Ett Liv Utan Calle:

Man träffar högst en handfull 

sådana som Calle genom livet. 

Fler är de inte. 

 

Och en del av oss, sådana som väljer att aldrig bjuda in 

nya människor i sina liv, sådana som aldrig vågar utsätta 

sig för det okända, de träffar aldrig en sådan pärla, en sådan 

Ljuvlig Ljuvel som Calle var. Men vi andra, vi som vågar öppna 

upp, vi får den stora ynnesten att vara en liten del av en sådan 

människas liv för en liten stund.

Han var allt det man själv ville vara. 

Han hade ett djup som få vågar ha och ännu färre vågar visa. 

Han hade humor som aldrig var billig eller plump. Han var en 

sådan person så om jag trodde att det på allvar hade fungerat 

så hade jag gjort det som jag sa till honom en gång. Den gången 

när han skrattande sa att han var lyckligt gift med Rolf. 

Men att han tackade för komplimangen. 

Mina något udda ord till honom var: 

 - Jag skiljer mig och byter kön för din skull Calle!

Han skrattade högt och tyckte 

att det var en fin komplimang.

Det var sådant man kunde säga till honom. 

Och ja, jag var förälskad i denne man. 

Jag var förälskad i hans själ och i hans hjärna.

Jag skriver inte det här för att Calle är död, eller för att 

det är sådant man kanske ska skriva om någon som nyss 

gått bort. Jag skriver det för att det är alldeles och på riktigt sant.

De av oss som hade den stora lyckan att få känna Calle, 

få vara lite nära honom, få fika ihop, få gapskratta åt hans 

dräpande kommentarer, få klia sig i huvudet åt hans underfundiga 

funderingar, vi som fått sitta med honom i långa, långa Olof Viktorsfikningar 

vi vet att det inte kommer finnas en till som denne man i våra liv.

Aldrig kommer en sådan man komma i min väg igen.

När jag tänker på det suger det till i magen av sorg och saknad.

Vi hade kilometerlånga brev som vi skrev till varandra. 

Inte sällan på sena nätter. När det kändes som om det 

bara fanns han och jag i hela universum. När jag skrev 

om saker som gjort ont, när han svarade mig med sin klokskap. 

Kungen av ord. 

Det hände att jag grät över gamla sorger när vi träffades, 

han lät mig alltid blir klar, han försökte aldrig trösta. För vad 

fanns det att säga när själen hade ont. Han var den klokaste 

av de kloka. Han förstod att bara sitta tyst och hålla hand. 

Tack snälla du, för att du lånade mig din hörsel 

och din hand när jag behövde det som mest.

Vi avhandlade mitt manus i långa, långa haranger av skrivna ord. 

Han puttade mig framåt, han bromsade mig när jag var för ivrig, 

han kritiserade mig när jag behövde det. 

Hur ska det gå nu? 

Hur ska jag vilja och orka och kunna 

fortsätta på Bokstavsvägen alldeles för mig själv.

Hur kunde du bara gå och dö? Jag behövde ju dig.

Tack för allt du älskade Calle.

Så här vill jag minnas honom. Glad och frisk. Eller kanske...

...iklädd solglasögon när vi kör min Porrbil. Och han är skrattande glad...

...eller kanske när han hjälper mig i timslånga sittningar med alla orden. Tack för allt.

En Av 10 Super:

...och vem är väl jag att komma med pekpinnar?

10% av Sveriges 

befolkning är alkoholister. 

Och då är mörkertalet stort, gissar jag.

En ännu större andel människor står och balanserar på gränsen.

Dessa personer är vad som brukar kallas för storkonsumenter.

Sen har vi alla andra som helt enkelt 

bara gillar att koppla av med ett glas vin.

Men exakt vad ÄR ett glas vin? 

Är det 2 dl. Eller är glaset stort och det 

är 3,5 dl.Det är det ju ingen som riktigt vet.

Eller kanske har man haft en extra jobbig dag, och då är man ju såklart värld

att ta två glas vin i solen på verandan. Men två glas skulle ju kunna vara 7 dl.

Och då är vi uppe i nästan en hel flaska rödtjut. Bara sådär en vanlig vardag.

Because Im worth it, liksom.

Jag har inga alkoholproblem själv.

Jag har aldrig haft, och jag tror inte jag får det heller.

Jag är inte typen som blir beroende av saker, förutom

mörk choklad då, men det räknas väl ändå inte?

Men jag har personlig erfarenhet av alkoholism.

Jag har sett det på nära håll. Och jag har bevittnat

vilken jädra hårt åtskruvad rävsax dessa människor

sitter i.

Vilken ångest de brottas med över sitt drickande

och över allt skit som följer i dess spår. Och vilken

ångest över vad de utsätter sina anhöriga för.

Fy fasiken, jag är inte avundsjuk på DERAS hangovers.

Den här texten är skriven av Märta Tikkanen.

Den beskriver EXAKT hur det är för anhöriga.

Den är så vacker

att det gör lite ont.

”Om jag inte hade älskat dig
så oerhört
och alltid hade trott
på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången
du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med
de gånger som kom sen

Men jag trodde ju alltid
på det du sa
och älskade dig
och var övertygad om
att du egentligen inte

ville någonting annat
än sluta dricka
och aldrig börja igen

Det föreföll förresten
fullständigt logiskt
för vem skulle frivilligt
vilja ha det så jävligt
som du hade det varje gång
och det blev dessutom alltid
lite värre än den förra

bottenjävliga gången

Nångång när jag misströstade
frågade jag dig
varför du inte hade slutat
fast du så säkert lovade
att du skulle göra det
förra gången

Då svarade du
att du egentligen inte
hade velat sluta
innerst inne
den gången eller

nån annan gång

Men, sa du, nu ville du
på ett helt annat
och alldeles nytt sätt

Nu ville du
alltså verkligen
aldrig mera dricka

Och trodde jag dig?

Naturligtvis trodde jag
nu när du ville
också allra innerst inne

Och jag älskade ju dig

Småningom blev det så
att jag kanske egentligen
inte längre trodde när du

försäkrade att du skulle

sluta men jag kom på mig

med att jag tydligen ändå
hade gått omkring och hoppats
eftersom jag varje gång
blev så ohyggligt
besviken

Man borde förstås
varken tro eller hoppas
utan bara älska
och vara lika
överraskad
och tacksam
varje nykter kväll
efter en nykter dag

Så är det bara inte
det är inte alls så

När jag inte längre tror
och inte längre orkar hoppas
bryr jag mig inte om
ifall du är nykter
eller super

Nu får du tro och hoppas
alldeles för dig själv
jag har tröttnat på
att bli besviken
jag ställer inte längre upp
på dina villkor

Av alla sätt
vi har prövat på
verkar det här vara det enda
som faktiskt har effekt

Synd bara
att det kom för sent
för mig

Så var det alltså
min likgiltighet
du behövde
medan min kärlek tydligen
bara var dig till skada”

Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga

Gold Buyers My Ass:

 

Sicket skojare och patrask till företagsidé!

Nu ska ni få höra.

Minsann.

Jag sålde lite gammalt guld.

Nån förlovningsring från ett annat liv, en trasig

berlock och lite annat rassel och blingbling.

Jag åker till de där Gold Buyers

som står i vartenda köpcentrum.

Jag frågar vad dagspriset på guld är:

- Vi ligger uppkopplade mot Börsen, så du får 

   bästa dagspris, säger damen med myndig röst.

Det låter ju jättebra, tänker jag. 

Hon väger, skrapar och bestämmer karaten.

Det är värt 9.120 kr! Tjoho, det är mer än jag 

vågat hoppas på. Jag nappar direkt.
Precis när jag ska sälja märker jag att jag är iakttagen.

En äldre välklädd dam står och studerar mig.

Så kommer hon fram:

- Hej. Ursäkta att jag stör, men ska du sälja ditt guld?

- Ja, jag tänkte det, svarar jag lite misstänksamt.

- Vad ska du göra för pengarna, frågar hon.

Nu är ju jag den där typen som pratar

med allt och alla. Så jag svarar glatt:

- Åh, vi ska ha så roligt! Jag och mina äldsta flickor ska åka till New York och ha kul.
 - Så härligt. Jag har stått och tittat på dig och du verkar trevlig, fortsätter damen.

- Sälj INTE ditt guld här! fortsätter hon.

- Ehh…Nähä?

- Har du frågat vad du får per gram?

- Högsta dagspris enligt kvinnan här, säger jag.

- Bah! Hon lurar dig. Visst gör du? säger den äldre 

   damen och hytter med fingret åt expediten.

- Nja, alltså, jag…vi…expediten skruvar sig som en mask.

- Du ska sälja ditt guld hos GuldCentrum, fortsätter min nyfunne vän. 

   De här lurar dig. De betalar bara en tredjedel av priset. 

   Hon berättar hur hon gått på niten själv.

Kvinnan bakom disken böjer sig

fram och säger då till min häpnad:

- Det är sant. Sälj inte hos mig. Sälj på GuldCentrum. Ta dina pengar till dina flickor 

   och ha en trevlig resa. Hon viskar fram det, klappar mig på handen. Jag blir helt paff.

 
Jag tackar och tackar för att de är så snälla. 

Så åker jag ner till GuldCentrum. 

Och eftersom jag nu är lite snackig 

så berättar jag min historia för de två 

männen bakom pansarglaset.

- Ey, dy kompis. Dy bli lurad av de där. Jag ge dig bra pris, säger mannen 

   bakom glaset och fyrar av ett brett leende. 

- Vad du ska göra med den pengarna, fortsätter han leende.

Jag berättar glatt om New York. Slänger upp mitt guld igen.

Samma procedur. 

Han kommer fram till 

exakt samma vikt som Gold Buyers.

- Dy bästa kompis, jag giva dig 25.200 kr.  

- WHAT? Du giva mig WHAT!?

Hade inte glaset varit där hade jag gett honom en

stor fet puss. Pengar räknas och min plånka bågnar.

- TACK! Tack så jättemycket säger jag med ett leende

  stort som Zlatans. Nu ska jag till Forex och växla dollar!

- Dy kompis. Det vara samma med Forex som den där gulden. 

  Du växla på Dan Cash. Jag ge dig väg dit. 

Så får jag ett visitkort 

och en hälsning med mig.

- Säga till Dan Cash du komma från mig, va. 

  Du får bra pris på amerikanska pengar. 

Jag åker direkt till Dan Cash.

Så lämnar jag leende fram visitkortet och hälsningen. Tror ni inte på fasiken

att han prutar på växlingskursen! OCH skickar med godis till barnen.

Jag är så glad så jag tar hoppsasteg på trottoaren. Jag känner mig

så rik så jag ger en tiggande uteliggare en 100-lapp i bara farten.  

Jag vet att jag ibland går på nitar för att jag

släpper in folk och bjuder upp till dans för lätt.

Men det har också gett mig en massa tillbaka!

Som idag. Jag hoppas jag ser denna snälla kvinna igen.

Gold Buyers my ass!

Trött På Gammalt Mög:

Jag skulle bädda rent imorse.
Så öppnade jag linneskåpet.

Allt såg fult och tråkigt och ännu mera fult ut.
Nä, nu får det vara nog med gammalt mög.

Jag gick raka vägen till
Butiken med bestämda steg.

Jag fyllde en hel korg med påslakan, snygga örngott,
en hög med nya handdukar och ja, sen råkade det
ju trilla ner lite annat från hyllorna. Sånt som liksom
bara ramlade ner i min korg när jag gick förbi.

Högvis med nytt...

...nya marockanskt inspirerade handdukar...

...alldeles nybäddat. Visst blev det fint...

...inköptes i buntvis också!

Och här är hon som handlade. Ja, alltså jag var ju inte in i nån
butik i brudklänning med uppknäppt rygg. Riktigt SÅ knäpp
är inte ens jag! Men det är en rolig bild, eller hur.
Fotograf: Exhibibild/Yvonne Rambring.

Oändligt. Eller Ändligt:

Vet ni vad, en insikt har landat 

i mitt huvud den senaste tiden.

 

Den här insikten skrämmer 

nästan skiten ur mig.

Det är ju snart slut. 

Fattar ni!

Eller om man har tur så har 

halva gått och man har hälften kvar.

Av vad då, tänker du.

Jo, av LIVET såklart!

Alltså såhär:

När jag var i 20-årsåldern så var livet oändligt. 

Jag skulle ju leva för alltid. Såklart. Något annat 

alternativ fanns ju inte. Men nu. Nu inser jag att 

det är precis tvärt om. Shit, shit, shit, livet är ju ÄNDLIGT!

Varför har jag inte fattat det förut? 

Jag KOMMER ju inte att leva för evigt. 

Jag har, om jag har tur hälften kvar. 

Och då infinner sig en massa djupa tankar.

Ja, jag vet att jag är en djup jävel, en sån som tänker djupa tankar. 

Men läs inte dårå om det blir för mycket för just din hjärna. Det går 

skitbra att sluta läsa mina djupa navelskådartankar och ägna sig åt 

verkligt viktiga frågeställningar som:

-         Men Gud, jag har ju ingenting att ta pååå mig!!

-         Åh, min nagelteknolog (vilken jädra yrkestitel) har inga tider förrän EFTER helgen!!

-         Jag bara mååste boka tid för fransförlängning den här veckan, innan jag döör!!

Eller något annat livsavgörande.

Men ni som har lite hjärna ni förstår ju precis vad jag menar. 

Det kanske är lite ångest att man ska dö. Att vi alla ska dö. 

Och att man har bara det här livet. 

Det är liksom ingen repetition eller ens smygpremiär vi håller på med. 

Nä, det är ju för Guds skull URPREMIÄR varje dag. Fattar du! 

Du har BARA det här livet. 

Det kommer inget mer. Livet 

som fladdrar förbi varje dag, 

det kommer inte igen.

Jag vill vara snäll mot andra, mest för min egen skull egentligen. 

Jag vill inte såra andra så att jag ska ha dåligt samvete.

Jag vill inte heller säga nej till en massa saker för att jag inte vågade. 

Vad i hela friden är jag rädd för om jag säger nej. 

Vad är det värsta som kan hända? 

Ofta är det värsta som kan hända att ingenting händer. 

Snopet va?

Jag känner människor som säger nej till mycket. 

Som inte vågar. Som hittar på ursäkter för att slippa 

hänga på när det erbjuds roligheter. 

Jag sållar sakta bort sådana personer. 

Jag vill inte umgås med ängsliga nej-sägare. 

Såna försiktiga majorer som ängsligt drar i tröjan 

och skruvar på sig av allt det obekväma. 

Jag vill omge mig med ja-sägare!

Såna som tackar ja till det mesta. 

Som inte ska tänka över allt i evigheters evigheter. 

Som bara hoppar utan livlinor. Såna roliga, djupa, 

modiga och vilda människor. Såna vill jag ha runt mig. 

Såna vill jag känna. Såna vill jag ha allvarligt-talat-snack 

med klockan 03.00 på natten. Såna finns, jag lovar. 

Om man bara törs leta utanför sin safetyzon så finns de där. 

Guldkornen av människor.

Hemma.Hos.Mig.Bilder:

Min favoritpryl står än så länge lutad mot väggen,
medan jag funderar på exakt var den ska få bo.

Ett underrede från en symaskin och
en tung skiva i gotländsk kalksten.

Visst kan man ha utemöbler inomhus!

Blanda på bara! Var inte så ängslig.
Silver, guld och trä gifter sig visst med varandra.

Den fina vedkorgen har jag köpt på Granit.
Bra ställe! Faktiskt ett favoritställe!

Jag Och Pinsamheter:

Här kommer ytterligare ett 
önskemål från er om en text i repris:


Jag Och Pinsamheter:
Det här hände för några år sedan.

Vi bodde inne i Malmö. På fel sida stan.

Då menar jag verkligen helt fel sida stan.

Vi var rätt nyinflyttade och fattade absolut inget om rätt och fel adress.

Jag knatade därför genom hela stan med dubbelvagn varje

morgon. Till rätt sida stan. Till Kulans Öppna Förskola.

Där var en mamma som gillade mig och bjöd hem mig

och flickorna på lunch. Jag frågade efter adressen. Erikslustvägen 5.

Ni som bor här vet ju att där bor de Rich and Famous. Men eftersom

vi var nyinflyttade så fattade inte jag det. Så sagt och gjort. Jag knatar dit.

Med dubbelvagn, ryggsäck, pådragsbrallor och rejäla vinterkängor.

Så kommer jag fram till adressen svettig och tufsig.

Jaha, liksom.

Är det lägenheter i det här fina huset?

Jag fattar fortfarande inte att bara en familj kan bo där.

Jag knackar på. Dörren öppnas av hembiträdet.

Nu börjar det gå upp ett ljus. Jisses. In stånkar

jag med skötväskor, overallungar och snoriga näsor.

Då händer det!

Nerför trappan seglar en tjusig uppenbarelse i skyhöga klackar 

och med nån slinkig 10 000 kronors trasa runt benen. Tada! 

En vanlig vardag. Kontrasten är total mellan henne och mig!

Sen har de så himla varmt hemma hos sig. Så tillslut finns det liksom ingen återvändo. 

Jag bara MÅSTE ta av mig de där pådragsbrallorna som jag så praktiskt och FrökenDuktigPräktigt drog på mig på morgonen.

Och det är då som förnedringen inträffar! Jag knäpper upp mina pådragsbrallor, trampar ur dem i en hög på deras svindyra italienska kalkstensgolv. De ligger där i en liten hög och ser pinsamma och fula ut. Och sen händer då själva förnedringen. För undertill har jag:

Herregud håll i er nu:

LÅNGKALSONGER!

Modell:

OBESKRIVBAR!

Jag lovar, sånt här händer BARA mig! Alltid händer sånt här BARA mig!

Vi har i alla fall himla trevligt och jag vägrar skämmas över min benklädnad. Pinsamhetsbrallorna är precis lagom hängiga i arslet och lite knän har de visst också fått. Och ta mig sjutton om de faktiskt inte är en maska på ena låret.

Jaja, det är ju försent att göra något nu liksom.

Vi sitter i matsalen och alla barnen sitter

med den fransktalande pigan (såklart) i köket.

Det är helt surrealistiskt alltihop. Dessutom serveras det rödtjut.

Till lunch! Mitt i veckan! Ja, jag veet, jag är uppväxt på

vischan och vi var nyinflyttade då.

På den tiden var jag mer av en präktighetsminister än vad jag är idag (tack o lov), så jag tänker direkt när vinet hälls upp i glaset: Åh, shit! Hur ska jag nu kunna åka och storhandla på Coop ikväll, eller vingla hem över stan med barnvagn!

Allt är som att medverka i en film och jag känner att det bara är:

Go-with-the-flow som gäller här.

Fast jag tror att hon gillade mig, vi umgicks ända tills hon flyttade till Stockholm med sin diplomatfamilj. Eller så var jag kanske bara ett pittoreskt inslag i hennes vardag. Vad vet jag.

Men jag tänker på henne ibland, och jag undrar om hon är lycklig.

Jag undrar det. Med den mannen. Man kunde frysa is på hans arsle.

Så kul var han.

Utan Körkort Får Man Åka Buss:

 

Mäh. Har de inget vettigare för sig?

Det här har jag kanske redan berättat för er.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg. Men ni kanske

inte heller minns om ni har läst det.

Och om ni har läst det så får det ju vara så.

Jag blev av med körkortet förut. 

Du är inte förvånad.

Nä, det är ju inte jag heller. 

Men sättet jag blev av med det på, 

det förvånar till och med mig!

Det var fredag. Solen sken och livet var härligt.

Jag hade haft en diger och tuff vecka som då var

avklarad och jag var så själaglad och lättad.

Så in i bilen. På med stereon och på med solglasögonen.

Så kör jag. Jag skulle från Kristianstad och till Malmö.

Det är väl en sträcka på lite mer än 10 mil.

Livet leker ju. Musiken är asbra och solen skiner.

PANG!

Invinkad av en poliskontroll.

Shit jag kände direkt att jag kört för fort.

Ganska mycket för fort också.

-         Jaha, ja. Det gick lite fort det här, säger konstapel Viktig.

-         Ja, jag vet. Förlåt, svarar jag ångerfull. Väl medveten om mitt misstag.

-         Du körde 147 km/h.

-         Oj, Herregud!

-         Du vet att det är 90 här.

-         Ja, jag vet, svarar jag ynkligt.

-         Får jag se ditt körkort?

Jag plockar lydigt och lite darrigt

fram min rosa lilla plastbricka.

-         Du, jag tänker behålla det här, säger konstapel Viktig och ser myndig ut.

-         VA? Men det kan du väl inte… jag måste ju…

Han avbryter mig bryskt.

-         Du får det här pappret som visar att du får köra i 48 timmar till.

Så räcker han över ett tunt sladdrigt papperstjafs till mig.

Tillsammans med en fet och äcklig fortkörningsbot.

-         Kör nu försiktigt hem, förmanar han mig.

-         Ja, jag lovar, piper jag ynkligt.

Så sätter jag lydigt på mig bältet.

Och åker lätt darrande därifrån. Ingen musik.

Inga solglasögon och jag är noga med att hålla hastigheten.

Så åker jag i sakta mak (typ 90).

Jag åker max ett par tre kilometer

på samma jädra väg. Så blir jag invinkad igen!

JAMEN FÖR GUDS SKULL!

Nu får de väl ändå ge sig.

Jag kör ju laglydigt.

Jag saktar in och vevar ner rutan.

Så tänker jag att anfall är bästa försvar.

Så jag säger direkt:

-         Jaha, och vad ska ni göra med mig den här gången då? 

       Ska ni ta ut mig och piska mig eller?

-         Har du redan blivit stoppad, säger den nye polisen med ett leende.

-         Ja, dina kollegor stoppade mig och tog mitt körkort alldeles nyss.

-         Jaha, ojdå. Men det gick lite fort det här med, ler denne nye viktigpetter.

Men nu flyger fan i mig.

För jag vet att det gjorde det inte alls!

-         Nähä det gjorde det inte alls! Jag körde i EXAKT 90 kilometer i timmen, svarar jag kaxigt.

-         Ja, jag har klockat dig på 88 km/h.

-         Haha! Ja, där ser du!

-         Jo, men det är 70 km/h här, säger han.

Och nu kan han inte hålla sig

längre. Han skrattar rakt ut!

-         Åh, Herre min Gud! Förlåt, förlåt. Min skam vet liksom inga gränser.

Efter det fick jag åka buss i tre lååånga månader.

Och jag blev många tusenlappar fattigare på den

där jädra fortkörningsböteslappen som han promt

skulle sälja på mig också.

Asså, man kan ju för Guds skull tycka att man skulle

fån nån slags rabatt. Och slippa böter när man nu ger

dem sitt körkort.

Inte båda grejerna.

Det blir ju liksom för mycket!