På Slak Lina Genom Livet:

Visst ser jag väl rätt normal ut?

Ni vet det här med att det

finns olika typer av människor.

Det finns de som alltid lever med

både hängslen och livrem. Boring People.

Och så finns det dem som lever helt utan alla säkerhetsanordningar.

Som bara kastar sig rätt ut i vansinnet. Utan någon som helst livlina. Crazy People.

En sån är jag.

Jag bränner ut mig själv. I bägge ändar tänder jag på utan att tänka. 

Utan att ens fundera på hur lågan flammar och hur jag själv nästan 

brinner upp på kuppen.

Jag fungerar bäst under press. Och då menar jag inte lite vanlig press. 

Nej, jag menar nästan omänskligt lidande. Jaja, eller i alla fall något åt 

det hållet. Vi sålde vår förra gård. Nästan samtidigt som pappren skrevs 

på så bara reste jag mig ur soffan därhemma på vårt förra ställe, där som 

hon nu sitter med sin beniga rumpa i min gamla soffa, därifrån reste jag mig 

upp och jag viskade för mig själv:

- Nej, nu jävlar!

Efter alla dessa år.

Nu skulle det ut.

Nu var det rätt tid.

Sen gick jag med bestämda steg in på kontoret. 

Jag satte mig vid datorn och jag började skriva. 

Jag skrev och jag skrev. I ett rasande tempo. Jag var så arg, så arg. 

Bokstäverna och hela berättelsen rann som dundrande vulkanisk lava 

ur fingrarna på mig. Jag hamrade med besinningslöst våld på tangentbordet. 

Jag grät och jag snorade medan jag skrev. Jag hade ett papper och torkade 

snoret med bredvid mig. Ja, jag vet, det är ju skitäckligt. Men det var så det var. 

Gråten var så intensiv.

Medan jag skrev så såldes huset. 

Medan jag skrev så satt vi i timslånga 

förhandlingar om hur företag skulle byta ägare, 

hur utlandssvenskar skulle få äga fastigheter i Sverige.

Jag var på plats bland advokater, jurister, mäklare och andra viktiga förståsigpåare. 

Men jag var inte där. Inte egentligen. Jag skiter väl i deras avtalstrams och annat oviktigt. 

Jag var i mitt manus hela tiden. Se till att bli färdig med den här försäljningsskiten för jag 

vill hem till mina älskade bokstäver. Jag tänkte på Tjuren Ferdinand och hans korkek mitt under förhandlingarna. 

Jag fnissade lite för mig själv. Han som skrev på och köpte på andra 

sidan bordet tittade leende på mig, med en något undrande blick. 

Jag log inte tillbaka. Jag skiter väl i dig, tänkte jag. Jag vill hem till 

bokstäverna. Jag var en Ferdinand och jag ville hem till min korkek.

Vi köpte nytt hus. Vi renoverade. Vi flyttade på tonårsbarn. 

Vi hade en liten skruttfia som började 0:an. Jag påbörjade 

ett projekt med en kollega. Jag gjorde hemma-hos-reportage. 

Jag skrev texter om böljande linnegardiner som silade det vackra 

morgonljuset, till glassiga inredningsmagasin. 

Allt det här gjorde jag SAMTIDIGT som jag skrev en hel bok. 

Ja, jag vet, det är ju inte riktigt klokt. Ingen normal människa 

utsätter sig för allt sånt tungt på samma gång. Det är bara jag 

som gör såna dåraktigheter. Jag vet det.

Jag var inte heller närvarande därhemma. Jag var i mitt manus. Hela tiden. 

Jag var inte där för familjen. Jo, alltså jag lagade mat och jag var där med min kropp. 

Men min själ var med den andra. Med den hemlige älskaren. För det var så jag såg 

på mitt manus när jag började. Jag vägrade berätta för min stackars make vad jag smusslade med på nätterna. Han är en tålmodig man. Han lät mig hållas. Jag tror att 

han en tid verkligen trodde att jag hade en annan man. Rent fysiskt. Jag är inte klok. 

Jag inser det. Jag riskerade allt genom att inte förklara. Men det går inte att berätta. 

Jag förmår inte öppna munnen och säga allt det hemliga.

Jag SA ju till er att jag är en sån som bränner ut mig i bägge 

ändar, en sån som riskerar allt. Helt crazy och utan livlinor.

Jag skrev mitt bokmanus på det där året.

Jag var så arg under ett helt år. Jag skrev, jag grät och jag snorade. 

Jag var så galet förbannad. Jag var så galet ledsen. Nu har jag brunnit ett helt år. 

Och nu är lågan snart släckt. Jag har baddat brännskadorna på min kropp med 

svala, våta omslag. Jag har lindrat det onda. Jag har lagat och sytt ihop min insida.

Jag är fan ta mig

inte riktigt riktig.

Det sägs att kreativa människor balanserar

på randen till galenskap. Så är det nog.

Men jag döljer min galenskap noga. Den syns inte på utsidan.

Du skulle inte ana något om du såg mig In Real Life.

För visst tycker du väl att jag ser rätt normal ut?

Dagen Idag:

Jag måste åka 
och köpa näsdukar. 

För idag kommer 
det bli gråta av. 


Jag har sett till att barnen kommit till skolan från hotellet. 
Jag har skjutsat en liten Ljuvel till sitt. Jag har snott lite 
frukt från frukostbuffén i hotellrestaurangen. Ja men man 
måste ju ha frukt till fruktstunden. 
Annars blir fröknarna arga på barnens mamma. 
Och så får barnens mamma onda ögat. 
Och det orkar inte barnens mamma med en dag som denna. 

Nu ska jag åka för näsduksshoppingen. 

Jag ska bara packa ihop hotellrummet. 

Idag kommer det bli gråta av för mig. 
Idag är det begravning. 
Idag är det en vacker dag.  

Jag kommer vara ledsen idag. Jag vet det. 
Vi kommer träffas för sista gången. Och helt 
plötsligt så känner jag att jag struntar fullkomligt i 
om jag har rätt eller fel kläder på mig. 

Du var större än så. 
Du skulle aldrig anmärka på sånt. 
Du hade låtit mig komma naken. 

Jag tänker att den här begravningen inte kommer 
likna någon annan jag varit på. Någonsin. 
Jag tänker att det kommer komma människor 
från alla delar av landet. Från alla delar av världen. 

Jag tänker att det kommer vara författare, skådespelare, 
regissörer, poeter, konstnärer och ja, helt enkelt en massa kreativa människor. 
Alla kommer förstå att man inte sörjer med kläderna. Jag kommer vara fel nu igen. 
Men vet ni vad? Jag struntar verkligen och fullkomligt i det. 

Jag vet att jag kommer gråta idag. 
Jag vet att det kommer bli en tung dag idag. 
Jag vet att det kommer bättre stunder i livet också. 

KaosPiloternas Mästarinna:

Vi bor på hotell.

Vårt hus är uthyrt 
under några dagar. 

Kaoset som uppstår när allas läxor, träningsbagar, 
skolväskor, tonårsprylar och kontorspapper ska 
samsas i samma svit - det kaoset är näst intill 
hopplöst att reda ut. 

Och mitt i allt kommer jag ju på att vi lyckats 
missa ett kvartssamtal och ett föräldramöte! 
På samma vecka! 

Nämen, hörni det går ju jädrigt bra för oss 
ordningsamma och skitpräktiga föräldrar som vi ju alltid är. 

För att inte tala om att det är en begravning på Österlen imorgon fredag. 
Och tror ni att jag har packat med mig lämpliga kläder till det? Nä just det. 

Det "bästa" jag har är ett par jädrigt slitna och nästan svarta jeans. 
Till det får jag ha min svarta skinnjacka. Till det läderkängor med silvernitar. 

Jamen ni fattar ju själva! 

Jag kommer ju se ut som nån slags gangster i kyrkan. 
Förlåt mig snälla Calle. Jag hoppas du har överseende 
med att jag kommer till din begravning insladdandes på tvären. 

Jag LOVAR att inte komma försent iallafall. 
Och du, min sorg och saknad efter dig är inte 
mindre för att jag är fel klädd. 

Och jag måste också ha den där gangsterjackan 
knäppt ända upp i halsen också. För under har jag 
ännu mindre lämpliga kläder! 

Vet ni vad sånt här kallas?

BRIST PÅ PLANERING!

Ni Är Många:

Jo, det är lite så. 

Ni är sjukt många 

som läser min blogg. 

Jag får frågan ibland om jag marknadsför bloggen på något vis. Eh? Nä. 

Sånt avancerat tekniskt tjafs håller jag inte på med. Och det är bara för 

att jag inte klarar av det. Ibland får jag också frågan om jag inte borde ta 

in reklam och tjäna en hacka på bloggen. Men NEJ det vill jag inte heller. 

Jag tänker att då tröttnar ni som är vuxna på en massa skit och drit som 

kommer upp här, när ni ju egentligen bara vill läsa om mina galna eskapader. 

Jag kan ju ha fel när det gäller det. Men jag tror faktiskt inte det. 

Så reklam går fetbort.

Men såhär. 

Jag hade ställt väckarklockan på mobilen en alldeles för tidig morgon. 

Så ringer den, och jag är halvt medvetslös. Jag håller på och fibblar med 

den innan jag lyckas stänga av oljudet. Och av någon outgrundlig anledning 

råkar jag då komma åt besöksstatistiken till bloggen. Ja, jag vet det är ju märkligt 

hur nu det gick till. Men så var det i alla fall.

Och det är då jag ser det! 

Klockan 06.00 på morgonen har jag över 200 besökare. REDAN! 

Jag blir lite förskräckt. Och jisses liksom! Vilka är det som läser mina 

tramsiga bokstäver så tidigt?

Sen går klockan och så kan jag ju inte låta bli att kolla statistiken igen. 

Så vid 10-tiden kollar jag. Över 700 stycken som har varit inne!

Det är då jag ringer till min vän Anna-Karin och beklagar mig. 

Eller beklagar och beklagar, jag blir lite stressad över alla er

som läser. Vilka är ni? Vad är det ni gillar?

Efter klockan 10 vågar jag inte gå in och kolla statistiken igen. 
Så hur många ni var resten av den dagen, det vet jag inte. 

Anna-Karin skrattar åt mig när jag ringer och är lite wild&crazy:

- Men Carola, du är den enda jag känner 
  som INTE vill ha många läsare på din blogg!

Alltså, jag VILL ju ha många läsare, men jag fattar inte att ni är SÅ många. 

Vad är det som är så kul, eller intressant med mig? Eller är det att jag verkar 

vara helt utan spärrar som får er att liksom frusta och skratta och kanske förfasa 

er över mig och allt galet som jag gör och allt tokigt som händer mig.

Jag VILL ha er. 

Tro inget annat. 

Men jag blir ändå lite rädd för er. 

Jag vet – eller jag tror mig veta, vilka några av er är. 

Jag vet också att en hel del av er för att inte säga de 

allra flesta är vuxna människor. Och det är jag väldigt 

stolt och glad över. Att just grown ups gillar min blogg. 

Jag hade lagt ner bloggeriet för länge sedan om det visat sig 

att jag bara haft 20-åriga brudar med extensions, lösnaglar 

och köpetuttar. Fast jag har ju absolut INGET på min blogg 

som roar såna som dem. Så till er vuxna läsare vill jag verkligen 

rikta ett stort tack! Jag vet också att det är en del av anledningen 

till att jag har så få kommentarer. För en del av er är säkert som mig, 

ni tycker det är lite krångligt att kommentera. Och det ÄR krångligt om 

man gör det från mobilen. Men inte från datorn. Sen är det så att om/när 

ni kommenterar så är ni helt anonyma. Ni kan skriva och tycka vad ni vill. 

Det enda jag kan se är vilket land ni kommer ifrån.

Så bara för att bevisa att ni minsann VISST kan kommentera så GÖR det nu! 

Ett litet ord bara. En liten hälsning från er till mig för att jag (tydligen) förgyller 

er dag en liten stund. 

Det kan ni väl ge mig!

Bonderöven:

En rekorderlig dansk bonderöv.

Jag gillar hur danskarna använder sitt språk. 

Det svenska språket är så försiktigt. 

Bokstäverna i det svenska språket är 

noga utvalda för att inte väcka anstöt 

eller kränka någon. Tycker jag.

Sånt larv skiter danskarna i. 

Som det här danska programmet om den 

smått galne och hängivne danska bondgrabben. 

På svenska heter det: 

Hundra procent bonde. Men vilket trams!

I originalversionen heter det: 

Bonderöven. Det är mer studs i Bonderöven, eller hur.

Eller vad sägs om det här ordet då:

I Sverige kallar vi det för dekolletage

(klyftan mellan brösten, för er som inte vet).

På danska heter det:

Kavaljergången!

Jamen, det är ju ett underbart ord!

Ett ord som alla fattar på en gång.

Men dekolletage däremot är ju ett tungvrickarord som om man 

inte vet vad det betyder så kan man ju inte ens gissa. Dekolletage 

låter som någon motordel till bilen.

Andra bra danska ord är:

Hundegalskab.

Cowboybukser.

Hakkeböf.

Morgenmad.

Ja, såhär kan man hålla på.

Det sägs att det svenska språket är ett av världens svåraste att lära sig. 

Det kan jag gott tänka mig. För oss som ”kan” svenska är ju såna här ord 

självklara. Men tänk dig att du får höra talas om dem för första gången. 

Du har precis lärt dig att ordet panna betyder stället över ögonbrynen, ja 

om det inte är en förkortning för stek-panna, eller för en panna kaffe. Men 

så ska du lägga till ordet biff (?!) efteråt. Som i pann-biff. Det måste ju bli 

kortslutning i huvet på de stackare som ska lära sig vårt språk.

Jag skulle kunna tänka mig att gå en kurs i danska.

Jag gillar det språket. Det är likt svenskan men med 

mer trycka och mer studs i orden.

Fast sen är det ju det här med deras helt uppåt väggarna galna räknesätt.

Det är då all logik inom det danska språket upphör för mig.

50 – halvtreds

51 – enoghalvtreds

75 – femoghalvfjerds

90 – halvfems

Jag Saknar Dig:

In Memorian. Calle Mikelsons.

Jag vill gärna slå ditt nummer. 

Fast jag vet att du inte svarar. 

Men jag får ändå lyssna på din röst. 

Du pratar med din glada stämma i mobilsvaret i mitt öra. 

Jag hör att du säger att du har telefontid fram till klockan tolv. 

Jag vet det sen förut, det här med dina telefontider. För sen 

ska du minsann vandra vid havet, och det är såklart viktigt.

Jag ringer aldrig och lyssnar på din röst. Jag tror inte jag orkar det. 

Jag vet att du aldrig mer kommer svara mig på riktigt i alla fall. Jag 

vet inte ens om ditt mobilsvar fortfarande går att lyssna på. Jag vågar 

inte heller, för jag vet inte hur jag skulle reagera om jag fick höra din 

röst igen. Kanske skulle jag inte kunna sluta ringa om jag gjorde det 

en gång, kanske skulle jag vilja höra din röst igen och igen. 

Jag har dig kvar i mina kontakter. Jag förmår inte radera dig.

Jag saknar dig så det värker i bröstet. Ibland blir jag lite arg på dig. 

Hur vågade du? Gå och dö och lämna mig utan att allt var klart. Vi 

hade ju mitt arbete och vi hade ju ditt arbete, det som aldrig kommer 

färdigställas nu. Hur långt hade du kommit? Det vet jag inte riktigt. 

Jag skulle ju hjälpa dig. Jag hade ju krattat manegen till dig med allt jobb 

jag lagt ner så du bara kunde gå rakt fram sen när du var färdig med alla 

dina underfundiga bokstäver. Jag skulle ju ge dig mina kontakter som jag 

lyckats skapa.

Nu är det många som aldrig får ta del av dina historier, om småstäders 
förbannelse, den som vi delade du och jag. Den som vi pratade om. 
Om ångesten att inte passa in. Att aldrig vara lagom. 
Hur kunde du bara lämna mig?

Så många gånger jag har tänkt, att jag ska ringa till dig och fråga 

vad du tycker om olika saker. Jag behöver någon som var så klok som du. 

Alla goda råd jag inte får nu. En tiondels sekund tänker jag tanken och jag 

tar nästan upp mobilen, innan jag kommer ihåg. Det suger till i magen av saknad. 

Jag saknar dig, min vän. 

Jag behöver dig. 

Jag vill ringa till dig. 

Jag vill höra din röst. 

Jag vill se ditt namn på min display. 

Jag är usel att svara i telefon när andra ringer, jag vet det. 

Jag kan medvetet låta bli att svara. Men aldrig när du ringde 

gjorde jag det. Jag kastade mig över mobilen om jag såg att 

det var du. Som om jag vore förälskad i dig. Det var jag.

Ibland när du skickade meddelanden eller mejl till mig, så läste jag dem inte på en gång. 

Jag sparade dem medvetet tills vi var själva du och jag. Jag kokade en kopp te, jag tog en liten bit mörk choklad och så när jag var helt ensam med dig så öppnade jag dina magiska brev till mig. Det var som den maffigaste ordporren du gav mig i alla dina brev. Jag har sparat dem såklart. Jag har läst en del igen. Men det gör ont. Jag sparar dem till framtiden när det mest akuta har lagt sig.

Jag vill sms:a dig och få svar direkt. 

Gärna när det bara var du och jag mitt i natten och vi skrev till varandra. 

Som om vi vore älskande och otrogna. Jag ångrar så att jag inte berättade 

hur jag njöt av dina meddelanden till mig. Varför talade jag aldrig om hur mycket 

du betydde för mig? Jag visste ju att du var sjuk. Och ändå kunde jag inte föreställa 

mig att du skulle vara borta en dag. 

Men jag berättar det för dig nu. 

Hur mycket du betydde. Tack.

Ingen Vet Att Du Är Du:

Schh. Säg inte allt du vet. Tro inte allt du hör.

Nu när jag vet är det svårare att vara spontan med orden.

Nu när jag vet borde jag skärpa mig, inte kräka ur mig vilken rappakalja som helst här.

Nu när jag vet att du som är ”den store elefanten” faktiskt läser min blogg.

För du sa det till mig när du pratade med mig.

Och det skrämmer mig.

Och det gör mig glad.

Och det är smickrande.

Och jag blir lite rädd för dig också.

Allt på samma gång.

Vi träffades du och jag på en bensinmack på Österlen i fredagskväll. Jag hade mer eller mindre tjatat mig till att få träffa dig. Och du gick med på det tillslut. Och mötet var helt surrealistiskt för mig. Jag stod där på den ganska övergivna parkeringen och väntade på dig. Du hade sagt en tid. Sen ringer du mig och säger att du blir 10 minuter sen och hoppas att jag vill vänta. 

Snälla fina du, jag hade stått kvar där hela 

natten och väntat även om du inte hade ringt.

Sån respekt har jag för dig, det fattar du väl!

Så kommer du då, i någon stor auktoritetsingivande bil – såklart att bilen också ska inge samma respekt som dess ägare. Så hoppar du vigt och kvickt ur bilen, du omfamnar mig och du är idel leende. Jag blir helt tagen av dig. Vi pratar i några minuter innan du utan vidare funderingar bjuder med mig hem till dig.

Hur vågade du?

Såg du inte att jag var skvatt galen?

Såg du inte att jag inte har alla hönsen hemma?

Så modig du är.

Jag kunde ju ha varit en stalker, eller en av de där 

knäppisarna du berättade om, som strök runt dit hus. 

Tack för att du litade på mig. Du kan lita på mig.

En kort biltur genom Österlens landskap färdades vi. På vindlande och hemliga 

småvägar åkte vi. Du först i den stora bilen och jag efter i min lilla porrbil.

Du bjuder på äppelmust från egna frukter och 

du bor gudomligt vackert med utsikt över havet.

Vi sitter länge, länge och pratar vid ditt köksbord. Och du är klok och snäll, djup och lättsam. Allt på en gång. Jag hade kunnat sitta där och prata med dig hela natten. Men jag insåg också efter ett par timmar att det ju faktiskt var fredagskväll. Du hade säkert både viktigare och roligare saker för dig än att spendera tid med en nybörjarvinglig skrivar-wannabe som mig. Med en Bambi på hal is som jag är i den världen.

Men att du tog dig tid med mig.

Att du bjöd med mig hem. Att du uppenbarligen inte tyckte att jag var helt galen eftersom du lät mig se en del av ditt privatliv. Du berättade saker. Jag berättade saker. Vi pratade. Jag fick råd och tips. Du lovade att läsa mitt manus fast jag ju såg med egna ögon hur du var överhopad av arbete.

Jag vill tacka dig ur djupet av mitt hjärta för att du behandlade mig;

– en dum blondin med skrivarambitioner, med den respekt du gjorde.

Ingen vet att det är du som är du.

Ingen kan lista ut att det är dig jag skriver om här.

Ingen kommer få veta det heller.

Jag är en jävel på att behålla hemligheter.

Jag är en jävel på att inte berätta det som inte får berättas.

Jag är en jävel på att passa mig noga.

Du gav mig råg i ryggen att fortsätta.

Du gav mig massor av ny energi.

Du gav mig en ny syn på mycket.

Minnet av den kvällen

sitter för alltid inristat i mig.

Tack.

Sängkammarpjucks:

Dessa godingar inköptes i New York förra veckan.

Är det dem som ska bli sängkammarpjuck?

Kanske, kanske är det så att jag känner
någon som gjorde mig förvånad en gång.

Denne någon visar mig sina splitter nya och

vääldigt höga klackaskor som di säger här i Skåne. 

-   Men jisses, kan du verkligen GÅ i såna där? undrar jag häpet.

-   GÅ?! Nej, alltså jag går inte i dem.
-   Ehh. Nähä, vad gör du med dem då?
-   Jo, alltså det här är mina sängkammarskor, säger hon ogenerat.
-   Ehh? Jaha.

Jag gissar att jag ser ut som 
ett frågetecken. Sängkammarskor?

Mina tankar rivstartar direkt i huvet.

Blir det inte väldigt obekvämt att sova med dem där på sig?
Och herregud trasslar inte påslakanet in sig i de sylvassa
höga klackarna när man vänder sig om i sömnen?

Och för mitt inre ser jag också en bild av mig själv i såna däringa dojor i sängen. 
Jag har en favoritställning - vi snackar sovställning här och inget annat - och alltså
jag älskar att sova på mage.

Och så ser jag framför mig hur jag ligger där spritt näck
på mage i sängen med bara sängkammarskorna på mig. Va?

Ser ni bilden framför er ni också!!
Det blir ju liksom ett löjets skimmer över det hela då.
Jag blir ju också så full i skratt att jag har svårt att dölja det.

Alltså jag menar inte att förlöjliga människors sovvanor –eller några 
andra vanor heller för den delen. 

Men alltså att ha sängkammarskor?!

Jag fattar ju att hon bara använder dem om hon leker några lekar,
och att hon också bara använder dem tillsammans med någon annan. 

Jag är ju inte helt pantad. 

Jag fattar ju också att hon inte precis sätter på sig dem när hon 
fryser om tårna en kall vinterkväll. Men jag blir ändå lite fundersam. 
Mest över mig själv. Kanske är det jag som har taskig fantasi eller nåt.

Jag hade liksom inte kommit på tanken att köpa ett 
par pjucks för att aldrig någonsin GÅ med dem!

Andras Bloggar:

Jag läser aldrig 

andras bloggar. 

 

Ja, jag veet att man ska det! 

Förlåt, förlåt, förlåt.

Men här kommer förklaringen (igen):

De gånger som jag HAR läst andras bloggar så ser jag ju hur fint

och snällt alla andra skriver. De har aldrig fula ord som skit, jävlar

eller fan i texterna. Inte heller skriver alla andra om taskiga toalettbesök,

misslyckade bakerihistorier eller om tuttar som glider runt i fel behåar.

Istället skriver alla andra om saker som jag nästan inte begriper mig på.

Det står om hur happyhappy deras pluttiga liv är, om hur lyckliga de är.

Hur orkar de vara så förbannat lyckliga jämt?

Jag blir helt matt bara av att läsa om skiten.

I en del bloggar är de ta mig sjutton lyckliga från det att de vaknar i sina

underbara sängar, bredvid sina fantastiska män, till det att de sätter sina

söta små nymålade tånaglar i skinnskodda designade tofflor från Marrakech Design. Va?

Går de på nåt slags uppåttjack som jag i så fall har missat?

Hur kan de vakna upp och se ut som nyponrosor och dessutom

vara kvittrande glada? Vad är det för fel på dem!

Alltså, själv skulle jag kunna mörda 

precis vem som helst före frukost!

Sen släntrar de upp ur happybädden de där osannolikt lyckliga,

och så har de en helt awesome dag i nån park eller på nån utflykt.

Alla är euforiska och alla dricker varm choklad.

Och med sig i sin stylade picknickkorg har 

de trendiga wraps som de såklart har gjort själva. 

 

De har till och med bakat brödet själva, och gjort marmeladen till de fortfarande

varma sconesen och trampat vindruvorna till något eget årgångsvin har de såklart

också hunnit med. Jag ger mig fan på att de har drejat kopparna till chokladen själva

också!

Och till och med deras tonåringar följer med på utflykterna.

Mäh. Hur är sånt bara möjligt. Tonåringar på utflykt!?

Har de pistolhotat sina ungar? 

Eller alternativt mutat dom med en fet sedelbunt?

DÄRFÖR läser jag inte andras bloggar.

Jag tänker att jisses är det bara jag som lever i The real world?

Med ungjäklar som inte hör av sig när det är fredagskväll och

som man tvingas vanka runt, runt som en skadeskjuten anka och

vara orolig över.

Och är det bara jag som har en man som rätt ofta somnar i soffan på fredagarna?

Jo, visst han är underbar – ibland. Men ibland, - Jo, jag svär bästa kompis,

jag skulle kunna sälja honom till lägstbjudande på Blocket eller bjuda ut

honom på Tradera eller nåt. Men det är kanske bara jag som känner sånt argt.

Och är det bara jag som får pms och fulfinnar alldeles innan mens eller

som tycker att det är överskattat att fixa till sig om man ändå bara ska vara

hemma hela dagen, och sen blir skitstressad när det kommer någon oanmäld, 

och denne oanmälde får se vilken misär man lever i för dagen. Speciellt om 

man just då när den där som bara kommer utan att höra av sig innan får se 

hur man sunkar runt utan en gnutta smink eller ens har pallat dra en hårborste 

över skallen.

Det slår liksom aldrig fel att de kommer just när man sitter i sina sunkkläder

som man ibland till och med har sovit i, och inte har man pallat att duscha och 

ta på sig nåt rent heller eftersom man ju ändå bara skulle vara själv hemma.

Jo, då kommer de minsann, och de ser hur man sitter och äter nån slabbig

gårdagens leftover rätt från burken eller kanske har man slagit till och värmt

det fasttorkade i mikron men man äter det ändå rätt ur byttan.

Sånt skriver de aldrig om.

Sånt som händer mig.

Va, varför händer sånt

aldrig de där perfekta?

Och är det bara jag som har en

obstinat 6-åring som kan och gör allt själv?

Som har lekt affär och gömt matrester under sängen. 

Matrester som luktar pyton precis när det kommer någon, 

och denne någon såklart måste gå husesyn i nya fina huset. 

Jo, eller hur!

Skitfint med matrester 

under sängen – som luktar!

Så vet man också att snart fortsätter husesynen in i badrummet.

Och man VET att det finns inget man kan göra för att stoppa den

annalkande katastrofen. Med ett leende som liksom har stelnat i

hela ansiktet låter man katastrofen komma emot en.

För man VET att därinne på dass ligger det grejer på golvet.

Äckliga använda underkläder som ligger och ser motbjudande

ut i sunkiga högar på badrumsgolvet.

För att jag ju skulle plocka undan det SEN.

Men sen kom aldrig. För jag pallade aldrig 

med det där SEN.

Så jag tänker fortsätta göra det jag inte gör. 

INTE läsa andras bloggar.