Men rensa din mejlbox då:

På andra sidan om vårt gemensamma skrivbord

sitter en frustrerad man och svär och lever rövare.

- Varför i hela helvete kan jag 

  inte läsa mejl som folk skickar för?!

Han gapar och går på så de stackars arbetspärmarna 

hoppar i bokhyllan och post-it-lapparna flyger runt som 

skrämda och virriga pappersflygplan i luften.

- Folk skickar mejl, men jag kan  inte 

  ta emot! Vad är det för himla feel!?

Mannen är lätt galen av frustration. 

Tills han själv kommer på det.

Han har sjuhundrafemtioen, 

jo det är sant (751 st), obesvarade och

oöppnade mejl i sin inbox.

Ja, Herregud vad ska man säga.

Flytteriet. Kapitel III:

Fotograf: Yvonne Rambring/Exhibibild

Valet stod mellan Stockholm, Ystad eller New York.

Sicken skön och omaka blandning ändå. 

En blandning som skulle komma till ett avgörande. 

När vi skulle bestämma. Vart vi skulle bo. 

För stunden. För nu.

Nr 1:

Stockholm. Vi var så nära, så nära. Vi var till och med inblandade i ett flertal hetsiga budgivningar på vräkiga våningar på både Kungsholmen och i Vasastan. Vi var ständigt uppkopplade mot vassa och ettriga stockholmsmäklare. Nästan telefonterror. Sen ångrade sig en av flickorna och ville absolut inte till Stockholm. Helt plötsligt. Vi är ju fem (ok 4 ½ då), som ska vara med och bestämma. Så Stockholm får vänta för denna gång.

Nr 2:

Nästa val blev av olika anledningar New York. Så nära, så nära. Ekonomiskt var vi i hamn. Lägenhet fanns på gång. Koll av olika skolor var påbörjad. Allt var snubblande nära. Riktigt pirr-i-magen-nära. Något litet småjobb för mig fanns också att rycka i. Men då. Visum. Krångel. Massivt krångel. Jag hade i mitt förra liv råkat vistas och jobba illegalt i US under nåt år. Inte bra. Åh, som vi hade velat. Men just det tåget står fortfarande och väntar på oss på perrongen. Så who knows. Det finns ju fler dagar kvar i det här livet. 

Att byta liv på, menar jag.

Nr 3:

Återstår då Ystad. Som vi alla är lite lätt förälskade i. Nära till allt. Lagom inflyttning och skön rotation på människor som borgar för en icke-småstadsmentalitet. Underbara gatuvyer. Små pittoreska gatuhus och charmigt trånga gränder att strosa runt i. En möjlighet att varva ner. Det skulle vi ju faktiskt behöva för en stund. En stilla lisa för själen skulle det bli. En knapp och ynka timme till en storstad också – ja, jag menar Köpenhamn och inte småstaden Malmö. Big difference på dessa ställen. Nära till det fagra Österlen skulle vi få med. Samt krypavstånd till havet. Och icke att förakta en massa deg kvar i plånkan som ett fastighetsköp i Ystad skulle leda till.

Så därför: Ystad here we come (tror vi)!

På bar backe:

De nya ägarna till huset köpte allt!

Från vräkiga soffor, stora köpmansdiskar, antika mattor och gamla 

köksbord till trädgårdsmöbler, ytterkrukor, kaffebryggare, osthyvlar, 

prydnadskuddar, åkgräsklippare, lampor och diverse dekorationer. 

Rubb och stubb. Det är helt galet.

Beloppet är så högt så jag får dåndimpen.

De nya ägarna ville köpa: 

”Fingertoppskänslan som frun i huset skapat”.

Frun i huset!? Det finns väl ingen fru i huset. 

Eller jaha, de menar kanske mig.

Jag tänker ta mig sjutton inte jobba en enda dag till det här året.

Nää, och inte en enda dag nästa år heller. Kanske inte ens året därpå.

Jag kommer ju antagligen inte kunna hålla mig från att hitta på något. 

Jag tror det blir tråkigt att bara njuta i längden. Men bara känslan av 

att kunna drälla runt i tillvaron lite hur som helst. Det händer ju bara inte. 

Eller jo, det gör ju faktiskt det! Det är helt surrealistiskt och galet alltihop.

Så här står vi nu. 

En hel familj med tandborsten i ena bakfickan och passet i den andra, typ.

Det är ju inte klokt vad några besök på lite auktioner, ett och annat 

Blocketinköp, en snabbis in på Fina Inredningsbutiken och lite annat 

rassel och blingbling kan inbringa.

Jag är fortfarande helt häpen. Folk är inte kloka. Juh.

Sånt här händer ju bara inte. 

Men ja jäklars ibland gör det visst det.

Så nu ska jag bara gå runt med min fingertoppskänsla.

Och…och ja, fingertopsa lite!

Vår Gård Såld:

 Ja, jäklars nu händer det grejer. Vi ska flytta.

Nu på en gång. Alltså jag menar verkligen NU!

Om bara några ynka dagar ska vi vara ute härifrån.

Några ynka dagar! Ett icke diskuterbart krav från köparna.

Och vilka köpare sen. Ja, Herre jisses här får man vara med om grejer.

Eller som min mamma skulle ha sagt:

- Ja, jag säger då det, vad ni grejar och står i.

Det ska i alla fall bli ljuvligt,

underbart och helt härligt fantastiskt!

Once in a lifetime händelse det här.

Vi går härifrån med ingenting.

Alltså då menar jag verkligen och bokstavligt talat nada.

Ja, förutom en överfet plånka då.

Nu blev du allt förvånad va!

Ingen har vetat någonting. Vår gård har inte ens legat ute till försäljning. Men så är det.

En viss någon kom med en överfet läderpung (härligt ord) och ville köpa, och ja, ibland är det bara så rätt allting. Så tjohoo!!

Vi väljer att skicka ut det här med flytteriet och det nya livet så här i skriftform.

Nu får alla veta det exakt samtidigt. Eller i alla fall ni som läser min blogg. Synd för alla andra. Som inte läser. För här på bloggen kommer det att hända massor framöver.

Så häääng med!

För nu åååker vi!

Det här är stället vi lämnar. Stället som vi är färdiga med. Väldigt färdiga med:

 

Lillsjö Gård. Fria vidder. Vårt hem i 6 år.

Hemmagjorda skylten. Hantverk made by me.

Här kommer vi sova 18 nätter till.

Flickornas badrum. Välstädat inför foto - händer liksom inte.

Duschen där Astrid tvättar Pet Shops.

"Min" gå-in-i-garderob.

"Mitt" badkar. Endast jag som roas av att dränka kroppen.

Ja, vad ska man säga? Kommer jag sakna det? Nä. Int ja int.

Sett det. Gjort det. Färdig med det.

Klagomuren:

Alltså, det händer någonting med skinnet efter en viss ålder.

Det liksom lossnar från underliggande material.

Det måste ju vara någon slags fabrikationsfel.

Eller hur?

Kändis-Hype:

Jag har av olika anledningar kontakt 

med en så kallad kändis. En rätt känd kändis. 

Det som gör mig lite beklämd eller kanske ska jag 

säga lite glad å mänsklighetens vägnar är följande:

Den här kändisen som de flesta av er tittar på varje vecka framställs som lite, 

ja lite…hur ska jag uttrycka mig. Okej, som lite vinklad i sin personlighet. 

Programmet väljer att framställa denna person på ett visst sätt. 

Jag blir därför både glad och lite rörd när det visar sig att det bakom 

den vinklade tv-bilden bor en riktig människa. 

En varm och riktig person med både hjärta och hjärna.

Om jag vore – Gud förbjude – en kändis, så skulle jag bli ganska ledsen 

om jag framställdes på ett sätt som inte var i paritet med verkligheten. 

Just den här kändisen har nära släkt som 

får se sin nära och kära ur en TV-vinkel.

Gör TV verkligen vad som helst för att få fler tittare? 

Och då blir ju följdfrågan: 

Får de verkligen fler tittare? 

Jag hade för egen del föredragit en bild av en riktig människa istället. 

För det finns inte så många riktiga människor. Väldigt många väljer att 

spela någon annan för att de tänker att den riktiga som de är själva inte duger.

Har jag rätt eller har jag rätt?

Framstjärt:

Vi hyrde ju ut en av våra lägenheter till ett par från England för en tid sedan.

Hon var svenska medan han pratade engelska.

När vi skulle ta lite uppgifter på dem om inkomster

och arbete och förra hyresvärden och bla, bla, bla så kommer följande.

Kvinnan förklarar:

-         Ja, jag bodde i Malmö förut och då jobbade jag som mäklare.

-         Jaha, så det är det du har gjort i England också då, frågar jag.

-         Nej, nu har jag eget företag och håller på med rådgivning.

-         Ok, men det låter ju bra, svarar jag mitt blonda dumhuvud.

Vi kollar för säkerhets skull upp henne hos banken. Enligt bankens utsago är hon solid. Mycket solid till och med. Eller ja, hon har alltså fett med deg på kontot.

Hennes engelske vapendragare, som är i tjugoårsåldern säger just ingenting. Jag trodde först att det var sonen, men jag skulle snart få klart för mig med det världsomspännande kroppsspråket, att de här två var allt annat än mor och son.

Kvinnan som är i 50-årsåldern ser väldans bra ut. Otroligt stora tuttar och kurvig kropp på de rätta ställena. Hon pratar med en rätt tyst och lite hes röst. Sen tittar hon på en, eller mer, hon tittar rakt in i en på ett lite obehagligt sätt. Men jag tänker ju inte neka henne lägenhet bara för att hon står lite för nära och tittar på ett sätt som inte just behagar mig. Jag menar vem är jag att döma hur hon beter sig.

I alla fall.

När de har flyttat in och det har gått några dagar så kommer kvinnan till mitt kontorsfönster och knackar på för en fika. Hon gör det varje fucking dag! Jag höll på att bli galen. 30-40 dagar på raken stod hon där med sina stirrande ögon och ville att vi skulle fika. Jag jobbar ju på dagtid medan hon då tydligen har nattskiftet. I alla fall vi fikar för femtioelfte gången.

Så sitter vi där i solen på innergården.

-         Spännande det här med att du jobbar med mäklarrådgivning, säger jag, 

        mest för att ha något att säga.

-         Nja, jag håller faktiskt bara på med rådgivning.

-         Ok, men hur fungerar det. Ringer det kunder som vill veta vilket hus de ska köpa, 

        eller var någonstans de ska köpa eller hur går det till, säger den fortfarande helt  

        dumma blondinen som mäklarrådgivaren - eller vad hon nu gör – pratar med.

-         Nej, alltså jag håller bara på med rådgivning på telefon.

-         Jaha?

-         Och bara till män, säger hon och stirrar mig djupt in i ögonen.

Ja, jag veeet! Ibland är jag uppenbarligen

så korkad så klockorna stannar.

Men jag fattar verkligen ingenting.

-         Så det är bara män som ringer då? konstigt tänker jag. 

       Jag vet ju att 90 % av alla fastighetsaffärer avgörs av kvinnan.

-         Nja, det är rådgivning till män på telefon och bara på kvällstid, säger hon. 

       Jag har egen hemsida där männen kan se på mig och sen ringer de. 

       Jag tar betalt per minut, säger hon nu med ett äckligt leende.

   Sitter hon inte väldigt nära mig helt plötsligt, tänker jag. Jag menar väldigt, väldigt nära.

   Jag såg nog ut som en fisk på torra land när jag med gapande mun så äntligen fattar.

   Hon fortsätter att babbla på om att hon i snitt drar in 1000 pund per dygn.

  Vafalls?!

 1000 pund per dygn för att lyssna på lite flåsande gubbar.

 10 0000 svenska kronor per dygn för telefonsex?

 Jag är i fel bransch. Det är då ett som är säkert. Väldigt fel bransch.

Ja, och det är nu det roliga, eller kanske det tragiska kommer.

-         Du skulle ju också kunna jobba med det jag gör, säger hon. Jag kan hjälpa dig igång.

Jag stirrar på någon obefintlig fläck på tröjärmen samtidigt som jag sväljer och sväljer. 

Vilket fint erbjudande liksom. Eller vad säger man.

Jag borde ju ha slagit näven i bordet och ifrågasatt varför jag i hela fridens namn skulle vilja fläka ut mig och visa arslet för hela världen. Och att jag ju har mer integritet än så, och att jag är helt övertygad om att man tar skada psykiskt av ett sådant där visa-arsle-jobb.

Men jag är ju som de flesta andra ibland. En svensk mespropp utan dess like.

Och säger därför i stället:

-         Ehrm … hm … nja du vet… jag vet inte, alltså jag har ju fött tre barn, så min kropp… 

        jag vet inte om det är en så bra idé, stammar jag fram som en nervös och okysst    

        tonåring.

Men för Guds skull, nu får jag väl skärpa mig.

Hur kunde jag inte ha svarat med ett rungande:

-         Det var det dummaste jag hört! Skulle jag visa allt jag har – eller inte har - 

        för en massa äckelgubbar på Internet. 

Men jag sitter helt tyst med en chockskadad hjärna och med en haka som ramlat ner en våning.

Men hon fattar ingenting av min reaktion. Vi pratar verkligen olika språk hon och jag. Hon tror att jag är intresserad för att jag sitter tyst och kippar efter luft. Hon kilar kvickt in till sig och hämtar sin laptop. Så kommer hon småspringandes tillbaka med tuttarna skumpandes i vild galopp framför sig.

Hon fläker upp datorn rätt i mitt ansikte. O Herre min skapare! 

Bilder på den 50-åriga grannens framstjärt (älskar det ordet), i alla möjliga och omöjliga situationer och positioner fladdrar förbi.

Jag är ju inte så himla prydd av mig, men det här är rätt magstarkt till och med för mig. Hon fortsätter bläddra fram bild på bild. Så kommenterar hon vilka bilder som är bäst och vilka vinklar som är snyggast för brösten.

Bäst är tydligen när man ligger på rygg med bägge händerna i skrevet och håller tuttarna mellan armarna så de sitter ihop som två bazookas mitt på bröstkorgen. 

Ja jäklars i min lilla låda. 

Jag fick se saker som jag hade kunnat vara utan. 

Bilderna sitter för alltid inristade på min näthinna.