Rara Ärtor:

Jag älskar mina flickor så det gör ont...

...och ingen kan väl gissa att såna här...

...rara ärtor kan bråka så kaklet spricker och tapeterna krullar sig?

Ett tjutande illvrål

hörs från övervåningen:

– VEM har varit på MITT rum och ätit MINA

   kakor som JAG har gömt UNDER sängen??!!

15-åringen är arg och galen.

– INTE JAG!!, vrålar 5-åringen, och börjar storgråta.

Ja, vad ska man säga.

Varför gömmer man kakor under sängen?

Varför blir man arg?

Varför börjar man gråta om man är oskyldig?

Gissa vem som är advokat, domare

och åklagare i sådana här svåra fall?

Jag borde verkligen ha någon slags extra lön

eller åtminstone nått himla extra tillägg eller

påslag eller nåt, för sådana här svåra rättsliga tvister.

Så blir jag lite glad mitt i allt bråket! 

Att det bara är det som händer under 15-åringens säng. 

Jag tänker på min egen tid som barn. Och att jag gjorde 

helt andra saker under min säng. Så blir jag så glad 

över kakorna som tydligen göms därunder hennes säng!

Det Ligger I Din Inbox:

Tack till alla er som erbjöd er att läsa mitt manus.

Alla ni som på olika sätt hörde av er till mig.

Jag är otroligt tacksam att just DU hörde av dig.

Att just DU faktiskt erbjöd dig att ge av din tid och din ork.

Tack för ditt fina erbjudande!

Jag hade ju en alldeles speciell person i tankarna. En favorit liksom.

En önskan om att just den skulle höra av sig. Den som jag inte vågade fråga.

Det är mycket som ska stämma. Men till slut så hörde just den perfekta av sig!

Denne någon, den som jag inte vågade fråga. 

Den hörde av sig helt själv. Hon, eller kanske är det än han, 

skrev precis det jag ville höra. Inte insmickrande, inte snällt, 

inte elakt. Utan hon eller om det nu var en han, hade valt exakt 

rätt tangentnedslag för att skriva ett meddelande till mig.

Så stort TACK till dig!

Att du vill och orkar lägga energi, tid 

och engagemang på mina bokstäver! 

Jag litar på dig. 

Min magkänsla säger mig att just DU är rätt. 

Att just DU inte kommer yppa ett ord. 

Inte ens att det är just DU som läser.

Du har redan fått det. Det ligger i din inbox i din mejl.

Jag skickade det tidigt i morse. Jag är så himla skrajsen nu.

Nu delar vi en hemlighet Du & Jag.

Jag måste våga lita på dig.

Någon?

Jag tänker att jag gärna skulle

vilja att någon vanlig människa

läste mitt bokmanus.

Eller hur jag nu ska förklara det. Jag vill helt enkelt bara ha en vanlig människas åsikter om mitt manus. Jag vill att någon vanlig/vettig ska läsa det och sen kan den här vanliga/vettiga bara säga en enda mening om manuset om den vill. Jag behöver inte ha en skriftlig eller lång och invecklad recension av manuset. Det räcker som sagt med en enda mening om man så vill. Fast det gör ju inget om det är ett långt utlägg. Jag skulle ju bli glad om någon ville bemöda sig med ett längre svar/förklaring på varför de gillade/inte gillade mitt manus.

Men det skulle ju funka fint med bara en mening också. Jag menar, jag vill ju inte ställa för stora krav. Meningen kan vara hur enkel som helst.

Typ:

-         Det här var riktigt dåligt, jag pallade inte ens läsa till tredje kapitlet.

Eller:

-         Det går inte att få något sammanhang i boken, den är rörig och dåligt skriven.

Eller:

-         Boken är ok, men jag tycker den är rätt ointressant.

Eller ja, bara en allmän mening om boken i stort. Ett enkelt omdöme räcker för mig. Typ som om den som läser den skulle ge ett råd till sin bäste vän om boken. Kanske skulle den då säga till sin bäste vän, som kanske skulle åka på semester och ville ha nån bra bok med sig till solstolen. Då skulle vännen säga såhär till sin kompis:

-         Nej för Guds skull köp inte den där smörjan.

Eller:

-         Det är en utmärkt bok som sömnmedel, den är sjukt tråkigt skriven.

Jag tänker att de personer som jag helst vill ska läsa mitt manus, de ska heta vissa speciella namn. Jag tänker mycket på just dessa personer, de med de speciella namnen. Jag läser mellan raderna när dessa personer skriver något. De känns pålitningsbara. Jag kan inte riktigt förklara varför jag känner så med just dem. 

Jag känner dem inte. Jag bara vet vilka dom är. Och ja, jag känner dem lite, lite.

Jag vill inte ha någon som bara vill läsa manuset för att gotta sig åt en massa smaskiga detaljer. Inte heller någon som jag känner för väl. Eller någon som jag inte vet något om alls. Eller ve och fasa – en riktig skvaller-bytta-bing-bång-person! Det är nästan värst, om en sån erbjuder sig att läsa. Om du vet att du är en sån: Hör Inte Av Dig.

De här personerna som jag tänker på – de som jag inte vågar fråga, de känner jag till lite grann. Jag vet vad de jobbar med, och lite om hur deras privatliv ser ut. Men framförallt så gillar jag deras tänk och deras kommentarer och såna korta meddelanden som de skriver till mig ibland. Jag känner dem lite lite, men inte för mycket.

Jag vågar inte fråga de här personerna direkt. För tänk om de nästan aldrig läser böcker. Och tänk om de gör det, men absolut inte vill läsa mitt skit. Och tänk om de inte vill vara oartiga och tacka nej. Fast det vill jag ju att de ska göra. Om de inte vill läsa så vill jag att de tackar nej.

Så därför fegar jag ur och skriver det i lite allmänna ordalag här och nu. Tror du att just du är den där personen och vet du med dig att du skulle kunna tänka dig att läsa mitt manus: Hör av dig.

Jag har isåfall bara ETT krav på dig:

Du får ALDRIG avslöja vad du läst.

Det MÅSTE stanna mellan dig och mig.

Surkommentarer:

Det har trillat in en och 

annan sur kommentar här. 

Jag brukar plocka 

bort dem om jag ser dem. 

Fast det är ju lite kul ändå. 

Att även de sura, de avundsjuka och de bittra läser min blogg. 

Kul för er. Vore ännu roligare om ni inte skrev anonymt. 

Men egentligen skiter jag i vilket. Det här är ju min blogg. 

Det går ju jättebra att skaffa sin egen blogg. Där kan de 

sura, de avundsjuka och de bittra skriva precis vad de vill. 

Det som förvånar mig är att om man nu inte gillar min blogg 

så undrar jag varför i hela fridens namn man tar sig tid att läsa den?

Och tar sig tid att skriva kommentarer i den också. 

Det är ju ännu mer obegripligt?!

Vad är det för fel på dem?

Fast jag antar att jag får räkna med en och annan snyting. 

Jag menar, jag vet ju att jag skriver som en riktig rich bich. 

Och sånt kan reta gallfeber på vissa. Uppenbarligen.

Lite Inspiration:

Vi har åkt runt och 
låtit oss inspirerats.

Så här kommer lite 
inspiration till er också!

Jag har i alla fall med mig 
Sveriges mest inspirerande 
och intensiva assistent! 

Assistenten provar allt!!
 

Turkos känns ny och fräsch i kulören...

...grått, svart och vitt går ju aldrig ur tiden, och är alltid klassiskt och snyggt.

Ljuvliga Ljuvelen eller mer Assistenten provar allt.

Turkost igen! Visst känns det krispigt och lite nytt.

Man MÅSTE ju provligga så man vet om det är en bra säng. Juh.

Och så jag och assistenten då!

VintageFynd:

- Det är ju äckligt att han är naken!...

...tycker Astrid som tar på honom småbyxorna.

Det rätta vintagestuket!

Du skulle inte tro mig om jag 
berättade vilken dag jag haft idag.

Så därför berättar jag 
inte vilken dag jag haft idag.

Jag berättar istället om mina coola vintagefynd!
En manlig torso (en kropp utan armar, ben och huvud för er som inte vet det), 
helt klädd i svart mosaik. Som en assnygg konstinstallation. Jag är såå nöjd! 
Och jag tycker han är såå snygg! 

Astrid tycker det är äckligt att han är naken och 
visar pillen, så hon tog på honom Biancas bikinibrallor.

Två stycken snyggt slitna skinnpallar 
inhandlade jag också. Fina va!

Trosorna Ut Och In:

Exakt SÅ HÄR ska det se ut med etiketten tryckt på tyget...

...eller möjligtvis SÅ HÄR, etiketten påsydd på UTSIDAN! 

Exakt HUR SVÅRT KAN DET VARA?

Jag tränade på SATS City förut.

Nu tränar jag på SATS Entré.

Det här utspelade sig på SATS City.

Så är jag då på gymmet.

Jag står och byter om. 

Har bara trosor på mig. 

En mycket stilig dam påpekar hövligt att jag har underbyxorna ut och in.

Ja, och jag pratar ju först och tänker sen.

Ibland i alla fall. Så jag säger glatt:

-         Vet du, jag har nästan alltid trosorna ut och in. Jag är så trött på alla 

       himla lappar och etiketter som skaver och killar i brallan jämt!

-         Eh… oj, säger den lätt chockade damen. Hon ser helt paff ut.

-         Det fungerar hur bra som helst, försäkrar jag oblygt.

-         Men vilken bra idé. Åh, det ska jag också börja göra. 

       Jag är OCKSÅ så trött på alla dessa skavande lappar, säger damen. 

       Tack för tipset!

Jamen, ni vet väl själva hur det är med dessa idiotlappar i brallorna? 

Man kan ju bli galen på alla dessa lappar som nån har sytt ditt 

MITT på trosan och MITT därbak och dessutom gjort det på INSIDAN?

Va? Va? Va? 

Hur i hela friden kan trosdesigners (om det nu finns såna) vara så urbota 

korkade att de sätter den där? Varför inte sy fast den på UTSIDAN av trosan. 

Och i samma färg som tyget. Så kan man ju bara klippa bort den och så gör det 

ju ingenting om det blir skav av det bortklippta, för det sitter ju på UTSIDAN!

För Guds skull! Jag tror jag ska bli trosdesignare i mitt nästa liv.

Jaja, nu halkade jag visst av banan här. 

Jag skulle ju berätta om mig och damen. 

Men jag blir ju så upprörd över såna här 

verkliga och stora världsproblem som liksom 

kan sänka en hel dag. För att man hela dagen 

går och känner hur den där äckliga lilla lappen 

retfullt dinglar lite hit och dit mellan skinkorna 

när man går. Va? Ska det verkligen vara så!

Men åter till damen då:

Så blir vi liksom lite kompisar, jag och damen. 

Vi pratar trosor, barn, jobb och träning.

Vi pratar länge om ditt och datt. 

Hon berättar att hon arbetar som advokat. 

Hon är väldigt långt från min värld, liksom.

Jag berättar vad jag gör och jag ger henne 

mitt visitkort. (Kunder kan man ju ragga på 

de mest udda ställen, liksom!).

Så såg jag henne på stan häromdagen. 

Hon svischade förbi i en lång dyyr (jo, sånt syns!) kappa. 

Hennes hår är stylat i en perfekt frissa. Klackarna smattrar 

effektivt i gatan. Hon har viktiga portföljen i dyra skinnet 

hängandes på axeln.

Hon ser inte mig, för jag sitter inne på 

Lilla Kafferosteriet och fikar i godan ro.

Hon ser väldigt viktig ut.

Hon ser väldigt dyr ut.

Hon ser väldigt respektingivande ut också.

Jag småskrattar lite för mig själv.

För jag VET ju att denna respektingivande

dam antagligen har trosorna ut och in.

Häpp liksom!