är hemsk och skräckfylld, och den får henne att undra om
hon håller på att förlora förståndet.
Låt mig slippa sanden, snälla
Gode Gud, bönar hon.
Det händer att hon ber till den
där Guden som hon inte tror ett skit på. Men i sin desperation skickar hon
ibland iväg en het önskan om hjälp i alla fall. När det är natt och allt har
stillnat runt henne. Då när ångesttankarna om sanden som ska begrava henne
kommer. När vanmakten och rädslan för sanden är så påtaglig i hennes kropp att
hon är tvungen att gå runt, runt i huset i en evighetslång och orolig nattmara
där parketten knarrar på exakt samma ställe varje gång hon vankar i sin
evighetspromenad. Hon tänder aldrig lamporna på sina promenader. För tänk om
någon utanför ser hennes eviga marscherande, timmer efter timme, natt efter
natt. Ingen får veta hur hon har det. Hon berättar det inte ens för Olof hur
hon inte sover när han inte är hemma. Hur hon har en ångest som hotar att
förgöra henne. Hur det ibland har hänt att hon tänker att hon borde söka hjälp.
Men hon vet inte vart hon ska
vända sig. Hon är så jävla ensam om det här som händer med hennes själ på
nätterna. Ibland ringer hon till jourställen ändå. Jourhavande medmänniska,
jourhavande präst, jourhavande kompis eller jourhavande vad fan som helst.
Men vad fan hjälper det, tänker
hon argt. De där jävla jourställena stänger ju lagom när hennes hjälpbehov
börjar komma. När natten är på gång att rulla in. Det är då och bara då som hon
behöver någon slags jourhjälp. Inte mellan 14-22. Hon har väl för helvete inte
ont i själen efter deras arbetstider. Hon har nästan slutat ringa. Det händer
nästan aldrig att hon får den hjälp hon behöver och vill ha. När hon anonymt tillslut
berättar för den namnlöse rösten i andra änden av telefonen så hör hon hur den
utan namn drar efter andan. Hur den utan namn nästan inte tror på henne. Hur
den utan namn inte kommer med mer än lite tröstande och uppmuntrande ord.
Men för helvete tänker hon argt!
Vad skulle jag berätta mitt onda för dig för, din dumma gås?
Att gråta lite och öppna upp sitt
liv med Olof för en röst som hon hör på svaren inte fattar ett jävla dugg! Må fan
ta dig, tänker hon. Det borde vara någon slags jävla åldersgräns på att få
sitta och ta emot människors innersta. Inte som nu, när hon ibland hör att en
del låter som några jävla praktikanter som har mindre livserfarenhet än vad hon
har själv. Ge mig en vuxen, en äldre, tänker hon. Någon som kan förstå. Någon
som är av samma kön som Olof som har gått igenom det hon går igenom. Hon tycker
om äldre män. Erfarna, kunniga och med en självklar patos som hon dras till. Inga
jädra oerfarna ungtuppar för henne inte.
Hon försöker plåstra om sin
ångest och sin vånda på egen hand på nätterna. Hon har lärt sig en del knep.
Att vara fysiskt utmattad av träning eller arbete fungerar hjälpligt. Att vara så in i helvete fysiskt utpumpad så musklerna
darrar.
Det är jävligt bra, tänker Sigrid. Då behöver hon inte tänka på det som
gör ont på insidan, då har hon så fullt upp med att bara och endast kontrollera
kroppens fysiska smärta. Att vara väldigt, väldigt hungrig fungerar
också. Då klarar man inte av att tänka ordentligt, och om man har tur så
kollapsar kroppen av utmattningen från den fysiska ansträngningen i kombination
med maten som den inte får. Då kan hon ibland somna ett par timmar. Men mer och
oftare är hon ändå vaken med sina tankar i nattens mörker. Hon vet hur
skuggorna på tapeterna flyttar sig. Hur ljust det blir i rummet mitt i natten
när en bil vänder på vägen utanför. Eller hur man nästan kan se klart i mörkret
om det är fullmåne ute.
Natten är hennes tid.
Då finns det bara hon och hennes
tankar. Hon vandrar en stund till innan hon försöker stilla sig, går till
soffan för att tvinga kroppen att lugna ner sig.
Hon halvligger i soffan en sådan
natt, när hon är ensam hemma, när oron och önskan om ett annat liv väller in
över henne, då kastar hon iväg en desperat tanke till en Gud som inte finns om
en hjälpande hand som inte heller finns.
Sen kommer morgonens bleka
gryning och väcker henne ur soffans obekväma sovplats. Då när hon för en kort
sekund vaknar och är alldeles nöjd med sitt liv. När hon ser det vackra hemmet
som de bor i, det stora och pampiga sekelskifteshuset som hennes ögon tar in
när de är alldeles nyvakna där i soffans hörn. En sekund av evighet hinner hon
känna frid innan verkligheten ger henne en brutal örfil och hon vaknar till på riktigt
och hon minns smärtsamt tydligt exakt varför hon har sovit i soffan ännu en
natt. Örfilen är så intensiv att om hon hade stått upp så hade hon kanske inte
stått upp av vetskapen om hur hennes verklighet egentligen ser ut.
Det är
förunderligt hur det som är hon kan fungera när det som också är hon – insidan
- inte fungerar. Sigrid tänker på det mycket, att allt ter sig så vanligt, så
normalt och så helt vardagligt för den som inte vet. Men hon som vet, hon är i
djup vördnad över sin egen förmåga att hantera det här. Hur gör hon egentligen?
Hur står hon ut med sig själv, tänker hon. Hon är lite förbluffad över sin egen
förmåga och styrka att det går att leva på det här viset. Helg efter helg.
Vecka efter vecka. År efter år.
Olof är så mycket äldre än vad
hon är, så mycket mer erfaren och så mycket mer van vid att hantera sitt liv.
Hon har ännu inte lärt sig alla hans trix och knep. Då i början av deras
förhållande – då visste hon inte att det skulle ta henne flera år att komma
underfund med alla hans smarta sätt att finta bort henne. Då i början – när hon
var så himlastormande förälskad i honom, då visste hon inte vilken alldeles och
helt ny väg hennes liv skulle komma att ta. Hur tufft det skulle bli och hur
lärorikt det skulle vara. Hon visste inte heller att hon skulle få betala ett
högt pris för den hårdare huden hon skulle behöva köpa sig, eller all den
erfarenhet som hon inte visste att hon skulle ha nytta av senare i livet. En
benhård vilja att aldrig ge upp skulle livet med Olof komma att ge henne. Att
alltid fortsätta framåt och inte ens tänka tanken om att det fanns andra
alternativ. Att man kunde lämna den man älskade för att det gjorde för ont att
leva tillsammans. Eller att man kunde ge upp och bara ta sitt pick och pack och
gå.
Han blir efterlyst av Interpool
då hans pass har använts utomlands. Sigrid får till slut ett telefonsamtal efter
nästan 2 veckor i vånda och ovisshet. Då ringer han äntligen till henne. Han
ringer en tidig lördagsmorgon. Hon är inte beredd. Hon har varit vaken till och
från hela natten. Sömnen har kommit och gått när nattens alla timmar evighetssakta
tickat sig framåt.
Sigrid har krupit ihop i
fosterställning i soffans hörn, och som i dvala har hon halvsovandes slumrat
sig igenom alla de långsamma och i förtvivlans ensamhet eviga och hemska
timmarna i soffan. Den stora och nyinköpta soffan är bekväm och omsluter henne
som en trygg famn att krypa upp i. De dunstoppade kuddarna låter hennes kropp
sjunka ner i allt det mjuka, och egentligen är det skönt. Men sådant känner
inte Sigrid när det är en sådan natt som det är nu. En varm sommarnatt som
skulle kunna vara en njutning för både kropp och själ. Det är det inte.
Någonstans i det stora huset står
ett fönster öppet, hon känner det tydligt. Det fläktar skönt men också lite
ödsligt olycksbådande genom huset. Undrar om det är i deras sovrum som hon har glömt
att stänga fönstret, där den stora sängen står, den som är deras. Där de
pratar, knullar, sover och ibland äter. I den som hon inte vill sova när hon är
ensam hemma utan Olof.
I den vackra antika träsängen med
sina fint utskurna ornament som satt så vackert uppe vid gaveln över deras
huvuden – hon tror att sängen är över hundra år gammal. Sigrid ropade in sängen
på den lilla lantauktionen ute på vischan strax utanför Småstaden i våras. Auktionsutroparen
heter Janne och hon känner honom lite. Han är rolig och charmig. Ganska snygg
är han också. Han slog fort när hon höjde sin hand. Blinkade lite åt henne. Hon
blinkade tillbaka och log tacksamt mot honom. Hans fru satt bredvid och förde
protokoll i sin lilla svarta bok över alla utropen. Hon log inte.
Sängen baxade Sigrid sedan upp på
en släpkärra själv. Hon körde den hem och hon drog av den på deras gräsmatta
med en gammal trasmatta under så den inte skulle förstöras när hon släpade den
över vagnskanten. Hon slet och bökade med deras gemensamma säng. Hon blev
alldeles genomsvettig och hon fick träflisor i händerna för hon hade glömt att
ta med sig arbetshandskar och nu var det ändå försent för dem. Stickorna i
händerna kunde hon sitta på verandan ikväll och peta ut med nål och pincett.
Det var också ett bra arbete att fylla huvudet med istället för det som annars så
snabbt fylldes på i hennes huvud.
Olof var inte hemma den gången hon arbetade
med deras säng, och hon visste inte var han var. Den gången hade hon slutat
ringa honom redan efter 30:e gången. Det var ett framsteg för hennes självkänsla.
Hon är ingen jävla trånande och dum brud som ringer 100-tals gånger. Nu var hon
nere på bara trettio gånger. Snart skulle hon komma till den punkt där hon bara
gav blanka fan i att ringa honom överhuvudtaget. Men inte än. Om några år
skulle hon vara där. Något år till av fyllor, svek och otro skulle de igenom
tillsammans. Om många nätters ångest till, då skulle hon sluta ringa den jäveln
överhuvudtaget. Då skulle hon ha vunnit. I början av deras förhållande ringde
hon hela tiden. Innan hon lärde sig att det inte var någon idé att ödsla sin
energi och sina tårar på alla signaler som gick fram utan att luren lyftes. Nu
visste hon minsann bättre. Nu såg hon till att sysselsätta sig med saker. Huvud
och händer mådde bäst av att ha fullt upp.
Arbetet med den nyinköpta träsängen
skulle rädda dagen åt henne, och arbetet med alla stickorna i hennes händer
skulle rädda hennes kväll. Så skulle hon vara trött i kroppen av allt arbete
och kanske, kanske att det skulle gå att sova några timmar då.
Det är bra med stora och arbetsamma
projekt. Det fyller hennes hjärna med tankar på slippapper,
färgborttagningsmedel och efterbehandling av träet. Hennes händer får arbeta
systematiskt och hon slipper tänka på allt det som hon ibland inte orkar tänka
på. Hennes hand rör sig lugnt och systematiskt fram och tillbaka med
slippappret ordentligt fastsatt runt den lilla slipklossen. Det blir som en
stilla meditation av monotona rörelser. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Inte för hårt men heller inte för löst. Hon vet exakt hur handfast hon ska vara
för att uppnå rätt effekt på träet. Hon kan det här. Hon tycker om det
enformiga arbetet. Det skapar lugn i sinnet, och om hon slipar länge brukar
tankarna på något märkligt vis hoppa rätt alldeles av sig själva. Efter flera
timmars slipning har mycket av hennes vånda och oro lagt sig. Hon borde slipa
mera möbler, tänker hon.
Sigrid arbetade, målade och lade
ner sin själ i den där jävla sängen. Sigrids tårar har fuktat träet i den jävla
sängen flera gånger också. Stilla lät hon gråten rinna ner i träet medan handen
fortsatte sitt enformiga arbete. Tårarna bildade små mörkare fläckar i träet
och slippappret liksom hakade upp sig om det blev många tårar på samma ställe.
Hon vill aldrig att någon ska
komma och hälsa på henne när hon mår på det sätt hon gör när hon slipar möbler
eller är vaken på nätterna. Hon vill vara själv med sin oslipade säng och sin
stilla gråt och sina röriga tankar. Jävla sängjävel. Jävla Olof. Jävla henne.
Hon borde gå upp på övervåningen
nu mitt i natten. In genom sovrumsdörren. Öppna det stora fönstret ut mot
baksidan. Baxa ut den jävla sängen genom deras stora sovrumsfönster. Och höra
hur den slår i med en dov duns på gräsmattan två våningar ner. Hon borde själv
gå efter. Eller mer springa jävligt argt nerför alla trapporna borde hon göra.
Ta dem i galna och jävligt arga varannanklivssteg neråt. Och så fort vidare ner
i källaren borde hon galoppera med en vansinnig fart i en otyglad ilska över
det som händer med henne. Över det som hon tillåter att en annan människa gör
med henne. I källaren skulle hon hämta den stora jävla yxjäveln och slå sönder
den jävla sängjäveln. Göra en stor förbannade majbrasa på baksidan av deras
tomt och ta mig fan om hon inte borde grilla korv över deras jävla sängjävel
också. Fast allt det gör hon inte.
Hon bara tänker allt argt som hon
borde göra när hon ligger där i soffan och inte kan sova och det är mitt i
natten och hon är ensam och det är ingen som vet var Olof är. Kanske vet han
inte ens själv var han är. Och inte kan hon nå honom för han har slutat svara
när hennes nummer kommer upp. Och inte ringer hon till någon annan heller. Ingen
vet hur det står till med henne. Det är hennes eget fel tänker hon, hon skulle
ju kunna berätta för någon. Men Olof vill inte att någon ska få veta hur illa
ställt det är med honom. Och hon gör som han säger. Han har ju så ont i själen,
och han ska ju snart sluta dricka ändå, och då är det bara onödigt att hon
håller på att snacka med en massa väninnor om hans lilla problem, så säger han.
Varje gång är såklart den sista gången som han dricker. Det lovar han henne
varje gång. Varje jävla förbannade gång lovar han. Och varje jävla förbannade
gång går hon på samma jävla förbannade skröna igen. Hon är så förbannat korkad
att hon skäms över sig själv.
Snart kommer den sista gången som
han någonsin ska tillåta sig att dricka någonting med alkohol igen. Och då
kommer han ju må så bra. Och då kommer ju hon också att må så bra. Då är väl
allt glömt. Och förlåtet och borta. Och de kan börja om. Som om allt ont de har
gjort varandra aldrig någonsin hade hänt. Hon vet att det inte fungerar så. Hon
vet att allt de gör mot varandra en dag kommer komma upp till ytan. En dag
kommer allt argt hon känner över det han gör mot henne att komma ur henne. Det
ligger bara just nu där nere och bubblar och skummar av farlighet. Men än sluter
hon upp bakom honom. Hon ljuger åt honom. Hon räddar honom ur situationer som
drickandet försätter dem bägge i. Hon vet att hon en dag kommer sluta ljuga,
för det här kan man inte orka med hur länge som helst. Men än kommer det vara
många år till som hon kommer vara hans bundsförvant. Hans medberoende. Hans
trogna lögnerska och hans pålitliga räddare.
Och sängjäveln står kvar.
Och
Sigrid ligger helt stilla i soffan, och på ett perverst sätt nästan njuter hon av
hur in i helvete ont tankar man tänker kan göra inuti en. Hon ligger helt
stilla i soffan och låter bara känslan av det onda skölja över henne. Kanske är
det nyttigt att våga stanna i det onda en stund. Hon stannar länge, länge i det
onda bara för att öva sig. Hon tränar sig på hur ont det egentligen gör. Hur
mycket man kan stå ut med innan man måste rusa upp och slå sönder något. Skrika
rakt ut. Banka och slå.
Fast sådant vansinnigt beteende har
hon slutat med för länge sedan. Nuförtiden är hon bara stillsamt kvar i det
onda och övar sig. Hon är nog en jävligt duktig elev.
Och ibland när hon verkligen
känner efter, då tycker hon att det känns som om det gör lite, lite mindre ont
än gången innan han gjorde henne illa. Men egentligen är det svårt att mäta den
här känslan av smärta exakt. Men hon tänker att hon minsann klarar av att
stanna kvar i sitt eget skinn nuförtiden. Och inte som förut, när hon nästan
höll på att krypa ur sin egen kropp av vånda, oro och ångest. Hon lär sig sakta
vad ordet tålamod, tolerans och acceptans egentligen betyder.
Hon håller minsann på att bli
lite mer mogen. Att kanske är det här som händer med hennes själ just nu, att
det är det som är att skaffa sig hårdare hud. Om det här pågår länge, om det
pågår i många år, då kommer hennes hud ju för fan vara tjockare än en krokodils.
Fy fan, tänker hon förvånat. Vill hon ha hud som en sådan best? Vad kommer en
sådan tjock och ful hud att göra med henne som människa?
Hon vet att när nattens timmar
tickar in, så som de gör nu - då kommer de mesta och bästa och konstigaste och
renaste tankarna till henne. Ibland skriver hon ner dem. Ibland tänker hon att
hon ska visa Olof alla sina bokstäver. Det gör hon aldrig. Hon river sönder
allt det sårade och arga. När han tillslut kommer hem eller när han tillslut
ringer henne, då går hon direkt in på deras gemensamma kontor och river sönder
alla de hatiska bokstäverna på de tårfyllda papperna som hon har skrivit i sin
förtvivlan mitt i natten. Då känns orden fåniga och för stora och hon skäms
lite att hon tänkt sådana pompösa och stora tankar.
Då blir allt plötsligt fel och
hon älskar honom och vill inte att han ska veta hur ont hon har haft under alla
nätterna och alla dagarna när han inte har hört av sig till henne. Hon vill
inte öppna upp sig och visa hur trasig hon blir av det han gör med henne. Hon
är bara några och tjugo, och ibland tänker hon att det kanske är såhär det är
att leva med en vuxen man. Man kanske måste stå ut bara. Fast jävlar vad hon
står ut, tänker hon argt. Ibland vill hon att det ska vara nog med allt jävla
stå ut som hon måste gå igenom.
Hela hennes kropp nästan ruskar
och vältrar sig i det onda. Det är märkligt att hon kan ligga helt stilla i soffan
fast hon känner allt det här samtidigt. Sigrid stirrar upp i taket. På insidan
är det ett jävla och galet Formel 1 rally som pågår. På utsidan är det bara
Sigrid som ligger där, och till och med är hon kanske ganska snygg för den som
bara skulle gå förbi och titta in genom fönstret. Den personen som tittade in skulle
se en ung vacker flicka som halvligger i en soffa i ett vackert
sekelskifteshus. En lång smal och blond tjej skulle ligga där i soffan. Med
håret lite rufsigt och med jeans och t-shirt på sig. Utan behå och med lite av
gårdagens smink som en mörkare sorgkant under ögonen. Den som tittade in genom
fönstret skulle kanske till och med vara lite avundsjuk på att hon som ligger
där är rätt så attraktiv. Men fy fan, tänker hon. Vilken jävla galen lögn att
hon skulle vara vacker. Hon är det fulaste, trasigaste och mest söndriga som
finns i hela den här jävla Jantelagstalibanstaden som hon bor i. Sådant ser
ingen. Jävla blindstyren. Sigrid fortsätter att stirra upp i taket med blinda
ögon.
Taket är målat i en vit nyans.
Helt nymålat. Stockholmsjävlaskitvitt. Skitfint. Skitfult. Fan vad hon är trött
på det här huset. Och på Olof. Och på sig själv. Och på den jävla sängjäveln.
Nu står den jävla sängen däruppe
i deras sovrum. Oanvänd av dem bägge. Ingen vill sova i den. Ingen vill älska i
den heller. Eller bara kramas och få tröst. Tankarna om trösten som hon så
gärna hade velat haft och så mycket behövt just nu får tårarna att komma. Hon
gråter lite stilla. Det rinner bak och in i öronen. Fy fan vad hon skulle vilja
ha en smekande hand på sitt huvud nu. Fingrar som trasslar in sig i hennes
långa blonda hår. En lugn, dov och kåt stämma in i sitt öra. Någon som viskade
tröstande ord till henne. Som låter sina händer komma innanför hennes tröja.
Och som sakta drog den över hennes huvud. Samma händer skulle vandra ner mellan
hennes bröst och vidare ner mot magens släta hud. Låta fingrarna stillsamt
knäppa upp hennes jeans och upptäcka att hon inte hade några trosor på sig. Han
med de sköna händerna skulle stöna lite svagt in i hennes halsgrop av
upptäckten att hon saknade trosor. Han skulle låta sina fingrar treva sig ännu
lite nedåt och låta dem sakta glida in i hennes våta och kåta underliv. Hon
skulle andas tungt mot hans kropp. Låta läpparna leta reda på hans mun och
tunga. Kyssa honom. Först lätt och mjukt. Sen bita honom lite i underläppen,
suga in hans läpp i sin mun och nafsa lite i den. Snart skulle hennes tunga bli
mer krävande. Det skulle dunka av lust inuti henne. Hon skulle otåligt slita av
honom hans kläder. Hon behöver tröst. En man. En kropp. Hårdhänt sex.
Sigrid halvligger i deras soffa
och tankarna vandrar runt på sin egen upptäcktsfärd. Hon tänker på den
övergivna sängen på övervåningen. Ser framför sig hur ensam och övergiven den
står där i sommarnattens halvmörker. Vet hur varmt det är om man inte har ett
fönster öppet. Hon vet att luften nästan dallrar i hettan. När solen har legat
på fönstren hela dagen då är det nästan olidligt hett i sovrummet. En sådan
natt sover de bägge nakna och med bara ett stort lakan över sig. Då brukar de
vara fnissiga och lite svettiga. De kastar ibland av sig lakanet och ligger
helt utan någonting på sig. Då kommer lusten att ta på varandra. På långsidan
av sängen finns en enorm spegel uppställd mot väggen. Utan att ha lampan på kan
man ändå se hur de som ligger i sängen rör sig. Det är sensuellt och vackert
att se deras kroppar när de älskar med varandra i halvmörkret. Sigrids ögon
möter Olofs i spegeln när det är som allra skönast och de ler i samförstånd mot
varandra. Det suger till i magen när hon tänker på det nu. På alla minnen de
delar.
Att gå och lägga sig i en dubbelsäng
alldeles för sig själv, det är något svidande ensamt och sorgligt över det. Att
inte nuddas med en annan kropp när man vänder sig om, att inte möta en annan
människas värme när man sträcker ut en hand i natten. Det är något djupt
tragiskt över en dubbelsäng som endast kamperas av en person. Då sover hon
hellre på soffan. I soffan får bara en kropp plats. Där blir inte
ensamhetskänslan lika påtaglig. Hon tycker inte om deras sovrum när inte han är
hemma. Ibland fyller hon hans plats med någon annan mans kropp. Bara för att
fylla ut platsen och tomrummet. Hon vet så väl att det är fel. Moraliskt är det
väldigt fel.
Men åren med Olof har skaffat
henne en egen och hemmasnickrad moral. Där det inför hennes egna lagar om rätt
och fel är okej att dra hem andra män som medicin till en sargad själ. För det
är just bara det som det är, tänker hon. De andra männen som ibland får följa
med henne hem till den stora sängen, de är hennes tröst, räddning och det enda
som gör att hon står ut med det Olof gör. Hon skyller sin otrohet på Olof. Och
det är inte rätt, det fattar hon. Men vad fan är rätt i den här jävla farsen
till äktenskap som de lever i när han dricker? Och vem ska bestämma om rätt och
fel? Och vem har rätt att tala om för henne vad hon ska göra med sin trasiga
insida. Hon gör väl för fan vad hon vill med sin egen kropp och sitt eget liv.
Och dessutom var det ta mig fan inte hon som började med det här jävla
tragikomiska gyckelspelet som de lever i. Hon älskar Olof. Djupt och innerligt.
Otroheten betyder ingenting.
Hon möter ibland sina gamla uppraggade
bottenskrap på krogen eller kanske i kön till Ica. Det bekommer henne inte i
ryggen. De är inte ögon eller själar hon möter då, det är bara en slags jävla
medicin som står där på två ben i kön. Hon tänker att hon borde ha dåligt
samvete åt bägge hållen. För det hon gör mot Olof och för hur hon behandlar de
tillfälliga männen. Det har hon aldrig. Sigrid har skaffat sig sina egna
moraliska pekpinnar.