I Min Mun:

 

Galning med bitchblick? Eller faktiskt ganska klok? Och ganska snäll?

Det flyger stekta sparvar in i munnen!

Jamen, det uttrycket känner ni väl till?

Det gör ni inte nä. Ja, det betyder i alla

fall typ att saker kommer serverandes till

en på silverfat.

I alla fall. Jag har just fått en stekt sparv i min mun.

Den flaxar runt där, tar sig en tur ner i magen och flaxar

runt lite där också. Och det känns som en liten fjäril i min mage.

Vad jag pratar om?

Jo, såhär. Jag har kontakt med en person som har – utan min vetskap, kollat in mig. Hur jag verkar. Hur jag beter mig. Hur jag tänker. För att den här personen letade efter en samarbetspartner. Det har ju inte jag haft en aning om. Jag har ju betett mig som den halvgalning jag ju oftast är. Utan att tänka på några som helst konsekvenser.

Jag har ju skrivit lika ocensurerat och galet som jag brukar här på bloggen. Jag har sagt saker utan att tänka på följderna. Och ja, jag har varit som jag brukar. Lite spontan.

Men tydligen har jag visat andra sidor också. Och jo, jag vet ju att jag kan och är kapabel att driva mitt företag. Jag kan leverera texter som är vettiga, grammatiskt riktiga och med tillräckligt intressant innehåll för att jag ska kunna sälja dem. Men ändå. Att det ena liksom leder till det andra. Det har ju hänt ibland när jag inte har jobb på en tid att jag har tänkt att jag måste skärpa mig. Skaffa mig ett riktigt jobb. Ett vanligt jobb. Ett sånt som dödar kreativiteten. Typ sitta i kassan på Konsum. Jaja, förlåt om nu just du jobbar där, men min insida skulle skrumpna ihop och dööö en långsam och utdragen döööd om jag hade ett sådant jobb.

Så träffades vi häromdagen.

Personen ifråga ställde en del frågor till mig.

Frågor som krävde raka svar. Frågor som krävde

att jag verkligen tänkte efter. Jag tänkte.

Och jag svarade. Jag svarade rakt ur hjärtat.

- Vad är viktigt för dig om vi går in i det här samarbetet?

- Vad sätter du som dina tre högsta prioriteringar?

- Vad vill du få ut av det?

Det kanske är nu som jag skiljer mig från andra. Men jag svarade inte som man kanske skulle förvänta sig. Jamen, typ att det är viktigt att man kan hålla många bollar i luften (vilken jävla skitfloskel att säga!), eller att jag är en energisk person med en drivande personlighet. Att jag vill ha en konkurrenskraftig lön och att jag presterar det jag lovar. Att jag kan leverera som avtalat.

Inget av det sa jag. För det är inte jag. Jag tänker inte så.

Viktigt för mig är:

1. Att arbeta med något som jag brinner för. Där jobbet och den brinnande lågan flyter samman.
2. Att ha roligt.
3. Att inte behöva arbeta heltid om jag inte vill. Att ha en frihet att arbeta när och hur jag vill. Att kunna ta med mig hela verksamheten och flytta vart jag vill. Att kunna säga att just nu har vi säte i Ystad eller i Stockholm eller i London eller kanske ett år på Palma.

Allt det sa jag. Ärligt. För om man säger det som förväntas av en, men inte det man egentligen vill och tänker. Då kommer det att gå snett så småningom.

Och att tjäna pengar? Jo, men det är ju just det som ÄR de stekta sparvarna!

Om man gör det man brinner för.

Om man har roligt under tiden.

Om man inte behöver slita arslet av sig.

Om man har samarbetspartners som är lite lika i huvudet som en själv.

Då KOMMER de stekta sparvarna flygandes. Rätt in i munnen på dig.

Men om man börjar med att tänka på hur fasiken man ska tjäna pengar

och bli rik. Ja, då kan man ge sig fasiken på att det inte klirrar till en endaste

krona i penningpungen. SÅ tänker JAG. Och det ska jag tala om, att det tänket fungerar bra. Det fungerar jävligt bra. Sen kände jag att jag ändå måste säga något om den här bloggen som jag har. Jag talade om att jag ju måste framstå som en komplett galning för den som läser den. Men att jag faktiskt inte är fullt så galen som man skulle kunna tro. Det hade dock personen redan listat ut genom att läsa mellan raderna. Jag tycker om sådana personer. Sådana som fattar sånt som inte står skrivet. Det gjorde den här personen. Jag tror mig veta att du läser det här. Och du: Jag tycker om dig. Du är en riktig människa. Och sådana finns det färre av än man kan tro.

Jaja, så kräkte jag då ur mig alla mina ord till personen vid bordet.

Personen mitt emot log stort mot mig och sa:

-         Vi tänker precis likadant. Jag har exakt samma tankar!

Och mer än så tänker jag inte säga om det här.

Vi får se vad som händer. Nu ska det här få landa

i skallen i lugn och ro. Så får vi se vart den här

resan och den här bekantskapen och det här nya för

med sig.

Spännande va!

Jamen, ni känner ju mig vid det här laget.

Varför säga NEJ, när man kan säga JA!