Lurendrejeri & Korkade Män:

Jag tänker lite på det här

med falsk marknadsföring.

Det är ju det vi flickor, tjejer, kvinnor och tanter håller på med.

Ni vet, när vi flickor, tjejer, kvinnor och tanter ger oss ut på krogen eller

var vi nu raggar någonstans nuförtiden.

Att ljuga och lura dessa korkade pojkar, killar, män och gubbar

bara sådär rakt av och utan att skämmas det minsta heller.

Pojkar, killar, män och gubbar däremot är helt igenom ärliga.

Pojkar, killar, män och gubbar visar stolt upp både sin flint, 

sin mer eller mindre begynnande ölmage, sin taskigt skötta 

tandstatus och sina oborstade skor med gräsligt vita tubsockor i.

Det verkar inte bekomma dem det minsta.

Undrar om hanarna tänker: What you see is what you get liksom.

Det är ju ändå mer ärligt. Det får man ju ändå ge dem.

Men hur gör vi kvinnor?

Jo, vi kör minsann med falsk marknadsföring vi.

Vi trycker in arslet i slankande strumpbyxor.

Såna små jädrans miniminibrallor som man blir

helt svettig av innan man lyckats krångla in sig i dem.

De där små spektaklen som dyrt och heligt lovar en 

magisk hålla-in-magen-effekt.

Kanske använder vi pushuptrosor också.

Jo, det finns såna. Med extra inlägg för de med obefintliga skinkor.

Många plussar minsann också på en extra storlek eller 

kanske två, på tuttarna. Allt med hjälp av en rejäl pushup-behå 

för tuttar i olika stadier av häng och varierande storlekar.

Till det kommer utslätande primer till ansiktet som gör oss 

några år yngre för en kväll. En fet foundation som täcker de 

flesta rynkor och den allmänt dåliga hyn med solfläckar och nariga rynkor.

Vi smäller dit dödsföraktande långa lösögonfransar.

Vi limmar på centimeterlånga lösnaglar på fingrarna.

Vi trasslar in oss i massor med löshår. 

Eller kanske har vi extensions i håret.

Men det är ju lite same same ändå.

Vi spökar ut oss i astajta jeans, eller kanske en ståogåklänning. 

Jo, just en sån klänning som man måste stå och gå i hela kvällen. 

För om man sätter sig ner i den där jäkla klänningsjäkeln så syns 

för det första magen, och om man har riktig otur så har man som 

kon flera magar staplade på varandra också. Dessa äckelmagar 

måste ju till varje pris döljas. Såklart. 

Eller så har man sån tur att man bara har en mage. 

Men man kan ändå inte sitta i klänningsjäkeln för den 

är alldeles för fucking tajt för något annat än att just stå och gå i.

Jag skulle bli skitsur om jag träffade en man på låt säga krogen. 

Så ska vi då lära känna varandra lite bättre. Ja, ni fattar vad jag menar. 

Pilla, klämma, trycka och känna lite här och där. Och så har han då kört 

med falsk varudeklaration. Typ att bullen i brallan håller med än den lovar. 

Jaja, kanske är det bara jag som tänker på sånt här.

Men håll med om att det borde finnas fog för en stämning för just 

falsk marknadsföring. Undrar när vi får höra talas om första åtalet 

från någon lurad stackars hanhund.

Jag menar nån himla paragraf kan de väl använda sig av för att hävda 

falsk varudeklaration eller nån himla slags ” lova mer än den håller garanti”.

Vi honor kanske borde akta oss.

Akta oss som ögat.

Shabby Trash:

Trendiga kontoret.

Dra in magen, fetknopp.

Ljudet är....högt. Ihållande. Outhärdligt.

Lägger ut lite bilder på vårt nya vackra hem (hrm).

Och ja, vi bor i denna röra.

Fem personer bor i vad som snällt kan sägas vara ett fucking kaos.

Här ska lagas mat, läsas läxor, tittas på Bolibompa och bedrivas kontor.

Jag förstår om ni är avundsjuka på att jag sitter på

mitt supertrendiga shabby trash-kontor och jobbar.

Jamen ni ser väl hur duktig jag är på det här med inredning.

Helt innovativt och galet nytänkande i min inredningsstil.

Jag menar vem skulle komma på att sitta i en barnsoffa

och ha Bauhauskartonger som skrivbord. Nej just det.

Så himla modern och nytänkande är jag.

Vårt ubersnygga köksbord har vi lånat av familjen Rydje.

Samt fem tallrikar och en kaffebryggare. Funderar allvarligt

på att fråga om vi inte kan få köpa loss det coola bordet sen.

Vår säng som är en 210x210 står shabby trashaktigt på tvären

med madrasserna i plastpåsar. Det skapar verkligen en helt unik

känsla i hemmet. Speciellt när man ska försöka trassla sig förbi dem.

Meningar som ”Dra i magen” ringer i öronen

varje gång man försöker klämma sig förbi.

Och nej, jag blir inte sur om du tar efter min asmoderna trashstil.

Jag förstår verkligen om just du vill bo såhär citycoolt.

Till det här snygga och nya hemmet har jag addat en tuch av hantverkare.

Ett aldrig sinande ljud av dånande högljudda golvslipmaskiner.

En doft av bränt trä från golven och ja lite atmosfär sådär i största allmänhet bara.

Mina strumplästfötter måste minst hundra gånger om dagen skrapa

av sig mot mina smalben. Allt för att få bort den värsta sågspånen

som annars hamnar både här och där. Mest där faktiskt.

Den där fucking sågspånen som ligger mest och helst i sängen

när man ska gå och lägga sig. Som lite gratis kroppspeeling.

Löjligt litet kyffe:

Ni som har hängt med en stund här vet ju 

vad som händer med köp- och säljerier 

och hus och flytt och sånt för oss. 

Då vet ni ju också hur vårt förra hus såg ut.

Vårt förra hus som ju var så litet och så futtigt så det var ju bara inte klokt. 

Hujedamej vad trångbodda vi har varit. 

Huset som vi sålde i förra veckan är ju 

på bara dryga 500 kvm. Plus tre lägenheter. 

Vilket blir en sammanlagd yta om 700 kvm. 

Ja, men det förstår ni väl alla att ett sånt litet 

ynkligt och löjligt kyffe endast duger till en enda sak.

Tycker nya ägarna.

De nya ägarna har köpt det som… som…

… ja, sätt dig ner nu så ska du få höra.

Och håll gärna i dig i stolen när jag berättar:

De har köpt det som sommarstuga.

Dessutom betalade det sitt

lilla futtiga sommartorp kontant.

Jamen hur är det möjligt.

Folk har så jädrans mycket pengar

så man tror nästan inte att det är sant.

Men.

Är deras ögon lyckligare än mina?

Är deras blickar fyllda av mer glädje än mina?

Nej, det är jag helt övertygad om att de inte är.

Jag tycker mig kunna se.

Att de är lurade.

Om de tror på fullt allvar.

Att lycka kan köpas för pengar.

Jag tänker lite på att det finns en del

människor som är så himla fattiga.

Allt de har är pengar.

Ursinnigt skrivande:

Med ett ursinne som skulle skrämma  

slag på de flesta har jag skrivit.

Och skrivit.

Och skrivit.

Jag har hamrat med stenhårda arga fingrar 

i ett rasande tempo över tangentbordet. 

Mina fingrar har levt sitt eget liv. De har i galen 

racerfart dansat över de tangenter mitt huvud 

har valt åt mina fingrar.

Nu ska det ut. 

En gång för alla. 

Alla de där bokstäverna som bildar alla de 

där orden som bildar alla de där meningarna.

Meningar som blir till hela kapitel

som så småningom blir till en bok. 

En bok som just nu skrivs i ett ursinnigt tempo.

För att det inte finns något annat sätt att skriva på. 

Det är liksom på liv och död.

Som jag skriver.

Den Vassa Tungan:

Jag har ibland fått höra – och jag gissar 

och hoppas att det är i all vänskaplighet 

som jag får höra att jag har: 

”En vass tunga och ett gott hjärta”.

Det är säkert menat som en komplimang. 

Hoppas jag. 

Och jag förstår så väl vad folk som säger så menar. 

Jag HAR ju en vass tunga (ibland), 

och jag HAR ju ett gott hjärta (oftast). 

Vill jag tro i alla fall. 

Och tänk om det vore tvärt om. 

En god tunga och ett vasst hjärta känns ju sådär ändå. 

Jag försöker och försöker i alla fall att slipa av 

min vassa tunga så gott det nu går. Men jag vet 

ju också att jag har en tendens att säga en del 

saker som precis som Maria Montazami har en 

benägenhet att komma ut som små hoppande 

grodor ur munnen.

Fast faktiskt så tycker jag att det här med den vassa tungan 

och de hoppande grodorna har blivit lite bättre med åren. 

Men det jag egentligen ville säga till alla er som träffar mig är:

- Ja, jag vet att jag dundrar fram i tillvaron som en mindre stenkross.

- Ja, jag vet att jag är lite för lång och lite för yvig också.

- Ja, jag vet också att det liksom är lite för mycket av hela mig.

- Ja, jag vet dessutom att jag pekar med hela handen och att hela 

  jag liksom tar för mycket plats helt enkelt.

Men för Guds skull. 

Bli inte rädda för mig. 

För jag lovar just dig som läser det här, 

att jag har det där stora och goda hjärtat.

Också.

Äcklig lyx:

Nu sitter vi här i vårt nya hem. 

På madrasser på golvet. Känslan är obeskrivbar. 

Jag känner mig på lycklig! 

Jag känner mig fri! 

Vi äger nästan ingenting. Inte ens en osthyvel. Vi skär ost med kniv. 

Vi dricker i glas som jag panikköpte på Rusta igår kväll.

Frihetskänslan och lyckan bara bubblar i kroppen!

Vi har bott så jäkla lyxigt så det är inte klokt.

Vi har haft över 500 kvm boyta att bre ut oss på. Vi har haft feta intäkter varje månad

från hyresgästerna. Pengar som har haft en tendens att slira förbi min plånbok på

sin väg till något konto.

Vi har haft allt från ismaskin, nedsänkta badkar, jazzuci, glasfiberpool, bastu, tvättnedkast, dubbelgarage, automatiska dörröppnare, golvvärme, granitsten, fyra lyxbadrum, vräkkök, inomhusgrill, öppen spis och svindyr inbyggd belysning överallt.

Vi har haft ett lyxigt orangeri, automatiska fönsteröppnare, hängsängar, en stor walkincloset, städerska, franska balkonger, uteplatser med små fontäner och ja allt lull-lull man kan komma på att man behöver. Eller inte behöver.

Gissa vad jag saknar?

Inte ett skit av allt det där.

Det stod mig upp halsen all denna äckliga lyx. Det är som att äta den dyraste chokladen från den finaste chokladbönan till både frukost, lunch och middag. Det kväljer en tillslut. Jag ville nästan kräkas.

Jag skriver inte det här för att på något sätt skryta.

Nej, mer för att jag inte föddes med silversked i munnen själv. Och för att jag vet hur det är att ha det knackigt ekonomiskt. 

Jag skriver det här för att du som just nu inte har det så fett ska förstå att det inte är så himla mycket att sukta efter. Pengar är bara pengar. Det gör ingen lycklig. Den som tror det har bara gått på myten om att 1:or och 0:or är meningen med livet. Det enda pengar kan köpa är två saker enligt mig: Tid och Frihet.

Vet ni vad jag tycker är riktigt lyxigt däremot?

-         När Tomas kommer hem tidigt och alla fem i familjen är tillsammans.

-         När det finns tid över för en enkel promenad eller bara en stillsam fika i solen.

-         Att jag får lov att ha en mamma som är frisk och glad och i livet gör mig också glad.

-         Att jag har fått en pappa som är så mycket mer riktig än den riktiga jag hade innan.

-         Att få lov att sova sked med en mjuk och gosig 5-årskropp är helt galet lyxigt.

-         Att få gå på en riktigt härlig lantauktion där gubbarna går omkring och hummar med händerna på ryggen och med snuset hängande i mungiporna, sånt gillar jag också.

Eller när man träffar vänner. Sådana där riktiga vänner som vågar vara riktiga människor. Sådana riktiga människor finns det färre av än man tror. När man får den ynnesten att sitta länge och prata om allt och inget med dem, och ingen ska någonstans och ingens mobil surrar och ringer. Det är ju allt DET som är meningen med livet.

Jag, eller vi, har varit korkade ekorrar i det här hjulet alldeles för länge. Nu ska vi njuta av det som verkligen betyder något. Det kan egentligen stavas med ett enda ord: Tillsammanstid.

Tillfälligt frånkopplad

Hej där! Jag hoppas måånga av mina bloggläsare läser just det här. Jag kommer inte kunna blogga på nån dag. Ja jag veet! Skittrist. Men ja, vi är mitt uppe i värsta kaoset med flytten nu. Själv slaggar jag på soffan med en filt! Tomas trängs med en dotter. Vi är inte bara granne med kaos dessa dagar. Vi har flyttat ihop. OCH gift oss! Ska skilja mig från Herr Kaos så fort det går.