Total förnekelse:

Jag kan inte fatta hur jag kan vara så

himla smal när jag väger så himla mycket!?

Eller är det sånt som kallas förvrängd självbild?

Eller kanske total självförnekelse?

Eller Herregud, det kanske är en sån där fet himla livslögn.

Singelliv o Skitiga Spisar:

Det är nån slags pervers njutning.

När man liksom bara släpper allt.

När man inte ens pallar torka av spisen 

från den sista lagade måltiden.

När man bara skrapar av det 

värsta nästa gång man ska laga nåt.

Så att man kan ställa dit en kastrull 

och koka thevatten eller nåt.

Jag skrapar bara av spisen nu för att jag inte gillar

lukten av fastbränd mat som äckelosar sig på spisen.

Det blir nån slags Rendez Vous-känsla

det där med det sunkiga levernet just nu.

En: Ja-just-det-nu-minns-jag-känsla

från tiden när man levde singel- krog och nattsuddarliv.

Ja, jag har ju gjort det. Levt som singel.

Sprungit på krogen i för höga klackar och för korta kjolar.

Vinglat runt med ett vinglas i ena handen och vaknat på fel ställe.

Och lovat mig själv att aldrig mer.

Såna minnen och tankar kom upp nu

när jag skrapade av värsta skiten från spisen.

Jisses liksom, vid de mest oväntade tillfällen

kommer det flashbacks från ett annat liv.

Ett annat ganska kul liv.

Ett annat ganska vilt liv.

Jag är rätt glad över min dåliga moral. Ändå.

Det är ju den som har gett mig alla dessa roliga minnen.

Storshopping:

Jag gillar den här lite ljust brända känslan i interiörer.

Jag gillar knappstoppningen i soffan. Och jag gillar hon som sitter i den också.

Små coola pallar eller kanske små sidebord.

Gillar...eller nä, kanske inte. Lite to much.

Gillar också stolen jag håller i. Kolla handtaget på ryggen.

Åsså hon som har samma Dagens Outfit everyday. Har människan inga andra kläder?

Fina utemöbler till loungeverandan.

Soffbenen och knapparna. Superfint och superfina färger tillsammans.

Jag har varit på besök i ett coolt showroom och

handlat möbler och prylar för obscena summor.

Vi åkte tillsammans jag och en trevlig kollega - 

Anna-Karin, som driver CanCan Interiör. 

Föresten har hon en webbutik med det där lilla 

extra som är så svårt att hitta någon annanstans. 

Kolla in hennes butik. http://cancaninterior.com/

Jag kollar in prylar i showroomet för en kunds räkning.

(Jaja, och kanske lite för min egen del, dårå).

Ja, jag vet att det är mycket snack om shopping och stålar här just nu.

Men det är tyvärr mitt liv. Det låter kanske flashigt för dig som läser.

Men glöm din dröm.

Den drömmen är som den där dyra chokladen som man kan äta till frukost,

lunch och middag. Den står en ganska snart upp i halsen. Men i alla fall.

Nu har jag då handlat en massa skitcoola prylar.

På stället – där som jag var.

Dit är det nästan tre timmar i bil.

Men de har massor av fina prylar.

Det får jag ju ge dem.

Jag var ju där som inköpare och gick runt i deras

feta utställningshallar och pekade med hela handen.

-         Ahh! Du handlar för så mycket! Men då kör vi såklart hem det åt dig.

-         Tack. Tack.

Ja, men nån nytta ska man väl ändå ha

av allt det här tröttsamma handleriet överallt.

Rich Bitch Shopping:

En hel drös med...

...nya dricksglas blev inhandlade.

Två nya feta soffor och en hög med varma sköna renfällar fick följa med hem.

Några finfina svarta brickbord är inköpta.

Samt lite rassel och Blingbling också.

Jag håller på. Ändå.

Med tanke på mitt inlägg om

min shoppingtrötthet häromdagen.

Jo, den finns kvar den där tröttheten.

Och den är fortfarande lika stark.

Den där olusten över att handla.

Men jag måste ju.

Handla inredning.

Handla möbler.

Handla porslin.

Handla glas.

Handla utemöbler.

Handla strykjärn.

Och en jädra massa annat.

Det är inte roligt. Det är skitjobbigt.

Hur kan man vilja vara en lyxlirare som tillbringar

sina dagar med att fixa sina naglar, fixa sitt hår,

luncha med nån shopaholic-väninna och gå loss

med svarta Visakortet.

Shit. Jag håller på att spy på skiten.

Ge mig en rekorderlig bonnauktion eller åtminstone en liten

lagom antikbutik. Gärna en som drivs av ett äldre par.

Såna som skiter fullständigt i hur jag

ser ut när jag stegar in i deras lilla butik.

Som jag älskar såna ställen.

Doften.

Atmosfären.

Känslan.

Jag Vill Inte:

Jag vill inte blogga idag.

- För att livet har uppförsbacke idag.

- För att jag struntade att kolla när jag gick över gatan idag.

- För att alla känslorna kom på en och samma gång idag.

- För att alla har såna här dagar.

- För att de som hävdar att de inte har såna här dagar Ljuger.

Men imorgon då är jag på banan igen.

Toy o Badvattnet:

...och nej, detta är inte min kropp. Tyvärr.

Häromdagen hade jag möte med Toy på gymmet.

Toy jobbar som pt och vi träffas med jämna mellanrum.

Hur som helst.

Den här Toy är en liten vältränad och smidig sak med vartenda fettgram på rätt ställe.

Om hon ens har några fettgram på den där lilla tajta kroppen hon har. Men i alla fall.

Hon piskade på mig för att jag skulle göra några

vansinniga hopp, några alldeles för tunga lyft och

en del andra påhitt som min kropp alltid protesterar mot.

- Det går inte! Jag är för gammal! Jag är för tung! Jag orkar inte!

Det är vad jag brukar gnälla, svära, spotta och fräsa om när vi träffas.

Men hon verkar verkligen inte höra vad jag säger.

Hon reagerar liksom inte. Undrar om hon hör dåligt?

Nu är ju inte min kropp precis i paritet med hennes.

Hon rör sig som en liten vessla, denna lilla Toy.

15 kilo lättare och 15 år yngre är hon dessutom.

Medan jag däremot ska försöka hoppa runt med

mina väldigt långa 180 cm och med fötter i storlek 42.

Ja, det slutade ju med att jag snubblade runt där och lyckades vricka foten. 

Det går nu rätt bra. Jag linkar ner i garaget. Hämtar bilen och kör och hämtar 

barn på dagis o skola. Åker hem till Ystad. En sträcka på 5 mil. Kommer hem.

Och eftersom vi nu bor som sämre tattare i 1 rum och kök, och jag är själv med barnen då tuppen är i Stockholm, så tar jag med mig flickorna ut på restaurang. 

För ni tycker väl ändå inte att jag ska behöva laga mat när tuppen glassar på lyxhotell och käkar ute på finfina krogar? Nä, just det. 

Det var väl det jag tänkte, att ni såklart tycker att jag är värd lite guldkant jag också.

Jag tänker att jag ska guldkanta och lyxa vidare lite på samma tema sen när jag kommer hem och ta ett långt och skönt bad också. Jag ber snällt Bella att kila upp till tredje våningen och hälla i badvatten. Så hoppar jag ur kläderna under tiden.

Då plötsligt känner jag det.

Bara sådär akut. Skrivbehovet kommer. 

Jag tänker att jag ska bara sätta mig ner lite kvickt och skriva lite medan badvattnet fylls på. 

Så naken och grann (nåja!), sätter jag mig snabbt och låter fingrarna dansa över tangenterna.

Det liksom trycker på, det där behovet av att skriva. När jag skriver så händer det att jag glömmer både tid och rum. Just det hände.

Så kommer jag på det efter en lång stund. Efter en väääldigt lång stund.

- Jävlar badvattnet!! Vrålar jag rätt ut.

Jag rusar upp vild och naken med min ömma fot. 

När jag kommer till översta våningen så har målarna ställt en ställning över trappen. 

Som jag ju har glömt bort i röran som vi bor i. 

Jag slår i mig i huvudet, stupar framlänges och liksom kraschlandar in på golvet som en strandad val. (Jo, jag är fortfarande spritt näck! You get the picture här va). 

Jag gör illa min ömma fot ännu mer. 

Så halvkryper eller mer halvålar jag mig in i badrummet med min ömma stackars kropp.

Där möts jag av en sjujävla översvämning. Hela himla badrumsgolvet är en fucking inomhuspool plötsligt.

Kära Gode Gud: Giv Mig Styrka.

Lyckliga Hus o Skavande Trosor:

Det hus vi bor i nu är ett Lyckligt hus.

Det känns tydligt. I atmosfären.

Det förra huset vi bodde i var ett Olyckligt hus.

Känslan i det förra huset satt i väggarna och skavde.

Som obekväma skor. Eller för tajta brallor.

Eller möjligtvis som trosor som skär in på ställen

man inte vill att de ska skära in på.

Ni vet, trosor som mecklar sig in bland veck, skinkor och mörka håligheter.

Men nu var det ju det här med huset som skavde och skar in.

Det var ju dit jag skulle komma. Innan jag råkade slira in på

trosvägen.

Just det, huset ja:

Jag tror att de som bor i vårt gamla hus skiter i vilket.

Det ska ha det som ett skrythus. Precis som vi hade.

Ett skrythus. Ett hus där man inte trivs.

För att huset är för bra.

För välputsat.

För opersonligt.

För kallt.

För otrivsamt.

Jag kan inte fatta att jag var så korkad 

att jag lät mig inledas i frestelse. 

Ett skrythus. Varför vill man ha det?

Ja, jag skäms att säga det.

Men det finns nog bara ett svar på det.

Men nu. Nu vet jag bättre. Nu bor vi i ett Lyckligt hus. 

Lyckan sitter i väggarna.

I de gamla knarrande golvplankorna. 

I de sneda väggarna och i stockrosorna

utefter muren. Ett Lyckligt hus.

Tack till mig själv för att jag återfick förståndet.