Hjälp Mig. Tyck Något:

Jag håller ju på med 

ett nytt bokmanus.

Vill ni hjälpa mig med det? 

Läsa ett kapitel åt mig?

De flesta av er vet ju att jag håller på med bokmanus nr 2. Och jag skulle bli så glad och så tacksam om ni ville läsa ett kapitel ur det. Det är långt ifrån färdigt. Kanske har jag kommit till knappt hälften. Men OM ni läser...så snälla, snälla SKRIV EN KOMMENTAR! Det betyder så otroligt mycket att få höra era åsikter. Så jag vet om jag ska fortsätta. Hur många ni är som vill läsa. Så ju fler av er som kommenterar ju starkare blir lusten och drivkraften för mig att sitta alla eviga timmar i min ensamhet och skriva...jaja, och gråta lite som jag också gör. Det är hårt och skoningslöst. Och det är inte helt smärtfritt.

Och det viktigaste av allt: SKRIV ERA KOMMENTARER HÄR PÅ BLOGGEN!!

Här kommer nu ett kapitel. 

Och jag kommer vara kissnödig 

av skräck inför era åsikter. 

Men vad ni än gör:

Var INTE snäll mot mig! Var ÄRLIG! 

Titel: 

Fyllskallens fru sover ofta på soffan

Han är i Las Vegas.

Det vet hon inte när hon ringer till polisen och efterlyser honom tillslut. Han har varit borta i 6 dagar när Sigrid inte står ut med ovissheten längre. När hon bara har polisens nummer kvar att ringa till. Hon har ringt slut på alla numren till alla sina vänner, hon har ringt till hans vänner också, hon har till och med ringt till en av hans före detta flickvänner i sin desperation och i sitt letande efter honom.

På den sjätte natten när han inte kommer hem till henne, då när ångesten finns där men inte sömnen, då ringde hon tillslut till jourhavande präst mitt i natten. Hon grät i luren för den unge prästkillen. Och hon som inte ens är troende. Sex dygn är en livstid av straff för den som inte får ro.

På de sex dygnen har hon nästan kollapsat av oron, av ångesten och av ilskan som sliter och river i hennes sköra insida. Hon har tappat räkningen på vilken gång i ordningen Olof inte kommer hem till henne. På vilken gång i ordningen hans begär efter det som betyder mer än hon är större än hans begär efter henne är. Det är hon som är den andra kvinnan. Den här kärleksrivalen är svårhanterlig. Alltid ligger hon steget efter sin kombattant. Motståndaren finns överallt. Den finns hemma och borta, hos grannar och vänner, hos kompisar och tillfälliga ligg.

När hon som är Sigrid – när hon vandrar osaligt från rum till rum i eviga nattpromenader för att genomlida alla timmar, när hon då tänker på Olof under sina vandringar, då ser hon honom tydligt framför sig. Hon frammanar bilder av honom på näthinnan. Han är lite längre än henne, och han är väldigt smal. Han är senig i kroppen och hans halvblonda hår är mjukt och nästan rakt, men bara nästan, för lite, lite böjer sig topparna i nacken på ett bångstyrigt vis åt alla håll. Hon vet hur det känns att dra med sina fingrar genom hans täta kalufs och hur det känns när fingrarna når det bångstyriga. Hon vet hur hans solbrända platta mage känns mot insidan av hennes hand också. Hur minns hur hans intensivt blå ögon ser djupt in i hennes och hur det känns som en oas och en egen värld av bara deras samhörighet när deras blickar nästan fastnar i varandra. Hon tycker om nästan allt hos det som är Olof. Men bara nästan allt. Hon har lärt sig att han har egenskaper hon inte tycker om. Egenskaper hon avskyr. Hon vill att han ska sluta med de dragen. Fila bort dem från sin personlighet. Det är egentligen bara ett drag hon inte gillar, som hon bara inte kan stå ut med Det är också och bara den enda saken hon ber honom om.

Snälla Olof för min skull, hennes röst är bedjande, förnedrande och i beroendeställning när hon tjatar på honom. Snälla Olof sluta.

Han älskar henne, och han gör allt för henne. Men bara nästan. För just det som är det enda hon vill, just det gör han inte för henne. Inte det inte. Det gör han inte för henne någonsin.  

Unga, oerfarna och naiva Sigrid ligger efter och i bakvattnet med sina böner och förhoppningar.

Äldre, rutinerade och mogna Olof ligger före, han lurar henne och han bedrar henne.

Det är en tyst jakt dem emellan, en jakt som ingen av dem pratar om men som de bägge två vet är ständigt och alltid pågående. Vem ska hinna börja? Vem ska hinna stoppa? Sigrid förlorar jakten, hon hinner inte stoppa. Hon ligger steget efter.

Känslan som kommer i Sigrid när hon ligger efter är samma känsla som hon tänker att det skulle vara om hon skulle trampa runt i kvicksand. Hur mycket hennes ben och fötter än kämpar med sanden kommer hon inte ikapp det som Olof väljer att göra. Sanden glider ner mellan hennes tår, den dränker obönhörligt hennes fötter, och den begraver hennes smalben. Om hon inte passar sig är snart hela hon – hela Sigrids kropp begravd under sandens förlamande täcke.

Om det händer, att hon tillslut bara har huvudet ovanför sandens grepp, då är hon för alltid förlorad. Så tänker hon att det skulle vara. När hon tänker att hon kommer vara förlorad, då kommer den – den hisnande känslan av vanmakt, den suger till i hennes mage av en skräck som är så verklig som om hon drömde en hemsk mardröm fast hon är vaken. Känslan är så påtaglig att den i sin kraft påminner tydligt om den känsla man får när man sitter i berg-och-dalbanan och precis när vagnen som man sitter i släpper på nerför det första stupet på åkturen. Då när man oftast inte kan låta bli att skrika till för åkturen är så härligt och hisnande läskig.

Sigrid vill aldrig skrika när hon får samma känsla av det Olof gör mot henne. Det händer istället att känslan av att vilja kräkas kommer hos henne. Det vänder sig fysiskt i magen, och ibland har hon blivit tvungen att kasta upp på riktigt, när kroppen inte förmår hålla inne ångesten och rädslan av det Olof gör med henne. Den vakna mardrömmen som kvicksanden ger henne är hemsk och skräckfylld, och den får henne att undra om hon håller på att förlora förståndet.

Låt mig slippa sanden, snälla Gode Gud, bönar hon.

Det händer att hon ber till den där Guden som hon inte tror ett skit på. Men i sin desperation skickar hon ibland iväg en het önskan om hjälp i alla fall. När det är natt och allt har stillnat runt henne. Då när ångesttankarna om sanden som ska begrava henne kommer. När vanmakten och rädslan för sanden är så påtaglig i hennes kropp att hon är tvungen att gå runt, runt i huset i en evighetslång och orolig nattmara där parketten knarrar på exakt samma ställe varje gång hon vankar i sin evighetspromenad. Hon tänder aldrig lamporna på sina promenader. För tänk om någon utanför ser hennes eviga marscherande, timmer efter timme, natt efter natt. Ingen får veta hur hon har det. Hon berättar det inte ens för Olof hur hon inte sover när han inte är hemma. Hur hon har en ångest som hotar att förgöra henne. Hur det ibland har hänt att hon tänker att hon borde söka hjälp.

Men hon vet inte vart hon ska vända sig. Hon är så jävla ensam om det här som händer med hennes själ på nätterna. Ibland ringer hon till jourställen ändå. Jourhavande medmänniska, jourhavande präst, jourhavande kompis eller jourhavande vad fan som helst.

Men vad fan hjälper det, tänker hon argt. De där jävla jourställena stänger ju lagom när hennes hjälpbehov börjar komma. När natten är på gång att rulla in. Det är då och bara då som hon behöver någon slags jourhjälp. Inte mellan 14-22. Hon har väl för helvete inte ont i själen efter deras arbetstider. Hon har nästan slutat ringa. Det händer nästan aldrig att hon får den hjälp hon behöver och vill ha. När hon anonymt tillslut berättar för den namnlöse rösten i andra änden av telefonen så hör hon hur den utan namn drar efter andan. Hur den utan namn nästan inte tror på henne. Hur den utan namn inte kommer med mer än lite tröstande och uppmuntrande ord.

Men för helvete tänker hon argt! Vad skulle jag berätta mitt onda för dig för, din dumma gås?

Att gråta lite och öppna upp sitt liv med Olof för en röst som hon hör på svaren inte fattar ett jävla dugg! Må fan ta dig, tänker hon. Det borde vara någon slags jävla åldersgräns på att få sitta och ta emot människors innersta. Inte som nu, när hon ibland hör att en del låter som några jävla praktikanter som har mindre livserfarenhet än vad hon har själv. Ge mig en vuxen, en äldre, tänker hon. Någon som kan förstå. Någon som är av samma kön som Olof som har gått igenom det hon går igenom. Hon tycker om äldre män. Erfarna, kunniga och med en självklar patos som hon dras till. Inga jädra oerfarna ungtuppar för henne inte.

Hon försöker plåstra om sin ångest och sin vånda på egen hand på nätterna. Hon har lärt sig en del knep. Att vara fysiskt utmattad av träning eller arbete fungerar hjälpligt. Att vara så in i helvete fysiskt utpumpad så musklerna darrar. 

Det är jävligt bra, tänker Sigrid. Då behöver hon inte tänka på det som gör ont på insidan, då har hon så fullt upp med att bara och endast kontrollera kroppens fysiska smärta. Att vara väldigt, väldigt hungrig fungerar också. Då klarar man inte av att tänka ordentligt, och om man har tur så kollapsar kroppen av utmattningen från den fysiska ansträngningen i kombination med maten som den inte får. Då kan hon ibland somna ett par timmar. Men mer och oftare är hon ändå vaken med sina tankar i nattens mörker. Hon vet hur skuggorna på tapeterna flyttar sig. Hur ljust det blir i rummet mitt i natten när en bil vänder på vägen utanför. Eller hur man nästan kan se klart i mörkret om det är fullmåne ute. 

Natten är hennes tid.

Då finns det bara hon och hennes tankar. Hon vandrar en stund till innan hon försöker stilla sig, går till soffan för att tvinga kroppen att lugna ner sig.

Hon halvligger i soffan en sådan natt, när hon är ensam hemma, när oron och önskan om ett annat liv väller in över henne, då kastar hon iväg en desperat tanke till en Gud som inte finns om en hjälpande hand som inte heller finns. 

Sen kommer morgonens bleka gryning och väcker henne ur soffans obekväma sovplats. Då när hon för en kort sekund vaknar och är alldeles nöjd med sitt liv. När hon ser det vackra hemmet som de bor i, det stora och pampiga sekelskifteshuset som hennes ögon tar in när de är alldeles nyvakna där i soffans hörn. En sekund av evighet hinner hon känna frid innan verkligheten ger henne en brutal örfil och hon vaknar till på riktigt och hon minns smärtsamt tydligt exakt varför hon har sovit i soffan ännu en natt. Örfilen är så intensiv att om hon hade stått upp så hade hon kanske inte stått upp av vetskapen om hur hennes verklighet egentligen ser ut. 

Det är förunderligt hur det som är hon kan fungera när det som också är hon – insidan - inte fungerar. Sigrid tänker på det mycket, att allt ter sig så vanligt, så normalt och så helt vardagligt för den som inte vet. Men hon som vet, hon är i djup vördnad över sin egen förmåga att hantera det här. Hur gör hon egentligen? Hur står hon ut med sig själv, tänker hon. Hon är lite förbluffad över sin egen förmåga och styrka att det går att leva på det här viset. Helg efter helg. Vecka efter vecka. År efter år.

Olof är så mycket äldre än vad hon är, så mycket mer erfaren och så mycket mer van vid att hantera sitt liv. Hon har ännu inte lärt sig alla hans trix och knep. Då i början av deras förhållande – då visste hon inte att det skulle ta henne flera år att komma underfund med alla hans smarta sätt att finta bort henne. Då i början – när hon var så himlastormande förälskad i honom, då visste hon inte vilken alldeles och helt ny väg hennes liv skulle komma att ta. Hur tufft det skulle bli och hur lärorikt det skulle vara. Hon visste inte heller att hon skulle få betala ett högt pris för den hårdare huden hon skulle behöva köpa sig, eller all den erfarenhet som hon inte visste att hon skulle ha nytta av senare i livet. En benhård vilja att aldrig ge upp skulle livet med Olof komma att ge henne. Att alltid fortsätta framåt och inte ens tänka tanken om att det fanns andra alternativ. Att man kunde lämna den man älskade för att det gjorde för ont att leva tillsammans. Eller att man kunde ge upp och bara ta sitt pick och pack och gå.

Han blir efterlyst av Interpool då hans pass har använts utomlands. Sigrid får till slut ett telefonsamtal efter nästan 2 veckor i vånda och ovisshet. Då ringer han äntligen till henne. Han ringer en tidig lördagsmorgon. Hon är inte beredd. Hon har varit vaken till och från hela natten. Sömnen har kommit och gått när nattens alla timmar evighetssakta tickat sig framåt.

Sigrid har krupit ihop i fosterställning i soffans hörn, och som i dvala har hon halvsovandes slumrat sig igenom alla de långsamma och i förtvivlans ensamhet eviga och hemska timmarna i soffan. Den stora och nyinköpta soffan är bekväm och omsluter henne som en trygg famn att krypa upp i. De dunstoppade kuddarna låter hennes kropp sjunka ner i allt det mjuka, och egentligen är det skönt. Men sådant känner inte Sigrid när det är en sådan natt som det är nu. En varm sommarnatt som skulle kunna vara en njutning för både kropp och själ. Det är det inte.

Någonstans i det stora huset står ett fönster öppet, hon känner det tydligt. Det fläktar skönt men också lite ödsligt olycksbådande genom huset. Undrar om det är i deras sovrum som hon har glömt att stänga fönstret, där den stora sängen står, den som är deras. Där de pratar, knullar, sover och ibland äter. I den som hon inte vill sova när hon är ensam hemma utan Olof.

I den vackra antika träsängen med sina fint utskurna ornament som satt så vackert uppe vid gaveln över deras huvuden – hon tror att sängen är över hundra år gammal. Sigrid ropade in sängen på den lilla lantauktionen ute på vischan strax utanför Småstaden i våras. Auktionsutroparen heter Janne och hon känner honom lite. Han är rolig och charmig. Ganska snygg är han också. Han slog fort när hon höjde sin hand. Blinkade lite åt henne. Hon blinkade tillbaka och log tacksamt mot honom. Hans fru satt bredvid och förde protokoll i sin lilla svarta bok över alla utropen. Hon log inte.

Sängen baxade Sigrid sedan upp på en släpkärra själv. Hon körde den hem och hon drog av den på deras gräsmatta med en gammal trasmatta under så den inte skulle förstöras när hon släpade den över vagnskanten. Hon slet och bökade med deras gemensamma säng. Hon blev alldeles genomsvettig och hon fick träflisor i händerna för hon hade glömt att ta med sig arbetshandskar och nu var det ändå försent för dem. Stickorna i händerna kunde hon sitta på verandan ikväll och peta ut med nål och pincett. Det var också ett bra arbete att fylla huvudet med istället för det som annars så snabbt fylldes på i hennes huvud. 

Olof var inte hemma den gången hon arbetade med deras säng, och hon visste inte var han var. Den gången hade hon slutat ringa honom redan efter 30:e gången. Det var ett framsteg för hennes självkänsla. Hon är ingen jävla trånande och dum brud som ringer 100-tals gånger. Nu var hon nere på bara trettio gånger. Snart skulle hon komma till den punkt där hon bara gav blanka fan i att ringa honom överhuvudtaget. Men inte än. Om några år skulle hon vara där. Något år till av fyllor, svek och otro skulle de igenom tillsammans. Om många nätters ångest till, då skulle hon sluta ringa den jäveln överhuvudtaget. Då skulle hon ha vunnit. I början av deras förhållande ringde hon hela tiden. Innan hon lärde sig att det inte var någon idé att ödsla sin energi och sina tårar på alla signaler som gick fram utan att luren lyftes. Nu visste hon minsann bättre. Nu såg hon till att sysselsätta sig med saker. Huvud och händer mådde bäst av att ha fullt upp.

Arbetet med den nyinköpta träsängen skulle rädda dagen åt henne, och arbetet med alla stickorna i hennes händer skulle rädda hennes kväll. Så skulle hon vara trött i kroppen av allt arbete och kanske, kanske att det skulle gå att sova några timmar då.

Det är bra med stora och arbetsamma projekt. Det fyller hennes hjärna med tankar på slippapper, färgborttagningsmedel och efterbehandling av träet. Hennes händer får arbeta systematiskt och hon slipper tänka på allt det som hon ibland inte orkar tänka på. Hennes hand rör sig lugnt och systematiskt fram och tillbaka med slippappret ordentligt fastsatt runt den lilla slipklossen. Det blir som en stilla meditation av monotona rörelser. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Inte för hårt men heller inte för löst. Hon vet exakt hur handfast hon ska vara för att uppnå rätt effekt på träet. Hon kan det här. Hon tycker om det enformiga arbetet. Det skapar lugn i sinnet, och om hon slipar länge brukar tankarna på något märkligt vis hoppa rätt alldeles av sig själva. Efter flera timmars slipning har mycket av hennes vånda och oro lagt sig. Hon borde slipa mera möbler, tänker hon.

Sigrid arbetade, målade och lade ner sin själ i den där jävla sängen. Sigrids tårar har fuktat träet i den jävla sängen flera gånger också. Stilla lät hon gråten rinna ner i träet medan handen fortsatte sitt enformiga arbete. Tårarna bildade små mörkare fläckar i träet och slippappret liksom hakade upp sig om det blev många tårar på samma ställe.

Hon vill aldrig att någon ska komma och hälsa på henne när hon mår på det sätt hon gör när hon slipar möbler eller är vaken på nätterna. Hon vill vara själv med sin oslipade säng och sin stilla gråt och sina röriga tankar. Jävla sängjävel. Jävla Olof. Jävla henne.

Hon borde gå upp på övervåningen nu mitt i natten. In genom sovrumsdörren. Öppna det stora fönstret ut mot baksidan. Baxa ut den jävla sängen genom deras stora sovrumsfönster. Och höra hur den slår i med en dov duns på gräsmattan två våningar ner. Hon borde själv gå efter. Eller mer springa jävligt argt nerför alla trapporna borde hon göra. Ta dem i galna och jävligt arga varannanklivssteg neråt. Och så fort vidare ner i källaren borde hon galoppera med en vansinnig fart i en otyglad ilska över det som händer med henne. Över det som hon tillåter att en annan människa gör med henne. I källaren skulle hon hämta den stora jävla yxjäveln och slå sönder den jävla sängjäveln. Göra en stor förbannade majbrasa på baksidan av deras tomt och ta mig fan om hon inte borde grilla korv över deras jävla sängjävel också. Fast allt det gör hon inte.

Hon bara tänker allt argt som hon borde göra när hon ligger där i soffan och inte kan sova och det är mitt i natten och hon är ensam och det är ingen som vet var Olof är. Kanske vet han inte ens själv var han är. Och inte kan hon nå honom för han har slutat svara när hennes nummer kommer upp. Och inte ringer hon till någon annan heller. Ingen vet hur det står till med henne. Det är hennes eget fel tänker hon, hon skulle ju kunna berätta för någon. Men Olof vill inte att någon ska få veta hur illa ställt det är med honom. Och hon gör som han säger. Han har ju så ont i själen, och han ska ju snart sluta dricka ändå, och då är det bara onödigt att hon håller på att snacka med en massa väninnor om hans lilla problem, så säger han. Varje gång är såklart den sista gången som han dricker. Det lovar han henne varje gång. Varje jävla förbannade gång lovar han. Och varje jävla förbannade gång går hon på samma jävla förbannade skröna igen. Hon är så förbannat korkad att hon skäms över sig själv. 

Snart kommer den sista gången som han någonsin ska tillåta sig att dricka någonting med alkohol igen. Och då kommer han ju må så bra. Och då kommer ju hon också att må så bra. Då är väl allt glömt. Och förlåtet och borta. Och de kan börja om. Som om allt ont de har gjort varandra aldrig någonsin hade hänt. Hon vet att det inte fungerar så. Hon vet att allt de gör mot varandra en dag kommer komma upp till ytan. En dag kommer allt argt hon känner över det han gör mot henne att komma ur henne. Det ligger bara just nu där nere och bubblar och skummar av farlighet. Men än sluter hon upp bakom honom. Hon ljuger åt honom. Hon räddar honom ur situationer som drickandet försätter dem bägge i. Hon vet att hon en dag kommer sluta ljuga, för det här kan man inte orka med hur länge som helst. Men än kommer det vara många år till som hon kommer vara hans bundsförvant. Hans medberoende. Hans trogna lögnerska och hans pålitliga räddare.

Och sängjäveln står kvar. 

Och Sigrid ligger helt stilla i soffan, och på ett perverst sätt nästan njuter hon av hur in i helvete ont tankar man tänker kan göra inuti en. Hon ligger helt stilla i soffan och låter bara känslan av det onda skölja över henne. Kanske är det nyttigt att våga stanna i det onda en stund. Hon stannar länge, länge i det onda bara för att öva sig. Hon tränar sig på hur ont det egentligen gör. Hur mycket man kan stå ut med innan man måste rusa upp och slå sönder något. Skrika rakt ut. Banka och slå.

Fast sådant vansinnigt beteende har hon slutat med för länge sedan. Nuförtiden är hon bara stillsamt kvar i det onda och övar sig. Hon är nog en jävligt duktig elev.

Och ibland när hon verkligen känner efter, då tycker hon att det känns som om det gör lite, lite mindre ont än gången innan han gjorde henne illa. Men egentligen är det svårt att mäta den här känslan av smärta exakt. Men hon tänker att hon minsann klarar av att stanna kvar i sitt eget skinn nuförtiden. Och inte som förut, när hon nästan höll på att krypa ur sin egen kropp av vånda, oro och ångest. Hon lär sig sakta vad ordet tålamod, tolerans och acceptans egentligen betyder.

Hon håller minsann på att bli lite mer mogen. Att kanske är det här som händer med hennes själ just nu, att det är det som är att skaffa sig hårdare hud. Om det här pågår länge, om det pågår i många år, då kommer hennes hud ju för fan vara tjockare än en krokodils. Fy fan, tänker hon förvånat. Vill hon ha hud som en sådan best? Vad kommer en sådan tjock och ful hud att göra med henne som människa?

Hon vet att när nattens timmar tickar in, så som de gör nu - då kommer de mesta och bästa och konstigaste och renaste tankarna till henne. Ibland skriver hon ner dem. Ibland tänker hon att hon ska visa Olof alla sina bokstäver. Det gör hon aldrig. Hon river sönder allt det sårade och arga. När han tillslut kommer hem eller när han tillslut ringer henne, då går hon direkt in på deras gemensamma kontor och river sönder alla de hatiska bokstäverna på de tårfyllda papperna som hon har skrivit i sin förtvivlan mitt i natten. Då känns orden fåniga och för stora och hon skäms lite att hon tänkt sådana pompösa och stora tankar.

Då blir allt plötsligt fel och hon älskar honom och vill inte att han ska veta hur ont hon har haft under alla nätterna och alla dagarna när han inte har hört av sig till henne. Hon vill inte öppna upp sig och visa hur trasig hon blir av det han gör med henne. Hon är bara några och tjugo, och ibland tänker hon att det kanske är såhär det är att leva med en vuxen man. Man kanske måste stå ut bara. Fast jävlar vad hon står ut, tänker hon argt. Ibland vill hon att det ska vara nog med allt jävla stå ut som hon måste gå igenom.

Hela hennes kropp nästan ruskar och vältrar sig i det onda. Det är märkligt att hon kan ligga helt stilla i soffan fast hon känner allt det här samtidigt. Sigrid stirrar upp i taket. På insidan är det ett jävla och galet Formel 1 rally som pågår. På utsidan är det bara Sigrid som ligger där, och till och med är hon kanske ganska snygg för den som bara skulle gå förbi och titta in genom fönstret. Den personen som tittade in skulle se en ung vacker flicka som halvligger i en soffa i ett vackert sekelskifteshus. En lång smal och blond tjej skulle ligga där i soffan. Med håret lite rufsigt och med jeans och t-shirt på sig. Utan behå och med lite av gårdagens smink som en mörkare sorgkant under ögonen. Den som tittade in genom fönstret skulle kanske till och med vara lite avundsjuk på att hon som ligger där är rätt så attraktiv. Men fy fan, tänker hon. Vilken jävla galen lögn att hon skulle vara vacker. Hon är det fulaste, trasigaste och mest söndriga som finns i hela den här jävla Jantelagstalibanstaden som hon bor i. Sådant ser ingen. Jävla blindstyren. Sigrid fortsätter att stirra upp i taket med blinda ögon.

Taket är målat i en vit nyans. Helt nymålat. Stockholmsjävlaskitvitt. Skitfint. Skitfult. Fan vad hon är trött på det här huset. Och på Olof. Och på sig själv. Och på den jävla sängjäveln.

Nu står den jävla sängen däruppe i deras sovrum. Oanvänd av dem bägge. Ingen vill sova i den. Ingen vill älska i den heller. Eller bara kramas och få tröst. Tankarna om trösten som hon så gärna hade velat haft och så mycket behövt just nu får tårarna att komma. Hon gråter lite stilla. Det rinner bak och in i öronen. Fy fan vad hon skulle vilja ha en smekande hand på sitt huvud nu. Fingrar som trasslar in sig i hennes långa blonda hår. En lugn, dov och kåt stämma in i sitt öra. Någon som viskade tröstande ord till henne. Som låter sina händer komma innanför hennes tröja. Och som sakta drog den över hennes huvud. Samma händer skulle vandra ner mellan hennes bröst och vidare ner mot magens släta hud. Låta fingrarna stillsamt knäppa upp hennes jeans och upptäcka att hon inte hade några trosor på sig. Han med de sköna händerna skulle stöna lite svagt in i hennes halsgrop av upptäckten att hon saknade trosor. Han skulle låta sina fingrar treva sig ännu lite nedåt och låta dem sakta glida in i hennes våta och kåta underliv. Hon skulle andas tungt mot hans kropp. Låta läpparna leta reda på hans mun och tunga. Kyssa honom. Först lätt och mjukt. Sen bita honom lite i underläppen, suga in hans läpp i sin mun och nafsa lite i den. Snart skulle hennes tunga bli mer krävande. Det skulle dunka av lust inuti henne. Hon skulle otåligt slita av honom hans kläder. Hon behöver tröst. En man. En kropp. Hårdhänt sex.

Sigrid halvligger i deras soffa och tankarna vandrar runt på sin egen upptäcktsfärd. Hon tänker på den övergivna sängen på övervåningen. Ser framför sig hur ensam och övergiven den står där i sommarnattens halvmörker. Vet hur varmt det är om man inte har ett fönster öppet. Hon vet att luften nästan dallrar i hettan. När solen har legat på fönstren hela dagen då är det nästan olidligt hett i sovrummet. En sådan natt sover de bägge nakna och med bara ett stort lakan över sig. Då brukar de vara fnissiga och lite svettiga. De kastar ibland av sig lakanet och ligger helt utan någonting på sig. Då kommer lusten att ta på varandra. På långsidan av sängen finns en enorm spegel uppställd mot väggen. Utan att ha lampan på kan man ändå se hur de som ligger i sängen rör sig. Det är sensuellt och vackert att se deras kroppar när de älskar med varandra i halvmörkret. Sigrids ögon möter Olofs i spegeln när det är som allra skönast och de ler i samförstånd mot varandra. Det suger till i magen när hon tänker på det nu. På alla minnen de delar.

Att gå och lägga sig i en dubbelsäng alldeles för sig själv, det är något svidande ensamt och sorgligt över det. Att inte nuddas med en annan kropp när man vänder sig om, att inte möta en annan människas värme när man sträcker ut en hand i natten. Det är något djupt tragiskt över en dubbelsäng som endast kamperas av en person. Då sover hon hellre på soffan. I soffan får bara en kropp plats. Där blir inte ensamhetskänslan lika påtaglig. Hon tycker inte om deras sovrum när inte han är hemma. Ibland fyller hon hans plats med någon annan mans kropp. Bara för att fylla ut platsen och tomrummet. Hon vet så väl att det är fel. Moraliskt är det väldigt fel. 

Men åren med Olof har skaffat henne en egen och hemmasnickrad moral. Där det inför hennes egna lagar om rätt och fel är okej att dra hem andra män som medicin till en sargad själ. För det är just bara det som det är, tänker hon. De andra männen som ibland får följa med henne hem till den stora sängen, de är hennes tröst, räddning och det enda som gör att hon står ut med det Olof gör. Hon skyller sin otrohet på Olof. Och det är inte rätt, det fattar hon. Men vad fan är rätt i den här jävla farsen till äktenskap som de lever i när han dricker? Och vem ska bestämma om rätt och fel? Och vem har rätt att tala om för henne vad hon ska göra med sin trasiga insida. Hon gör väl för fan vad hon vill med sin egen kropp och sitt eget liv. Och dessutom var det ta mig fan inte hon som började med det här jävla tragikomiska gyckelspelet som de lever i. Hon älskar Olof. Djupt och innerligt. Otroheten betyder ingenting.

Hon möter ibland sina gamla uppraggade bottenskrap på krogen eller kanske i kön till Ica. Det bekommer henne inte i ryggen. De är inte ögon eller själar hon möter då, det är bara en slags jävla medicin som står där på två ben i kön. Hon tänker att hon borde ha dåligt samvete åt bägge hållen. För det hon gör mot Olof och för hur hon behandlar de tillfälliga männen. Det har hon aldrig. Sigrid har skaffat sig sina egna moraliska pekpinnar.