Din Äckliga Tjockis:

När jag var liten fanns det någon i min

närhet som påpekade att jag var äckeltjock. 

Det missades aldrig ett tillfälle att 

klämma till den lilla feta mesproppen.

 

Jag var en FetStina. 

En ÄckelUnge. Jag borde ju inte 

ens få äta så äcklig som jag var.

Det lustiga med det – eller det är ju inte lustigt alls, det är tragiskt och hemskt. 

Men det jag skulle komma till var att alla orden sitter kvar! Jag är än idag, om 

inte besatt så i alla fall osunt intresserad av vad vågen visar. Alltid.

Jag tänker mycket på det här. Jag smeker på Astrid och säger till henne hur fin hon är. 

Hur söt liten mage hon har. Hur underbar hon är. Som för att försöka ändra på historien. 

Ni vet, hur barn som växer upp med alkoholister inte sällan själva väljer en alkoholist till partner. För att få till ett annat slut på sin egen historia. Det är lite vanlig psykologi.

Men ändå. Det här med hur tjock och äcklig jag var.

Alla tjockisorden sitter kvar. Jag vet ju med sunda förnuftet 

att jag inte är tjock. Och jag har aldrig varit speciellt tjock heller. 

Jag var bara en helt vanlig unge när jag var liten. 

Varken tjock eller smal. Jag såg ut som vilken unge som helst.

Det var bara under något år när jag var liten som jag hade lite för mycket 

av mig själv runt midjan. Sådär så att mamma fick sy om alla mina byxor och 

lägga till tyg i sidorna för att min mage skulle få plats. Och kanske var jag lite 

rundare än vad ungar brukade vara på 70-talet. Men när jag ser bilder på den 

lilla tjejen idag, när jag bläddrar i fotoalbum så ser hon helt vanlig ut. Knappen 

är uppknäppt i mina jeans på något gammalt foto. Och jag minns att det skar in 

i det mjuka i magen.

Så tänker jag på alla dem som blir mobbade i skolan. 

Från tidig ålder får de höra att det är något fel på dem. 

Någon löjlig ”defekt” som att man har tandställning, eller 

fult hår eller sneda tänder eller vilken löjlig skitsak som helst. 

Så tänker jag på att jag som inte blev mobbad eller så, men 

ändå sitter det en liten äcklig tjockis kvar långt därinne hos mig, 

som fortfarande efter alla dessa år inte helt har kommit över alla orden. 

Hur ska det då inte vara för dem som har det såhär varje dag. 

Kanske år efter år. Kanske går de sönder för alltid.

KonsekvensPedagogik:

Vilken respons på gårdagens inlägg!
Besöksräknaren slog alla rekord igår.  

Många har hört av sig till mig på olika sätt. 
I mejl, personliga meddelanden, telefonsamtal 
och på annat sätt. Det här berör uppenbarligen!

Jag var rädd för att ni skulle vara 

upprörda för att jag skrev om det förbjudna: 

Att man blir jävligt trött på sina ohängda ungar. 

Men vet ni vad?:

Alla, alla, alla säger samma sak.

Våra ungar har tagit över våra liv. 

Och nu är det NOG!

De flesta knyter handen i byxfickan och tror att det bara är dem själva 

som har det såhär. Att jag är modig. Att jag satte ord på deras egna tankar. 

Jag fick en del alldeles extra bra tips som jag delar med mig av här. 

Jag vill att ni ska läsa en mejlkonversation jag 

hade sent igår kväll med en mycket god vän till mig.

Jag har tagit mig friheten att ändra lite i texten så att du

som skrev inte ska bli igenkänd. Men det här är konkreta 

råd från en mycket klok kvinna. Jag kan lova er att hemma 

hos oss är det nya regler. Jävligt nya regler. Jag ska skaffa 

mig hård hud och extra bra öronproppar. För det kommer bli 

protester. Men gissa om jag är redo för en rejäl fight.
Det här är konversationen. Min förhoppning är att fler tar dessa ord till sig.

Brevskrivaren: 
Hej! 
Jag tycker du ska ta tillbaka kontrollen som vuxen. De är barn och du är vuxen. De behöver lära sig att det är ni vuxna som ordnar tak över huvudet åt dem och ger dem alla fördelar de faktiskt har. En vuxen får jobba rätt hårt för att få sin lön varje månad! Jag skulle omgående dra in barnbidrag, bankkort, fickpengar mm. Resor till Malmö är ingen mänsklig rättighet även om föräldrarna har flyttat!            
När de sen förstått budskapet, låt dem då böla och gapa och skrika. Men ekonomiskt bidrag och att köpa kläder och smink mm, det är det slut på tills du ser ett ändrat beteende. Den dagen de visar respekt och hänsyn mot dig och resten av familjen, kan reglerna se annorlunda ut.  
Jag lovar dig att ekonomin gör underverk att dra in. Börjar de då med hot om att dra, så säg bara:

- Varsågod,  jag ringer polisen så kör de hem dig igen, eller de kör dig till ett fosterhem om du tror det är roligare! Ta kommandot Carola! Du gör dem ingen tjänst genom att du bölar och blir svag! Ta i med hårdhandskarna genom ekonomin till att börja med!

Carola:

Jag är så slut så jag gråter lite när jag läser dina ord. Allt är så självklart när jag ser vad du tycker. Jag skulle önska att jag fick en sådan här verbal spark i baken oftare. Tack! Tomas och jag har läst det bägge två.

Vi har till och med kollat in olika internatskolor som alternativ. Lundsberg med deras metoder skulle vara bra. Har även kollat Grenna Riksinternat. Vi är sugna. Men du, verkligen TACK för dina ord! Jag tar gärna en sådan här verbal spark i baken med jämna mellanrum! När man är så slutkörd är det svårt att se allt klart.

TACK TACK TACK.

Brevskrivaren:

Ja jag hoppas du inte tar illa upp, för det är bara av välvilja och för att du ska må bra! Ens älskade ungar måste lära sig "veta hut" ibland! Och tro mig, det som svider mest är pengar. Så dra i handbromsen, du bestämmer reglerna så länge de förväntar sig att bo kvar hemma.

Carola:

Skulle ALDRIG ta illa upp. Du säger sanningen. Det du skrev är så självklart. Vi har bara varit blinda. Men nu!

Brevskrivaren:

Ja jag tror det är bra för alla parter (alla klarar inte ärlighet, men det är en stor mognad att klara det).

Konsekvenspedagogik funkar på de flesta. Det är tydligt, det gäller bara att ni inte ger er när ni bestämt något, då kommer ni snart att vara chef över era liv igen.

Jag Säger Upp Mig:

- Hur mycket ska man orka?

- Hur mycket är det meningen att man ska stå ut med?

- Är det bara jag som känner att tonårsbarn tar för stor plats i en familj?

När jag och Tomas träffades för många år sedan var jag en ung och väldigt naiv 23-åring. 

Vi var galet förälskade i varandra. Vi är fortfarande galet förälskade i varandra. Vi lyckades efter många sorger och bedrövelser få tre underbara flickor. Och ja, vi var lyckliga över våra fina barn. 

Men nu. 

Jag är så trött. 

Jag är så sliten. 

Jag är så urbota less på 

tonåringar som inte beter sig snällt.

Är det bara jag som blir så ledsen att jag gråter över deras beteende.

Är det bara jag som tänker desperata tankar.

Är det bara jag som känner att jag vill ut från det här. Att jag inte vill och orkar mer. Är det bara jag verkligen. Eller är det bara jag som vågar säga det som ni andra ibland tänker.

Jag är ganska sliten mentalt. Och ja, säkert har det att göra med att Tomas och jag har varit ensamma om att ta hand om våra barn i 15 år. Och då menar jag verkligen ensamma. Aldrig har vi fått spontan barnvakt. Aldrig någon som kommer och avlastar oss. Det har hänt (jag har dock slutat beklaga mig eftersom det inte får önskad effekt) det har hänt, att jag sagt något till någon som jag trodde stod mig nära. Att jag har sagt att jag är så sliten. Svaret?:

 – Men ni som har det så bra, och som har så gott ställt och allt!

Det handlar för Guds skull inte om pengar!!

Det handlar om allt annat än just pengar!!

Jag har slutat säga något. 

Något dog inuti mig av svaret jag fick.

Jag menar inte att klaga. Och jag älskar våra barn. Tro inget annat.

Det är ju vårt val, det är ju våra barn. Men att det kunde bli så här jobbigt.

Att mötas av sura blickar. Av snäsiga svar. Av ständiga påhopp om alla fel vi gör. Att väldigt, väldigt sällan få någon som helst uppskattning. Att bråka, skrika, gråta, argumentera och tjafsa om allt från busstider, till när man ska vara hemma, till skola, kompisar, hur man beter sig mot andra i en familj, hur man behandlar en 6-åring, hur man tar hänsyn och visar uppskattning.

Att inte få uppskattning när man kör 15 mil för att hämta tonåringar. När man hämtar från skolan för att det regnar. När man låter barnen ha det avgörande svaret om vart vi ska flytta. Och sen får man det slängt i ansiktet att det inte är deras fel att de kommer hem på tok försent eftersom alla kompisar bor i Malmö. Att Ystad suger. Att allt är fel, när det var de själva som fick vara med och besluta. Jag vill inte, och jag orkar inte vara nån slags mental spypåse längre. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Och det har inte räckt till. Ingen kan göra mer än sitt bästa ändå.

Kanske är det vårt eget fel. Kanske har vi missat något i deras uppfostran. Vi missade kanske det här med hänsyn, vänlighet, omtänksamhet och snällhet. Snällhet är underskattat.

Hur man är snäll. Att vara snäll verkar inte vara så himla vanligt längre.

Jag vill inte mer.

Jag orkar inte mer.

Jag tänker ibland – och det har jag sagt till Tomas,

-         Du, vi skiljer oss. Så skaffar vi en lägenhet som vi kan växelbo i.

Så får vi bägge lite semester från bitchblickar, från elaka kommentarer, från ständiga bråk, från allt. Så kan vi träffas på sidan om du och jag. Som allt var när vi träffades. När vi var galna i varandra.

Jag har tänkt på det här.

Jag tänker att jag ska säga upp mig. Jag ska säga upp mig

som projektledare för det här omöjliga uppdraget.

Tjänsten som projektledare, piga, städerska, kassako, 

chaufför, kokerska och mental spottkopp är härmed ledig.

Vill du söka tjänsten?

Glömde jag säga att det är obetalt arbete.

Glömde jag säga att det är ideell verksamhet?

Glömde jag säga att du kommer få slita arslet av dig?

Vad Skulle Du Säga?:

Udda. Ängslig. Tyst. Inbunden.

Om du hade möjlighet 
att träffa dig själv som barn.
Vad skulle du säga till dig själv?

Om jag fick träffa en 9-årig Carola 
skulle jag sätta mig på huk framför henne. 

Jag skulle stryka 
henne ömt över kinden. 

Så skulle jag säga till henne:
- Det blir bättre.

No Blondes:

Jag har inga gråa hårstrån.

Jag har inga gråa hårstrån.

Här är min gulliga men 
tyvärr ack så färgblinde frisör!

Jag har inga gråa hårstrån.
Jag har inga gråa hårstrån.
Jag har inga gråa hårstrån.

Jag säger det som en affirmation.
(En affirmation är en fras som upprepas i tal och skrift 
i syfte att förbättra sin livssituation, för er som inte vet).

Jaja. I alla fall:
Jag var då hos min egen härliga frisör Rebecca på 
Budoir i Malmö igår. Hon är en liten ljuvlig pärla här i tillvaron.

Jag var där och tog bort en del av mitt ljusa hår. Ja, jag vet att jag är blond. 
Men jag vill inte vara fullt så blond som jag då tydligen är.
Hon brukar säga att jag är en av väldigt få blondiner som 
faktiskt är en riktig blondin.

Men jag vill då alltså inte vara fullt så blond som jag är. 
Så då går jag till Rebecca och så tonar hon ner det blonda. 
Och det var det jag gjorde igår.

Men jag tror kanske att jag måste sluta gå hos henne. 
Hon säger att jag har fått ett par gråa strån mitt i allt det blonda?!

Va!?
Man kan ju bara inte fortsätta gå hos en 
frisör som är uppenbart FÄRGBLIND!

Before And After:

Nu är grovarbetet färdigt i vår trädgård.
Nu är det bara att vänta till våren.
Nu vill vi ha vår. Alltså NUU vill vi ha vår!

Jag vill se hur allt som är planterat och löjligt litet nu, blir sen.
Jag vill se hur allt exploderar av en massa fina gröna växter.
Jag vill se när den skitfula poolen blir gömd bakom 
en rund vägg av härlig, täckande murgröna.

Jag har sagt till om enbart grönt i trädgården. Gärna vintergrönt.
Jag har sagt till om att OM det ska vara blommor ska de vara vita.
Jag har sagt till om att någon annan färg gillar jag INTE.

Storleken på gräsmattan?
Den är precis lagom!

Har du en stor gräsmatta?
Det har jag också haft. 

Men handen på hjärtat:
Hur ofta är man på hela? 
Ja, förutom när man klipper den jäkeln då.
Våga Vägra Stor Gräsmatta, säger jag!

Hur som helst. Du får ha hur stor gräsmatta du vill för mig, 
och du kan slita med den helvetesplätten en gång 
i veckan också, om du tycker det är kul. Jag gillar andra saker.

Det ska bli så kul att se hur det blir till våren nu!!!

Så här såg det ut förra veckan...

...och nu är det...

...snart klart...

...det var många plantor... (och nej, det var inte jag som gjorde det jobbet)

...som levererades för att komma ner i jorden...

...och när våren kommer...då kommer ALLT explodera.

Ser fram emot att plantera nytt i fina krukor...

...ställa ut lyktor, utemöbler och annat fint! Och äkta gammal gatsten är ljuvligt.

Köket Hemma Hos Oss:

Bulleri Bulleri Bock!
Hur många horn står opp?
- Inredning ni sa.
- Inredning det va.
Bulleri bulleri bock.

Har ni aldrig lekt den leken?
Med horn som står opp?
Det borde ni.

Man kan leka leken med små barn.
Dom tycker det är jätteroligt.
Man kan leka bockleken med stora farbröder också.
Dom tycker också det är jätteroligt.
 
Här kommer lite av det ni ville ha
i bloggen! Lite inredningsbilder från vårt kök.
Ha det fint idag!

Alla våra egenodlade valnötter står och väntar på julen.
Visst är de fina som prydnad också! Man borde kanske baka något. Eller inte.

Att använda hela köksväggen som konstgalleri
blir enkelt, roligt och är snabbt utbytbart. När den lille
konstnären kommer hem med nya fina verk.
Vi har satt upp allt från biljetter på museer,
fina kvitton och ja, allt som man gillar kan lätt tejpas upp.
Ta en SNYGG tejp! Så blir den fina väggen ännu finare!

Vi har kaklat alla väggar i köket.
Det är både praktiskt och ger lite
storkökskänsla i stilen.
Jag gillar mycket just den känslan av industrikök! 

Tänk på alla små fina ljuskällor som skapar just den där myskänslan
som man vill ha, nu när det börjar bli mörka kvällar.

Vanliga enkla blockljus som står i glaskrukor är både säkert och snyggt.
De fina keramikskålarna med silverkant kommer från SidSid i Ystad.