Kaos i huvudet:

Vi är granne med Kaos just nu.

Alla dessa livsavgörande beslut.

Ska vi? Vill vi? Vågar vi?

Ok. Näven i bordet och beslutet är taget.

Då infinner sig nästa frågelåda på bordet.

Var? När? Hur? Livskvalitet?

Och så några: Meningen-med-livet-frågor på det?

Oh, Herre min skapare – (nu tror ju inte jag på den gamla skäggiga

Tomten), men det passar jäkligt bra att skriva det –

gör vi verkligen rätt nu undrar just det här huvudet i kaos.

Tänk Tänk. Tänk.

Fördelar mot Nackdelar.

Plus mot Minus.

Bra mot Dåligt.

Tänk. Tänk. Tänk.

Lite same same som att balansera på slak lina just nu. 

Det gäller att veta vad man gör.

Helgstatus:

Vi går mot finalen på en härligt skön helg. 

Just såhär borde alla helger vara! Juh.

Den här helgen började i alla fall i fredagskväll med fina 

vänner och Smarriga Smörrebröd och med ett lätt alkoholintag att skölja ned med.

Vilken ynnest det är att få ha kära, fina och roliga vänner på middag. 

Vänner som på kort tid har fått en stor plats i hela familjens fem hjärtan.

  

Vidare fortsätter helgen med en shoppingtur över bron till Köpenhamn.

Börjar såklart med dejlig dansk morgenmad. Ett självklart måste bara.

 Hoppar in bilen med mätta magar,

för en snabb 5-minutare bort till Langelinie.

Såklart behöver Lilla Juvelen 

ny fin kappa och ett par matchande stövlar till den fina kappan. 

Jaja, åsså mammas snyggingar till pjuck också. Man måste väl få unna sig liiite!

 Eftermiddagsfika inne på Pistolstrade på Ströget med ljuvliga bakverk. 

Jag menar man vill ju inte helt tunna ur. Det är så fult när skinnet hänger löst. 

Jag gör faktiskt mitt allra bästa för att hålla det snyggt och utspänt.

Jag Är Skitsnygg:

Nu ska jag skriva något som 

man ju absolut inte får skriva.

Så håll i er för nu åker vi:

Jag. Är. Snygg.

Gud, vad provocerande.

Men. Jorå så är det. Jag är skitsnygg helt enkelt.

Det är ju skitprovocerande.

Man får ju bara inte skriva sånt.

Men jag menar det. I dåtid.

Ni hänger inte med?

Nej, men då förklarar jag väl dårå:

Alltså jag var skitsnygg. Då i mitt förra liv. När jag var ung. 

Då var jag skitsnygg. Men det fattade jag ju inte då. 

Då hade jag bara en massa nojor.

Att jag var så gräsligt mycket längre än alla andra.

Att jag var så fult mager om bena.

Att jag hade pytteplatta vändstekta små tuttägg.

Att jag hade tunt stripigt hår som aldrig ville växa sig långt nog.

Att jag…ja, ni fattar.

Alla nojor man hade över sitt utseende.

Då på den tiden när man var så snygg så att killar

krockade med lyktstolpar (jo, det är sant!), för att de

kollade på mig när jag svassade fram på trottoaren.

Men ändå fattade jag inte att jag var söt.

Det är ju samma sorgliga visa idag.

Dessa fina, söta, vackra unga flickor som passerar hemma hos oss.

De nojar ständigt över sitt utseende. De sliter ut speglarna i sin jakt

på att förbättra det som redan är perfekt.

Jag har lust att bara skrika åt dem:

Ni duger. Ni är underbara. Njut av det ni har.

Kontorets galning:

Jag delar kontor med en komplett galning.

Faktiskt händer det att vi delar frukostbord också.

Ja, till och med säng ibland.

Jag är i alla fall i stort behov av Lugn & Ro

när jag ska trycka på mina tangenter.

Just tillståndet Lugn & Ro händer sällan här.

Ofta sker istället följande:

Kontorsdörren rycks upp och in kommer galningen.

Han klampar runt, runt – med högljudda skor på sig

(jo, det finns såna skor), pratandes i mobil samtidigt.

Eller pratar, han skriker ut sitt budskap i örat på någon

stackare som ju måste vara lomhörd för länge sedan.

Sen sätter han sig med halva arslet på stolen och klottrar

ner några kråkor på en knölig post-it lapp med en penna

som bläcket är nästan slut på och så måste han upp igen

och rota rätt på en ny halvdassig skrivtingest.

Allt detta medan han har örsnäckan i ena örat och inte sällan

den andra mobilen – jo, han har två såna där helvetesmaskiner

igång dygnet runt, i andra handen.

Galningens skrivbord ser ut som någon lämning från kriget i Syrien,

för att inte tala om hans anslagstavla

eller att försöka tyda hieroglyferna i hans filofax.

Jag måste ofta hyperventilera för att stå ut.

Själv verkar han helt oberörd.

Antika dofter:

Jag fullkomligt älskar gamla möbler och antika prylar.

Det är något med patinan och känslan och ja, allt som finns i gamla grejer helt enkelt.

Det är en härlig känsla att tyst få lov att tassa runt i antikbutiker 

och smeka med handen på väl använda ting.

Eller att få strosa runt på en rekorderlig bondauktion långt ut på landet. 

Att gå runt där bland snusspottande gubbar och få lov 

att insupa känslan och alla dofterna, det gillar jag mycket. 

Ja, alltså doften från både gubbarna och möblerna då.

Jag skulle gärna jobba med något som inbegriper antikviteter och gamla prylar.

Bilderna nedan är från ett reportagejobb som jag gjort tillsammans med fotograf Bodil Davidson. Hon fotar som en Gud denne duktige Bodil. Verkligen skön fingertoppskänsla.

Vi har varit på Söderslätt i Skåne hos Mrs. Perlman. En helt fantastisk antikbutik med den där rätta känslan som man ju alltid letar efter. Väldigt mycket värt att kika in till Mrs. Perlman.

Oäkta plastungar:

Den här texten hör inte hemma någonstans och absolut inte här. 

Så jag fortsätter.

Någon sa till mig för ett tag sedan: 

- Du vet, blod är tjockare än vatten.

Jag sa ingenting. 

Bara log lite och började prata om något annat. 

Men jag tänkte desto mer.

Alltså vadå - Blod är tjockare än vatten. Vad är det för kvalificerat struntprat. 

Det betyder ju i praktiken att bara ens eget kött och blod är värt att älska. 

Så alltså kan man inte älska barn som inte har ens egna gener. 

Om jag hade varit adoptivförälder så hade jag blivit väldigt ledsen. 

Som om de skulle älska sina barn minde än vi som har ”riktiga” barn. 

Eller kanske räknas provrörsbarn till falska ungar också? 

Och alla plastfamiljer, vad händer med dem.

Kan man inte älska plastföräldrar, bonusungar, fosterbarn eller nåt annat som inte är ”äkta”. 

Då kan man ju inte älska den man är gift med. Vi delar inga blodsband alls.

Det skulle också betyda att man per automatik m-å-s-t-e älska de där blodsbanden. 

I så fall är jag felprogramerad.

Jag har dna-äkta blodsband som jag gärna hade bytt ut mot både bubbelplast och Gladpack. Ja, det hade till och med funkat med en pet-flaska.

Känslor handlar om allt annat än några löjliga dna. 

Tycker jag.

Auktionssajter:

Jag gillar mycket upplägget hos Lauriz.com. 

De hämtar godset, värderar godset, skriver kvitto på godset, 

fotar godset och lägger ut allt på sin auktionssajt. 

Wonderful upplägg på det, tycker jag.

Det jag tycker är lite märkligt däremot är ju hur något som är värderat till 6000 kr för att det är värt just den summan blir så mycket dyrare. Grejerna ligger ute och priset bara stiger och stiger. Alltså det är ju inte så att jag klagar för det rasslar ju till i plånkan.

Men folk som bjuder – har de ingen koll?

Jag la ut 6 st sjuanstolar som snart är uppe i över nypris. Jag fattar ingenting.

Vad är det folk vill ha?

En sliten patina, eller kanske att min rumpa exklusiva skavt sönder just deras nyinköpa prylar. Varför inte bara köpa sprillans nytt på en gång istället. Eller missar jag något här som andra har fattat kanske.

Den här klädställningen köpte jag på Blocket för 300 spänn för några år sedan. Just den här gamla avskavda och rostiga rackaren sålde jag förra veckan på Lauritz.com och fick 5000 kr.

Va!? Fatta att folk är galna.

Kanske skulle man börja weela och deala med prylar istället. Jag älskar ju att drälla runt i dammiga antikbutiker och strosa runt på rediga bonnauktioner.

4700 kr för lite gammalt skit. Minus lite avdrag för provision. Jag menar vilken vinst på lite gammalt skrot. Folk är verkligen inte kloka. Eller om det nu är jag som inte är klok och inte har fattat hypen.