Livets Rally:

Sånt här gör väl aldrig ni...ni är väl lugna och sansade...Foto: Exhibibild.

...sånt gör jag. Hoppar på det mesta.  Foto: Exhibibild.

Jag kör rally med mitt liv!

Eller kanske är det mer ett 

Formel 1 lopp jag är ute på.

Fortare och fortare går det i alla fall. 

Fast jag vill egentligen också tycka att en långpromenad är good enough. 

Och jag vill egentligen också bara vara kåt, glad och tacksam över det lilla. 

Men det är jag inte. Aldrig är jag det. Det brinner i mitt huvud för jämnan.

Alla känslor jag har, allt jag vill göra och allt som händer i mitt liv. 

Det går i ett jävla tempo. ALLTID!

Och så sitter jag då bakom ratten i bilen som är mitt liv. Och så kör jag så in i helvete fort. För att det är så in i helvete kul att köra fort. Att trycka hårt med foten rakt ner. Med plattan i mattan. Allt härligt och allt oväntat som man får uppleva när man kör så fort som jag gör. Jag vill inte missa något av det.

Den där rallybilen som är jag, den susar fram och den går på två hjul i alla kurvor och jag halvslirar nästan ner i diket. Och jag njuter i fulla drag av den höga farten och de höga insatserna som jag har satsat på det här vilda.

Men så tänker jag att jag kanske borde bromsa lite. Eller sakta ner farten lite ändå. 

Och så tänker jag att jag ska trampa på bromsen och tvärnita så att den stackars 

bilen som är jag får vila sig lite.

Men så trycker jag med foten på bromsen, men den jädra bromsen tar ju inte!

Det är försent. Jag har kört för fort för länge. Det går inte att stoppa det längre. Bromsbeläggen är helt utslitna och bilen fortsätter fram i en vansinnig fart.

Jag får ingen hejd på den, och jag börjar desperat slita i handbromsen istället. 

Men handbromsen är helt plötsligt trasig och jag får hela spaken i min hand. 

Å fy fasiken, jag måste bromsa!

Så ser jag den. 

Långt där framme står en flera meter hög betongvägg som någon har byggt upp. 

Mitt i min körbana. Jag försöker styra undan från den annalkande katastrofen. 

Men helt plötsligt går bilen inte att manövrera längre. 

För rattlåset har hoppat i alldeles av sig själv!

Å gode Gud, jag kommer att köra rätt in i den där betongväggen. 

Och herre min Skapare, det finns inget jag kan göra för att hejda denna katastrof.

Detta känslomässiga kaos och denna katastrof är bara en millisekund från att drabba mig. Den där betongväggen kommer dunka in i mig och in i min kropp. Och det finns ingenting 

jag kan göra för att värja mig.

Såhär ser mitt liv ut just nu!

Fattar ni hur jag har det??

KAOS bor granne med mig ganska ofta.

Och... och… och jag ÄLSKAR 

(nästan) varje sekund av allt det!