Totalt Respektlöst:

Jamen ni SER väl den gula fula lappen?
Som så totalt förstör imagen på min bil! Grr.

Jädra lapplisor och slappfisor.
De visar ju ingen respekt!

Och föresten, exakt VEM har
de tänkt ska BETALA för
alla gula lappar som de klistrar
på min bil. De går ju ner till
ITALIEN. För Guds skull.

Ska bli MYCKET intressant
att se om det kommer någon
fucking påminnelse på alla
gula lappar som min bil får.

Min Omöjliga Förälskelse:

Kanske cyklar vi över Brooklynbridge igen...

...går en sväng på Times Square...

...och kollar in hur Ground Zero blev när allt blev klart!

Lyckohormonerna går bananas här.

De pumpar runt, runt i min kropp.

Jag ska få träffa min älskade! Äntligen!

Sist vi sågs var för ett år sedan.

Det är väldigt lång tid.

Jag har längtat mycket efter honom. Väldigt mycket.

Direkt när vi ses drar jag in doften av honom.

Jag fantiserar hur jag har min nästipp i hans halsgrop.

Hur jag drar in hans doft ända ner i magen.

Han doftar lika ljuvligt varje gång.

Jag är så förälskad. Jag har nog faktiskt aldrig känt såhär.

Det bara MÅSTE bli han och jag en dag. Han heter New York.

Jag skulle kunna smeka husfasaderna, lägga mig på gatorna,

kyssa asfalten, gnida mig mot lyktstolparna, prata med träden i

Central Park och låta mina ögon minnas allt det ljuvliga.

Jag är så fruktansvärt förälskad.

Jag har varit det i många år nu. Vi ses tyvärr alldeles för sällan.

En gång om året är på tok för lite för att mitt begär ska stillas.

Men nu är det bara ett par ynka veckor kvar.

Jag är helt prillig i brallan av längtan efter honom.

Jag har varit i Bangkok, San Diego, Istanbul, Miami, London, Dubai, Goa, Penang, Los Angeles, Oslo, Paris, Peking, Boa Vista, Florens, Las Vegas, Bologna, Dubrovnik och jag vet inte vad alla städer heter, och ja, jag har tyckt om dem alla. Men jag är svårflörtad.

INGEN, INGEN, INGEN kan mäta sig med mitt livs stora kärlek!

Saker Som Inte Får Sägas:

Jag SKA inte säga det...

Jag SKA inte säga det...

Jag SKA inte säga det!

 
Vi var på fin tillställning.

Till töckna däringa fint folk.

Så var vi först på mingel - (eller kanske var det vingel)-fest.

Där ska man säga rätt saker. Det är viktigt att säga rätt saker.

Och att ha skor på sig inomhus. Gud förbjude om du tar av dig skorna.

Eller om du gör nåt annat som man inte får eller inte bör göra. Ja ja.

Fast det är då som själve fan flyger i mig.

När vi står där med det dyra kristallglaset i handen.

Och skålar och nickar trevligt åt höger och vänster.

Vi klirrar med den där svindyra champagnen som 

kanske är direktimporterad och allt.

Det är då jag får sån lust att säga fel saker.

Jag måste prata med mig själv så jag inte säger helt galna saker som:

-         Nä men serru, apropå ingenting så tycker jag att bakifrån inte är så tokigt ändå.

Eller kanske säger jag:

-         Hotellsex är klart underskattat!

Det blir sån oväntad stämning då.

För man FÅR inte säga sånt!

ALDRIG får man säga sånt!

Man ska säga fina saker som:

-         Men vilken tur med vädret vi har!
 

Eller kanske berömma det man har i glaset:

-         Vilken underbart god bouqet vinet har!

Det är bra saker att säga. Det är rätt saker att säga.

Sånt som JAG tänker på, det är INTE rätt saker att säga.

Så säg nu för Guds skull inte att jag tänkt nåt sånt.

För sånt som jag tänker på, sånt tänker ingen vettig människa.

Och nej, jag ska inte säga det. Aldrig ska jag säga det, jag lovar.

Men jag kommer att tänka på det hela tiden.

Den där förbjudna meningen, den låg där och rullade på tungan 

och retades förrädiskt med mig hela kvällen. Och när som helst 

så kunde den ju hoppa ut ur munnen på mig. Alldeles av sig själv. 

Det skulle väl ändå inte vara MITT fel?

JantelagsTalibaner:

Så här glad blir man av en så här rolig leksak!

Den roliga leksaken roar även min vän Calle!

Nu ni Jantelagstalibaner.

Nu ska ni få så ni storknar!

Ni slår ju alltid mig i

huvet med era sura åsikter.

- Jag får inte skryta – vilket ni tycker att jag gör.

- Jag får inte köpa dyra grejer – vilket ni tycker att jag gör.

- Jag får inte visa bilder på mina dyra grejer – vilket ni tycker att jag gör.

- Jag får inte tala om vad saker och ting kostar – vilket ni tycker att jag gör.

Men NU NI!

Här är den: Min fina dyyyyra bil!

Nu ska jag skryta så ni sätter kaffet i vrångstrupen och tvår era händer i avund.

- Jag TÄNKER skryta nu.

- Jag HAR köpt en dyr grej.

- Jag LÄGGER ut bild på den här nu.

- Jag TÄNKER tala om att den kostade runt en halv mille.

Och du, Jantelagstalibanen: Det värsta av allt:

Jag betalade den KONTANT!

Sug på den du.

Till alla er andra fina, snälla, glada, arga, roliga:

Ha en underbar helg! Jag känner att jag tycker om er!

Ni som stoppar mig på stan och överallt. Ni som överöser 

mig med beröm över mitt skrivande. Ni fattar inte hur glad

jag blir över just skrivberömmet. Tack. Tack. Tack.

Mycket tycker jag om er. Ni som INTE är talibaner.

Häpp! Som Jag Skojar Med Mig:

Mitt livselixir! Det GÅR inte att leva utan.

Ibland gömmer jag lite choklad här och där.

I nån byrålåda på kontoret. Eller mellan några pärmar.

Eller kanske bakom nån gammal sillburk i kylskåpet.

Sen när jag som en galen beroende och addict river och

rotar runt för att hitta den åtråvädra drogen, när den är slut

på sitt vanliga ställe, så överraskas jag av att det ligger

en liten ruta här och där, som jag har glömt att jag har gömt liksom.

Och då kan jag tänka: men Carola som du luras och överraskar dig själv!

Och så blir jag så glad och tacksam till mig själv som har gömt chokladen åt mig.

                                                                                                                            

Tack snälla Carola, vad du är omtänksam!

Du är allt en riktigt bra och fin vän du!

Tyvärr så klämmer jag en (1!) sån här om dagen i snitt.

Ja, jag vet!! Jag borde skärpa mig. Men jag har hört

någonstans att choklad är bra mot stress, taskigt morgonhumör,

potenshöjande (kanske DET inte just påverkar mig), och att det är

allmänt bra för humöret. Eller kanske är det jag som sagt alla de

här hittepåsakerna! Men det LÅTER ju bra i alla fall.

Pengars Oväntade Förbannelse:

Pengar skapar oväntade bekymmer.

Jag blir ledsen då. 

Jag blir sårad då.

Jag gråter lite då.

Det skaver i magen, det värker i hjärtat och ja, hela 

själen gör ont av det här nya och oväntade bekymret.

Problem som jag aldrig kunde drömma om skulle hända mig. 

Jag kroknar och går på knäna av sorg och ledsnad över hur 

pengar kan ändra människors uppfattning.

Hur fina och älskade relationer mellan människor 

får sig hårda törnar av pengars förbannelse. 

Hur det blir obalans i relationer. 

Hur missunnsamhet tar sig de mest besynnerliga vägar.

Jag är ju samma person som innan plånkan var fylld.

Det gör lika ont att bli sårad även om fickorna bågnar.

INGENTING har ju ändrats för MIG! 

Jag försöker vakta både på hur jag beter mig, hur jag behandlar

andra och på vad jag säger. Jag gör mitt allra bästa för att vara

samma person som jag alltid har varit.

- Jag vill tro att jag lyckas ganska bra med det ändå.

- Jag vill tro att jag är samma person som jag alltid har varit.

- Jag vill tro att jag vaktar på mig själv noga för att fortsätta vara densamma.

 Och ändå så har det hänt:

- Att jag får anklagelser riktade mot mig med vass röst.

- Att jag får hårda ordattacker nerkörda i halsen på mig.

- Att jag har blivit för fin för vissa saker.

- Att jag ser ner på andra.

Jag blir blank i ögonen och jag står där och försöker svälja min gråt.

Jag står med gapande mun och med helt oförstående min. Jag kan 

inte för mitt liv kan begripa vad jag har gjort som retat upp någon så 

till den milda grad att jag måste få sådana sårande attacker kastade 

så hårt i mitt ansikte.

Jag vänder ut och in på mig själv i mina tankar. 

Jag försöker rannsaka mig själv. Är det mig det är fel på?

Jag tänker att kanske ligger det någon sanning bakom anklagelserna, trots allt.

Men hur jag än vänder och vrider på hur jag är, på vad jag sagt, på 

hur jag beter mig så hittar jag inte ett korn av sanning i anklagelserna.

Men det hjälper inte.

Det gör lika förbannat ont på 

insidan av min kropp iallafall.

Det här nya skär upp djupa, långa sår på min insida.

Sår som kanske kommer läka så småningom.

Men ärren efter alla skadorna kommer alltid finnas kvar inom mig.

Tjafsa Inte:

 

Snälla. Fucka Inte Upp Mitt Liv I Onödan.

Vi hyr ju ut vår lilla lägenhet.

Veckovis till turister. Och det

går ju som smöret finfint.

Men ibland, och bara ibland så händer det att någon – nästan alltid kvinnan i sällskapet, vill ha ett skrivet kvitto. För att:

-         Det är mest bara för min egen skull, säger damen med ett ängsligt leende.

Men NEJ. NEJ. NEJ.

- Du vill inte ha något skrivet kvitto.

- Du vill inte ha något kvitto alls.

- Inte över huvudtaget. Varför förstår du inte det?

Sånt får man ju inte säga. Jag är ju inte dum. Jag vet ju det.

Men jag VILL säga till den där ängsliga kvinnan, tjejen eller tanten.

Hon som nervöst står och drar i sin tröja.

Jag vill inte ha några krångelpellar som ska ha en massa kvitton.

Vare sig de är skrivna eller oskrivna. Jag vill inte hålla på att deklarera

en massa inkomster och förklara och skicka in en massa papper till nån

himla pappersvändare. Kan inte turisterna för Guds skull bara hyra UTAN kvitto??

Jag har en väldig lust att surt säga:

-         Men hyr av nån revisor då, eller hyr av en rekorderlig paragrafryttare eller av skattemyndigheten direkt för Guds skull. Men hyr inte av MIG!

Ja, alltså allt det här säger jag ju inte. Jag bara står där och fånler.

Och säger såklart och precis. Och inga problem, kvitton det fixar jag.

Men jag TÄNKER ju att de är ena krångliga jäklar som håller på och

fuckar upp mitt liv med en massa onödigt pappersarbete.